CD-succé! Bokskandal!! Biochock!!!

Jag tycker om att spela spel på TV och dator.

MEN!

Är det något som gör mig förvirrad/förbannad så är det att läsa om dem i tidningar/bloggar. När det kommer till böcker, filmer och skivor är det rätt lätt att se en röd tråd genom recensionerna. Får t ex en singel beyget fem getingar/plus/tändstickor/postiljoner/mjältar så förväntar jag mig något i stil med det här.

När det kommer till TV-spel (och schlager) ställs all den logiken på ända. Plötsligt upplöser man regler som gäller i vanliga fall och en inför en ny skala. I schlager-exemplet kan t ex en habil high energy-dänga signerad Charlotte Perelli helt plötsligt få en femma av en annars så pålitlig recensent som tidigare enbart i vaga termer antytt toppbetyg i samband med återutgivningen av Beatles Revolver. Schlager har alltså lyckats bryta sig loss ur musiken och blivit något annat, en fristående konstart. Applåd för den prestationen.

När det kommer till TV-spel-recenserande så hävdar en del att det finns faktorer som gör att det blir svårare att sätta betyg. Ofta hänvisar man till att det är den tekniska aspekten som kommer in. Om spelmakarna har gjort ett bra jobb med handkontrollen (att ”hoppa”-knappen hamnar tvärsöver mot ”krypa”-knappen) anses det generera högre poäng. Den här faktorn, att sätta betyg på teknisk genialitet, är rätt utspridd i filmkritiken. En film som anses vara en ”tvåa” kan med hjälp av framkantsteknik bli upphöjd till, låt oss säga, en ”fyra” (läs recensionerna av 3-D-spektaklet Avatar för mer information). Det samma kan även appliceras på skivor som anses ligga före sin tid med instrument och mixning.

En annan faktor som ofta används för att markera att TV-spelsrecenserande skiljer sig från litteratur, musik och film är interaktiviteten. Nja. OK, att intrycket av GTA IV blir ett om man läser på historien och spelar därefter i jämförelse med om man väljer att spendera tiden i spelet med att hukandes springa in i en vägg i några timmar. Fast gäller inte det samma om man bara läser samma inledande sida i en bok under ett par timmars tid och där efter väljer att recensera boken på just den grunden?

Anledningen till att jag tar upp ämnet är att hyllade spelet Bioshock precis har fått en uppföljare. Efter som speltillverkarna har en referens till ideologi i sitt spel har de upphöjts till genier (på samma sätt som Super Mario Bros hänvisade till Gilles Deleuze). Det här känns väldigt Matrix, om ni förstår vad jag menar.

Vänta er ett gäng högsta betyg de närmaste dagarna…

Chelsea – Arsenal 2-0 (omgång 25)

Chelsea 2
Drogba 8,
Drogba 23
Arsenal 0

…Och varje gång Gunners möter på avancerat motstånd, då tar det tvärstopp. En vecka efter förlusten mot Manchester United så klipper Drogba Gunners kontakt med de två topplagen i ligan. Nu är det närmare till Liverpool, som smygit upp till fjärdeplats efter en tuff säsong än var det är till Man Utd. Snart är det dags för Champions League-spel mot Porto…

Gammelmedia mår dåligt

Den tidning som i sina bästa stunder förser mig med Croneman, Thente och Björk men som på sistone envisas med att allt oftare länka vidare till förhatliga ”Allt Om Barn” och allt som är fel med dagens samhälle (dvs Newsmill) mår dåligt.

Moderna Museet Malmö

För två veckor sedan tog jag tillvara på att Moderna Museets nyöppnade Malmö-filial har kvällsöppna onsdagar (till klockan 21:00). För att vara på säkra sidan ser jag till att jag har ca 2 timmar på mig. Mer om det senare…

Jag hann aldrig besöka Rooseum. När jag forskar på ämnet känns det som att jag missade något. Utställningarna verkar ha rört upp känslor som, för att ta ett lokalt exempel, Malmö Konsthall inte lyckas med. Ärligt talat är Malmö Konsthall en plats som mer har en lugnande snudd på avtrubbande zombiefierande effekt på mig. Jag är en flitig besökare men aldrig, aldrig, aldrig har jag blivit utmanad av utställningarna som jag har sett där.

