Braggressiv

Ibland blir det inte som man har tänkt sig.

När excellente (om än aning gubbjävlige) Melwyn Bragg bjuder in tre sydasiatiska historiker för att diskutera den indiska revolten mot britterna 1857 tänder det till. Efter att ha förhört sig om indiernas våld i flera veckor av research tar det plötsligt stopp i studion. Braggs källor har försett honom med information men när det ska bekräftas av forskarna vill det sig inte. Istället för att berätta om våldet väljer de istället att slingra sig och prata om annat, något som får den erfarne mediemannen att bli förbannad.

Att påstå att stämningen inte är på topp efter att Bragg läst lusen av dem är ett understatement.

Fantastiska In Our Time finner man här till exempel.

Jacob Wallenberg – Sveriges statsöverhuvud

I veckan har en del upprörts över att Carl Bildt påstod att han och Bill Clintons E-post-konversation var den första sådana kommunikationen mellan två statsöverhuvuden (vilket var fel, eftersom Calle glömt bort vår konung).

I The Guardians affärsmagasin ”The Business” (länk här) går Jacob Wallenberg över gränsen.

Wallenberg får frågan om svenska pengar (aka skatteflyktingar) kommer att stanna i London. Wallenberg påpekar att skattesystemet får rika svenska att flytta utomlands. MEN. Nu är det förändringar på gång. Det är till och med läge för britter att flytta till Sverige menar Wallenberg. Ordagrant säger han, och det här är guld (13:19 och framåt):

It´s time for the brits to move to Sweden in other words. Because now we have taken over, we have taken away the wealth tax, we have taken away inheritance tax.

Inte alliansen. Inte Reinfeldt. Now WE have taken over. Inte valts av folket. Taken over alltså. En sånt erkännande/förhoppningsvis freudiansk felsägning kommer kanske inte som en överraskning. Det är inte heller särskilt överraskande att JW snackar makt-svengelska, den där sortens engelska som Göran Persson och Fredrik Reinfeldt också behärskar.

Och slutligen. Elect eller choose? Det är frågan…

P1s mediebevakning

BBC radio 4 har The Media Show. The Guardian har Media Talk och Media Talk USA. I Sverige har Sveriges Radio P1 två stycken mediagranskande program: Publicerat och Medierna.

Publicerat är återstoden av klassiska Vår Grundade Mening (VGM), som på sätt och vis är svensk metamedias farfar. Genom att ha Åke Petterson, redaktör och programledare för just VGM, bakom spakarna har man förvandlat Publicerat till farfarsfar. Det handlar oftast om pressetik och att personer som figurerar i programmet har titeln ”forskare” är mer regel än undantag. Det är lugnt och sakligt. Inte sällan så lugnt och sakligt att det blir ett märkbart glapp mellan ”P3 dokumentär-jingeln på speed”-introlåten och det ögonblick Pettersson öppnar munnen.

Av de brittiska programmen som jag räknade upp i början av inlägget påminner det mest om BBC-kollegan. Det som BBCs Media Show vinner på är att de ofta har debatt i studion medan Publicerat nöjer sig med samtal mellan Pettersson och intervjupersoner. Publicerat är säkert viktigt men jag skulle inte tro att det är här för att stanna i sin nuvarande form.

En av anledningarna till min profetia är att dess ”unga, hippa” kollega, Medierna inte sällan är inne på dess territorium. Det är återigen pressetikdiskussioner och tonfallet… Tonfallet hamnar någonstans mellan påannonseringen för P3s samhällsbevakande ungdomsmagasin vid tillfället USA drog sig ur Vietnam och en text om Americas Next Top Model signerad Åsa Lindeborg. Antingen är det triumferande nävhyttande eller så är det djupaste indignation. Indignationen är det mest framträdande.

Oavsett vilket läge så är det totalt befriat på humor. Nu menar inte jag att mediekritik nödvändigtvis ska vara en skrattfest. Men att någon gång ta sig an ett ämne ur en vinkel som inte signalerar liv eller död hade varit befriande. I The Guardians Media Talk är det ständigt fight mellan deltagarna om vem som kan outwitta resten. I regel vet deltagarna när det är dags att lägga humorn åt sidan. Medierna hade kunnat ligga som bakgrundssorl på en begravning utan att någon skulle höja på ögonbrynen.

Visst, vi slipper känslan av att få vara med inne i klubbhuset som man ibland får i The Guardians motsvarighet (där det ibland överdoseras med kollegialt ryggdunkande) i Medierna men det är samtidigt det som jag kan komma på mig själv med att sakna i Publicerat.

För även om jag uppskattar när journalist-David nitar mediakonglomerat-Goliat lika mycket som ”näste man” så hade det varit skönt med ett lite mer laidback mediegranskande program. Ett program där gäster kan komma och prata om sitt arbete, sina arbetsplatser och arbetsuppgifter utan att få ett kok verbalt stryk utlovat redan i inbjudningskortet. Om programledaren i Media Talk har nått sin position för att han älskar media drivs gänget bakom Medierna av ett massivt hat mot all media som inte har en klocka som visar tiden för hur länge arme Dawit Isak har suttit bakom lås och bom.

Att lyssna på Medierna ger inte sällan samma känsla som att bli utskälld av en lärare för att en annan elev har valt att skolka.

Vid det här laget känns det som att all svensk mediebevakning är botten och att jag borde slänga ut radion genom fönstret. Det gör jag inte för till och från så glimrar det till och vid de tillfällena är det guld värt. Det är bra att någon inom public service tar på sig den mediegranskande rollen (SVTs försök ska vi inte tala om). Problemet är tonfallet och att de båda programmen inte sällan hamnar för nära varandra. Jag kräver inte att vare sig Publicerat eller Medierna ska go all in på att bli BBCs TV-variant Newswipe (ligger ute på Youtube) MEN snälla låt oss bli underhållna en smula.

Saker som inte har hänt – del 3: Rånet

CALLS An inspector

Kommissarie Andersson såg mycket bekymrad ut. För andra gången på två dagar hade han fått samtal ifrån allmänheten som gjort honom varse om att ett rån hade begåtts. Den här gången var det det laglydiga paret Ulvaeus som hade befriats från sina plånböcker. Paret hade varit ute på promenad med sin trofaste tax när de på vägen hem hade överraskats av en rånare. Rånaren hade påstått sig ha ett skjutvapen och antytt sig tvungen att använda det om paret inte överlämnat kontanter, klockor och smycken. Kommissare Andersson reste sig från sin skrivbordsstol, lunkade mot fönstret och kollade ut över staden. Det här var ett alltför vanligt brott och han visste vad som krävdes av honom. Kommissarien lyfte på sin telefon och bad om att få kopplas till Rånarnas Intresse-Organisation (RIO).

An inspector calls

Efter att ha kopplats om två gånger nådde Kommissarie Andersson fram till Ordförande Fältskog vid Rånarnas Intresse-Organisation (RIO). De var bekanta sedan länge och hade även vid några tillfällen umgåtts privat. Efter de inledande vänliga hälsningsfraserna bestämde sig Kommissarie Andersson att gå rakt på sak. Det gällde rånet av paret Ulvaeus igår. Ah, svarade Ordförande Fältskog, då vet jag vem det gäller. En ny förmåga, Lyngstad, riktigt lovande men kanske fortfarande lite grön, så att säga. Jo, det är som så att vi har fått in en hel del klagomål om det här, fortsatte Kommissarie Andersson och förklarade situationen. Vi ska ta och se över det som har hänt, försäkrade Ordförande Fältskog innan de sa adjö och la på.

Inspects CA anllor

Hallå, du har kommit till Kommissarie Andersson, svarade Kommissarie Andersson när telefonen ringde, dygnet senare. Ordförande Fältskog här, sa Ordförande Fältskog på andra sidan linjen. Det gällde den här tråkiga historien om Lyngstad… Just det, sa Kommissarie Andersson. Rånet av paret Ulvaeus! Jo, det är som så här, började Ordförande Fältskog. Vi har kollat på det inom RIO och vi har kommit fram till att det faktiskt inte har skett någon oegentlighet. Va? utbrast Kommissarie Andersson. Vi har full förståelse om paret Ulvaeus känner sig besvikna men faktum är att rånet har följt de instruktioner som våra medlemmar har förbundit sig att följa, fortsatte Ordförande Fältskog. Det är klart att hotet om att använda våld ligger utanför standardproceduren men samtidigt så kan vi inte reglera bort det efter som det skulle kunna försvåra våra möjligheter att utföra vårt arbete i framtiden. Så ni kommer inte att lämna ut Lyngstad till oss? frågade Kommissarie Andersson. Du kan vara lugn, svarade Ordförande Fältskog. Vi har bestämt oss för att göra en intern utredning om det som har skett. Det är bättre att vi tar hand om det här inom RIO. Vi anser att vi har bäst kompetens att avgöra det här ärendet själva eftersom vi faktiskt är en organisation som har som huvuduppgift att administrera rån. Kommer det här få någon på följd för Lyngstad? frågade Kommissarie Andersson. Att Lyngstad utreds internt kommer definitivt att få påföljder, försäkrade Ordförande Fältskog. Lyngstads övertramp vilket resulterade i att hans personliga rikedom ökade markant har fått till följd att hans anseende inom rånarkretsar har skadats. Det är straff nog. Kommissarie Andersson nickade instämmande, tackade för sig och la på luren.