Rasistattackerna som drabbade Lund i samband med Serrano-utställningen där för ett par år sedan hade aldrig kunnat drabba Malmö Konsthall. Inte ens ett skinnhuvud som går till Konsthallen den tiden i månaden skulle kunna arbeta upp ett hat som sträcker sig över en besvärad suck.

Tillbaka till Moderna Museet Malmö. På något sätt får besöket mig att känna mig som Dr Who. Byggnaden känns lite Tardis. The Tardis, för er som inte känner till den brittiska sci-fi-serien, är Dr Whos tidsmaskin i form av en slags telefonkiosk fast med tvisten att den är större på insidan än utsidan avslöjar. Fast på en punkt skiljer sig jämförelsen: insidan av Moderna Museet Malmö verkar ändra dimensioner beroende på vilket rum man går in i.

Luc Tuyman-utställning är uppblåst på det största utrymmet. De enorma vita ytorna med en och annan målning ger en snudd på arktisk känsla. Tvärtom blir det när man går upp på övervåningen. Astrid Svangren och 60-talsutställningen känns märkligt klaustrofobiska.

Jo. Jag kommer att gå tillbaka. För även om det känns som ett slöseri med utställningsytor och att det återstår en och en halv av de två timmarna som jag vikt till besöket så har faktiskt utställningarna, om inte mycket, så åtminstone en ansats till attityd och friktion inne i mitt huvud. Trist att de konstverken som gör störst avtryck är daterade 50 år tillbaka i tiden.

British Tiger

”A good player takes advantage of others misses”

Komik – det tristaste som finns just nu?

Jag tittar på TV och finner mig själv sittandes, stilla vaggande, i den ställning som rekommenderas innan det tillfälle då ett passagerarflygplan förväntas göra en oöm landning. En gång i tiden brukade ordet komedi signalera att det serverades upp till en skrattfest för hela familjen. Nu för tiden så… Ja, herrejävlar.

Under månaden som har gått har SVT och TV4 lanserat varsin komedi-serie. SVT väljer att satsa sina stålar på Anders och Måns i sitt nya fordon Succéduon. Ett problem som lägger en skyffel grus stor nog att halksäkra Södra Götaland i maskineriet är duons gapande brist på karisma. Efter att ha genomlidit program 1 och 2 i serien känner jag att jag hade fått ut större tillfredsställelse om SVT hade hyrt Wipeout-hinderbanan en halvtimme och sedan låtit reprisera Anders och Måns äventyr där istället för att ge dem den här TV-satsningen. Jag tycker att SVT har en förhållandevis hög standard på sina humorsatsningar. En av de främsta anledningarna till det är i regel goda skådespelarinsatser. Det är bara en av de bristerna som fäller Succéduon. Anders och Måns just haven´t earned it yet, baby. Att ha gjort studentspex i riksmedia når inte samma höjd som att, för att ta ett exempel som de själva nämnt/skändat i samband med sin egen serie, skrivit manus till Seinfeld.

TV4 kontrar med Felix Herngren i rollen som Felix Herngrens alla tidigare rollinsatser flankerad av Public Service-stölden Mia Skäringer i rollen som Mia Skäringer och med Percy Nilegård lätt förklädd till Johan Rheborg. TV-serien heter Solsidan och bygger även den på pinsamhetshumor och situationer som går över styr. Hans Koppel gör en rewrite på Svensson, Svensson med vänsterhanden och uppdaterar Lilla Fridolf och Selma med fondväggar, latte och Mama. Men eftersom jag är en person som reagerar likt en surikat när jag ser Timbuktu passerar utanför kaféet där jag dricker min tredje påtår räcker tre välkända ansikten som något slags kvalitetsmarkör. Jag köper det. Solsidan känns som ett par säkra händer som gör vad de förväntas göra i en kanal som tidigare har gett oss Full Frys Med Stefan och Krister. Det är en kommersiell kanal som bjuder på Täby-fars. No more. No less.