in Ansportec sallc

Och vad vill jag ha sagt med det här? Jo. Jag rekommenderar Laurie Taylors serie om ”white collar crime” som har sänts de senaste tre veckorna i BBC4s Thinking Allowed. Under de här tre veckorna har vi fått en inblick i vad som får medelklassen att begå brott, vilka påföljder det får för samhället och vilka påföljder det får för de som begår brotten. Det har diskuterats om svårigheterna att utreda brotten, hur individer och organisationer som drabbas försöker att tysta ned brotten för att rädda sitt anseende samt varför det är lättare att jaga folk som bidragsfuskar än t ex folk som begår insiderbrott.

Klicka här för att nå hemsidan där avsnitten finns tillgängliga som podcasts. Efter en rätt vek säsong bevisar Taylor att det är när det handlar om brott och straff som han verkligen övertygar.

Tories i dåligt EU-sällskap

Idag har jag lyssnat på The Guardians Sounds Jewish podcast. I programmet tar man upp situationen som har uppstått i och med att Tories har skapat sin egen EU-kritiska EU-grupp. I gruppen ingår förutom Tories dessutom en rad partier av mer eller mindre rasistisk karaktär. Läs om gruppen, European Conservatives and Reformists (ECR) här.

Londen – ett förtals-Las Vegas?

Den 12:e oktober publicerades den här artikeln på The Guardians hemsida. För dig som inte orkar klicka vidare ger jag ett kort utdrag:

The Guardian is /…/ forbidden from telling its readers why the paper is prevented /…/ from reporting parliament. Legal obstacles, which cannot be identified, involve proceedings, which cannot be mentioned, on behalf of a client who must remain secret.

The only fact the Guardian can report is that the case involves the London solicitors Carter-Ruck, who specialise in suing the media for clients, who include individuals or global corporations.

The Guardian hade alltså fått en munkavel. Anledningen visade sig vara att advokatbyrån Carter-Ruck representerade företaget Trafigura som försökte tysta ned en skandal i Elfenbenskusten.

Det här ärendet har väckt debatt om England och Wales rättssystem när det kommer till förtalsmål (kolla även här). Det har nämligen visat sig att engelska domstolar används av privatpersoner från hela världen för att kontrollera sitt anseende, och inte sällan görs detta genom att strypa medierapportering. Exempelvis har en ukrainsk oligark tagit en ukrainsk-språkig hemsida baserad i just Ukraina inför rätta i London.

Den engelska lagstiftningen på området är dels en effekt av FNs artikel 17, som lyder som följer:
1. No one shall be subjected to arbitrary or unlawful interference with his privacy, family, home or correspondence, nor to unlawful attacks on his honour and reputation.
2. Everyone has the right to the protection of the law against such interference or attacks.
(Källa: Wikipedia)

Dels beror det på den brittiska pressens historiska och ökända brist på respekt för kända (och i vissa fall) okända människors privatliv. Att den här FN-artikeln drevs igenom i efterspelet av Diana Spencers död efter jakten av paparrazzi genom Paris är en förklaring till både artikeln och den roll den har kommit att spela i just England och Wales.

En effekt av det här har blivit att t ex flera amerikanska stater, däribland New York, New Hampshire och Hawaii, har drivit igenom statslagar som hindrar dess invånare att hänvisa till brittisk förtalslagstiftning. Innan året är slut verkar en nationell motsvarighet klubbas drivas igenom av kongressen. Att England och Wales har hamnat på kollisionskurs på den här frågan med just USA, som är en allierad på så många andra plan, anses pinsamt av brittiska juridikspecialister.

För mer information om det här rekommenderas The Guardians Media Talk.

Bakom lås och bom (Thinking Allowed)

BBC Radio 4 har tagit upp sociologiprogrammet Thinking Allowed igen och det har hunnit gå ett par avsnitt redan. I det senaste avsnittet, från 7:e oktober, diskuteras det fängelser med Loic Wacquant, amerikansk sociolog, och Nicola Lacey, professor i juridik från LSE. Man hittar avsnittet här, åtminstone en halv vecka framåt.

Laurie Taylor inledde med att berätta om hur han i mitten av 70-talet höll ett anförande där han varnade för att den brittiska fängelsepopulationen höll på att passera 39.000. Taylors farhågor var att 2/3 av dessa skulle återfalla i kriminalitet efter sin tid i fängelse. Idag är den brittiska fängelsepopulationen uppe i 83.000 och förutspås att ligga kring 95.000 vid 2015.

I USA har utvecklingen gått ännu snabbare. Bara mellan åren 1975 till 1992 så fyrdubblades antalet fångar och når nu den svindlande siffran 2,3 miljoner. USA beräknas ha 25 % av världens fångar.

Loic Wacquant pekar på att i slutet av 60-talet gick utvecklingen i USA faktiskt åt det motsatta hållet. I och med framgångarna för medborgarrättsrörelsen och en progressiv samhällsanda sjönk antalet fångar. Det talades till och med om en nation utan fängelser. Det ansågs att fängelser motverkade sitt syfte genom att mer eller mindre utgöra träningsläger och platser för nätverkande fångar emellan.

Sedan dess har det skett en dramatisk ökning av antalet fångar. Något som däremot är konstant är antalet offer. Det har alltså inte blivit fler anmälda brott. Däremot så har lagar skärpts. Som exempel tar Wacquant upp ordningsförseelser som leder till fängelsestraff, ringa narkotikabrott och, inte minst, three-strikes-lagen som innebär att brott oavsett vilken straffssats som de normalt sett genererar placerar en kriminell på livstidsfängelse efter tre fällande domar.

En ännu mer bidragande faktor är att välfärdsstaten har dragit säg tillbaka och att arbetsmarknaden har avreglerats. Det har alltså blivit hårdare press på de som befinner sig i underskikten och det som brukade vara stöd från samhället har ersatts av hårdare tag ifrån ordningsmakten. Istället för att det ges ut socialbidrag tvingas en del fattiga att begå brott och får en fängelsecell istället för det som kunde varit ett statssubventionerat boende.

Wacquant pekar å ena sidan på att detta är en effekt av en nyliberal agenda som skär ned på statens resurser. Å andra sidan innebär samtidigt det växande antalet fångar att staten tvingas att omfördela allt mer resurser just till fängelser.

Precis som i resten av västvärlden har statens tillbakadragande från en del fält som den brukade ha monopol på samtidigt tvingat politiker att tävla inom de fält där de fortfarande finns kvar. Ett av de fälten som ännu är tillgängligt för politikerna är just juridiken. Därför går politiker till val på hårdare tag mot brottslingar, något som de vet inte kommer att påverka dem eller skrämma bort de väljargrupperna som de appellerar till.

Det har alltså skett en downsizing på välfärdssidan av staten samtidigt som det har skett en motsvarande upsizing av den bestraffande sidan. Nicola Lacey pekar på att trenden i USA och Storbritannien är en effekt av två högt individualiserade samhällen. I USA finns dessutom stigmat mot de på samhällets botten i form av att de inte har lyckats ta tillvara den amerikanska drömmen.

Brittiska LO hotar dra tillbaka stödet till Labour

Inleder fredagen med att lyssna på BBC Weekly Political Podcast – Beyond Westminister. Podcasten (från 11 september, -09) handlar om debatten inom Trades Union Congress (TUC), brittiska motsvarigheten till LO, om de ska fortsätta att stödja Labour finansiellt eller inte.

Poängen med att dra tillbaka stödet är att markera mot Labour på samma sätt som Labour i sin omstöpning till New Labour konstant har använt facket för att visa sin regeringsduglighet för väljarna. Blair vann medelklassens hjärta genom att visa hur han inte skulle ge vika för kraven från fackföreningarna.

Nu är läget ett helt annat än det var 1997. Kampanjlåten ”Things can only get better” summerar läget för hur det står till med Gordon Browns regering.

En intressant detalj som man inte tar upp i nämnda podcast är strukturen inom Labour. Labour är nämligen inte ett renodlat parti en samling politiska organisationer och fackföreningar (läs mer om det här). Ett ekonomiskt bakslag riskerar därför att i slutändan hamna på ledargarnityret personligen, något som man kan läs mer om här.