Den tredje akten i den här spaningen är det här lågvattenmärket. Den allt tröttare ironikern Kristian Luuk leder den här plågsamma timmen som är döpt efter den lägsta formens ironi. Det dröjer inte länge förrän den så kallade ”komedikvällen” blir rent tragisk. Även om det handlar humor så känns det aningen obehagligt när svenska folket ska rösta om tre olika skådespelartruppers inkomster under hösten. What´s next? ska vi få rösta om vilka nyheter som ska presenteras på Aktuellt?

Plötsligt längtar jag tillbaka till en tid då public service bestod av en cigarr-rökande man som enhälligt bestämde att programmet (det enda som sänds i den ensamma, svartvita kanalen) kommer att vara en propå där en representant för riksdagen presenterar beslutet att ignorera folkets önskan om att stanna kvar med vänstertrafik.

Roligast just nu:
Göran Hägglunds flint – Hårfin vinnare (JÖTTE-borrrg!!!)
Ebba Von Sydows kungabröllopsbevakning – SVT kontrar Elin Kling i TV4
Paradisfågeln i Planet Earth – Naturen – Kulturen 1-0

Arsenal – Manchester United 1-3 (omgång 24)

Arsenal 1
Vermaelen 80
Manchester United 3
Almunia (självmål) 33,
Rooney 37,
Park 52

Aj. Aj. Aj. OK.

Och där gick gulddrömmarna i kras. Givetvis lever gulddrömmarna vidare men det här var ett tungt bakslag. Kan det här rent av vara 2010s repris av den där Birmingham-matchen då Eduardo fick foten avsparkad så att endast strumpan höll kvar den på benet? En vändpunkt på en säsong som annars har varit lovande?

Det verkar just nu otroligt att det kommer plockas några poäng mot Chelsea i nästa omgång. På sätt och vis, och det här är inte lätt måste jag påpeka, föredrar jag en förlust mot Chelsea om det innebär att Manchester United INTE vinner Premier League.

Följaktligen spelar det just nu ingen roll att Vermaelen verkar vara i form. Belgaren betraktades som skadad och ute ur spelet för några veckor men visade upp sin bästa sida i helgen. Att den offensivt begåvade mittbacken återigen gör mål var härligt att se. Dessvärre hade Almunia redan tvingats plocka tre bollar ur nätet vid det laget. I protokollet tillskrivs han första målet bakåt men i rättvisans namn borde det istället vara noterat på matchens man, Man Utds portugis Nani.

Det här var en tung reality check. Det ser inte ut som att 2009/2010 blir säsongen då Wengers unga förmågor får hålla upp en trofé.

Dekad – Skribenterna

Följande text var menad att läggas upp innan det omvälvande decennie-skiftet (som kanske inte alls var ett decennie-skifte) men jag hann bara få ihop två personer av tre och så rann det ut i sanden. Om det finns någon som har förslag på hur jag fortsätter är det välkommet med input.

Eftersom jag läser tidningar och ofta råkar passera gränsen för vad som är gammelmedialt (deadlines, stående inslag och en färgglad sportbilaga) i min blogg kan jag inte låta bli att lista skribenterna som förgyllde mitt 00-tal. Läs och begrunda. Om tio år kommer papperstidningarna inte att finnas längre om man får tro dagens teknikoraklen (samma män, även om de idag kommer i både manlig och kvinnlig form, som under 80-talet förespådde att det skulle finnas fax-kiosker i varje kvarter vid millennieskiftet). Å andra sidan, om man frågar manusförfattaren till blockbuster-filmen Mad Max, kommer vi, iförda bondage-huvor, att vara allt för upptagna med att härja landsbygden för att bry oss om något alls som inte rör några droppar bensin och något ätbart.

Under 00-talet fanns det ännu en del människor som genom att föra penna till papper eller finger till tangentbord kunde få mig att lägga ut mycket tid och pengar på att få tag på det tryckta ordet. Ibland hände det till och med att jag köpte en tidning bara för att på bussen hem upptäckte att den skribent som jag hade längtat efter att få läsa inte hade med en text i den tidning som jag spenderat surt förvärvade kronor på. Shit happened. Ibland hände det att man missade ett nummer. Hade man tur fanns den text som man hade missat att köpa på nätet. Eftersom det fortfarande var tidigt 00-tal var risken dock stor att man hade gått miste om den för evigtish (märk väl att jag ”sejfar” upp för att det faktiskt ofta gick att hitta texten men att det ofta var ett rätt tidskrävande äventyr som väntade en).

Var var jag? Jo. En del skribenter fick mig att trotsa surt regn, rusk och snöstormar. De som har läst min Dekad-lista sedan tidigare kommer förmodligen att himla med ögonen medan jag räknar upp namnen. Det handlar som vanligt om vita, nordeuropeiska män (och givetvis är det fokus på den där ön utanför Frankrikes kust). På min topp-tre över skribenter hittar vi…

När mina favorit-preachermen Charlie Brooker och Chris Morris drog igång stora motorsågen över den begynnande hipsterfieringen av populärkulturen skapade de den mänskliga medianoden Nathan Barley. Det var ingen slump att den här irriterande tech-twatten delade initialer med Neil Boorman. Neil och/eller Boorman vem? frågar sig nu en förkrossande majoritet av världens befolkningen. Plogen på åkern i Zaire stannar medan George M’Bado kliar sig i huvudet. Jo. I området kring Shoreditch, östra London, hade den arbetarlösa arbetarklassen precis insett att de council flats som tidigare hade fnysts åt helt plötsligt var hett byte för webdesigners, creative directors och den där killen som precis la Rick Astleys Never Give You Up över en Lady Gaga-video på Youtube (även om de inte visste det då). I det här klimatet var Neil Boorman en pionjär. Samarbetet med nattklubben 333 tog formatet flyer och gjorde det till ett litet konstverk. Gerilla-lokalmagasinet Shoreditch Twat tog Boorman hela vägen upp till modemagasinet Sleazenation (omdöpt till ”Sleaze” efter att Boorman tog över). Här tog dock framgångshistorien om Boorman stopp. Det stora misstaget kan med facit i hand vara att Boorman rensade ut kändisar och ersatte dem med samhällsengagerade popkultur-artiklar. Samtidigt som Posh Spice brann upp på en känd kampanj som visade den nya inriktningen flyttade magasinköpande segmentet till Hello! och Grazia. Boormans produktion på Sleaze med samarbeten med kreativa kollektivet Crash sörjs fortfarande.

Jon Ronson gör sig just nu ett namn tack vare filmatiseringen av reportageboken The Men That Stares at Goats, vilket jag har skrivit om tidigare i bloggen. När Ronson inte gör fantastiska reportageböcker, som till exempel Them där han följer ett par individer som anses vara extremister, skrev han under tidiga 2000-talet fantastiska krönikor i The Guardians helgbilaga. Hans krönikor om hur både hans romantiserade vision och praktiska sida dödar sonens önskan om att få åka lådbil, festen på postkontoret eller hans Lord Sugar-imitationer är läsupplevelser som jag aldrig kommer att glömma. Framförallt de två senare, om konsten att vara kvick och humoristisk i sällskap, är lysande. Både källor till skratt såväl som ett varningens finger.

Aston Villa – Arsenal 0-0 (23:e omgången)

Aston Villa 0
Arsenal 0

Och trots att FA-cupen är sumpad och trots att de fortfarande är oslagna i 10 Premier League-omgångar i rad så vill det sig inte riktigt för Arsenal. Birmingham-laget visar sig vara en för svår nöt att knäcka under onsdagkvällen. För att göra dåligt sämre tvingas Vermaelen att halta av planen och lämna över till Sol Campbell. Nu riskerar Gunners att åter ligga fyra poäng efter Chelsea, som har en match mindre spelad.

Stoke City – Arsenal 3-1 (FA-cupen, fjärde omgången)

Stoke City 3
Fuller 2,
Fuller 78,
Whitehead 86
Arsenal 1
Denilson 42

Bättre sent… Stoke tar hem segern i den här omgången av FA-cupen. Ärligt talat är det för det bättre. Snökaoset i december-januari har gjort att matcher har skjutits fram och det kommer bli ett tufft spelschema framöver när det är dags för Champions League igen. Wenger borde inte släppa loss vrede över manskapet för den här förlusten. Arsenal är med i toppstriden i ligan och har som sagt FC Porto i CL. Att Sol Campbell förlorar i första matchen tillbaka i Gunners-tröjan är ett dåligt tecken men låt gå så länge det är just Campbell och Silvestre som tar den smällen. Vi spar på Gallas och Vermaelen.