”Will Hyperlocal Save Journalism?” (Media Talk USA – September 2009) pt 2

(Fortsättning från ”Will Hyperlocal Save Journalism?” pt 1)

…

Ett resultat av det samordnade ekosystemet av hyperlokala bloggar blir att ingen enskild användare/bloggare äger rättigheterna till en nyhet. Allt arbete är fritt att spridas och länkas till inom ekosystemet. Belöningen kommer, förutom de delade nyheterna, i form av de regionala annonsörerna. Jarvis räknar med att dessa kan pressa upp inkomsterna i bloggarna till $300 000/år och att omsättningen på ”superplanet” (samordningsorganisationen) kommer att ligga på $2m/år.

Ur programmets panel var det Jim Willse som var mest positivt inställd till Jarvis affärsplan. Willse stödjer tanken på hur det ska organiseras men vill inte skriva av den traditionella nyhetsredaktionen. Samtidigt pekar Willse på att om pappersmedia ska överleva måste de vara beredda att ge upp det som brukade vara deras stora tillgångar tillika det som blockerade konkurrenter, det vill säga tryckeri och lastbilsflottor för distribution av tidningar. Deborah Galant är mindre entusiastisk och menar på att regionala eller rent av nationella annonsörer inte garantera mer pengar.

Det som förenar de båda gästerna är tanken på ett journalistiskt kooperativ, inte olikt AP (Associated Press). Just Associated Press har inte haft ett problemfritt förhållande till bloggosfären (shitty word) tidigare.

Detta är min summering av podcasten. Jag reserverar mig för eventuella småfel men jag tycker ändå att jag har lyckats att få igenom andemeningen i programmet.

Det går att läsa mer om Jeff Jarvis tankar och arbete med den nya affärsmodellen här. Jarvis drar paralleller till…

…Wikipedia, som nyligen har värderat sina volontärers arbete med uppdateringar till över $100m i arbetstimmar och dessutom får in pengar i form av donationer.

…Barcelona FC, som är en medlemsägd organisation där medlemmarna har rösträtt.

”Will Hyperlocal Save Journalism?” (Media Talk USA – September 2009) pt 1

Ny podcastsändning från Media Talk USA på The Guardian är lika med en sammanfattning på svenska genom Indys tolkning på den här sidan.

Den här gången har Jeff Jarvis bjudit in Deb Galant från Baristanet.com och Jim Willse, redaktör för The Star Ledger (tidningen hemsida finns här) och NJ.com för att diskutera om ”hyperlocal” är journalistikens räddning.

Journalistikens räddning? säger nu alla medioter. Jo, speciellt i USA har credit crunchen, den globala ekonomiska krisen dödat en massa tidningar på grund av att annonsmarknaden har fallit, gratistidningar äter upp annonsandelar samt konkurrensen från gratismaterial på Internet. Det går att få en god inblick i det här fenomenet om man till exempel läser Newspaper Death Watch. Det här är dåliga nyheter för alla vänner av traditionella papperstidningar. Jarvis lägger därför fram sin affärsplan om det hyperlokala som en väg framåt.

Om man vill få en inblick i vad hyperlokala nyheter innebär rekommenderar jag baristanet.com varmt. Det är bloggversionen av en nyhetssändning. Det är personligt och det finns en känsla av att det rapporteras ”i sidled” (inte uppifrån och ned, hårddraget: ”makten informerar”). Det går givetvis att ha åsikter om det är bra eller dåligt. En åsikt som redan har uttryckts på GoIndy-sidan finns här (Adam Curtis kortfilm om ”The Rise and Fall of TV Journalism”).

Jeff Jarvis börjar diskussionen med att presentera en hyperlokal affärsplan för en nyhetsorganisation. I botten för den här nya modellen, som han har diskuterat fram med studenter, entreprenörer och mediafolk ligger hyperlokala bloggar (som baristanet.com). Varje blogg är självstyrande och självfinansierande med en omsättning på omkring $200 000/år. Genom att organisera sig tillsammans med andra hyperlokala bloggar bygger man upp ett regionalt, journalistiskt ekosystem.

Det bildas ett bloggkooperativ. Jim Willse menar att detta är en tänkbar affärsmodell men att det kräver en övervakande management firma som håller i det praktiska arbetet. Detta bryter inte mot Jarvis modell, som även den förutsätter en central redaktion som samordnar arbetet för ekosystemet. Märk att jag använder ordet samordnar snarare än organiserar. Detta är en skillnad ifrån en traditionell nyhetsorganisation. Här handlar det istället om att föra samman hyperlokala bloggar som arbetar på samma journalistiska sak (samordna informationen) samt hjälpa bloggarna genom att samla in annonser som ligger på det regionala planet.

To be continued…

Ni hittar podcast-sändningen här.