Utan ett ord… Svenska journalister <3 Starbucks

Tidigare på den här bloggen har jag gjort mig lustig över svenska journalister (främst i brytpunkten mellan kultur och ekonomi) som när ett ohälsosamt intresse för den amerikanska kaffe-kedjan och tillika onda imperiet Starbucks. Eller ska vi säga . Just det. För nu byter de ut sin logga med företagsnamnet inkluderat mot en ny där enbart den fåniga lilla sjöjungfrun/sirenen kvarstår. Värt att tillägga är också att de i samma veva lanserar storleken ”trenta” som är dryga litern med övervärderad vätska.

Detta är två WTF-nyheter som den där journalistklicken inte kan låta bli att skriva/twittra om. Jag lägger själv ned min sten eftersom jag inte på något sätt är utan synd i och med att jag skriver just det här inlägget. Mitt raseri blir ytterligare bevis på att kaffe-kedjans strategi har lyckats. Antalen google-träffar på deras namn-som-inte-längre-syns-på-den-löjligt-överdimensionerade-koppen skjuter i höjden och det är frid och fröjd på marknadsavdelningen som nu glatt sitter och rullar tummarna i väntan på att en Facebook-kampanj mot båda tilltagen ska växa sig så stark att de med spelad ödmjukhet tvingas skrota båda ändringarna.

Det om det.

Det sagt så hamnar DNs journalist farligt nära en text (Schumpeter-spalten) ifrån The Economist senaste nummer på just ämnet Starbucks.

Conn-man! viktigt om fotboll

Tidigare har jag hyllat David Conn på min blogg. Dags att göra det igen.

Ekonomijournalisten som gräver i fotbollens bakgård har gjort ett fantastiskt jobb om transfers och hur det fotbollsekonomiska komplexet maler på, den här gången trippen mellan Portugal och England.

Läs andra delen i hans serie här. Fokus på Man Uniteds signing av Bébé.

Spöken i Kalmar – Troll i Expressen

Svenska väljare har bara en sak i huvudet. Skattepengar. Gärna en DC10 som cirkulerar över Asien 24/7 för att hämta hem strandade turister men det får inte märkas i lönekuvertet.

I veckan som gick rapporterade bland annat Studio Ett om hur Kalmar kommun hade anlitat ett medium för att driva bort en ande ifrån sina lokaler. Det här har fått Expressens Sakine Medon att gå i taket.

Det som Medon inte inkluderar i sitt raseri är att notan för den här stolligheten slutade på 500 kronor.

Visst har Medon rätt i att det är tokigt att tro på spöken.

Samtidigt, om man kan få sjukskrivningar att upphöra och förbättra personalens arbetsvillkor för en femhundra-lapp, då tycker jag att det är en rätt lätt åtgärd.

Jämför t ex vad en del kommuner spenderar på att marknadsföra sig genom att låta reklambyråer hitta på slogans och göra om logotyper. Eller vilka summor som går till managementkonsulter. Eller, varför inte när vi ändå är igång, alla skattepengar som går till religionsundervisning?

Skrock som skrock.

Daily poppy

Idag behöver man bara läsa en artikel. Den finns här.

Darling

Idag kollar jag vad Alistair Darling har för planer för mitt (stackars) ISA account.

Jacob Wallenberg – Sveriges statsöverhuvud

I veckan har en del upprörts över att Carl Bildt påstod att han och Bill Clintons E-post-konversation var den första sådana kommunikationen mellan två statsöverhuvuden (vilket var fel, eftersom Calle glömt bort vår konung).

I The Guardians affärsmagasin ”The Business” (länk här) går Jacob Wallenberg över gränsen.

Wallenberg får frågan om svenska pengar (aka skatteflyktingar) kommer att stanna i London. Wallenberg påpekar att skattesystemet får rika svenska att flytta utomlands. MEN. Nu är det förändringar på gång. Det är till och med läge för britter att flytta till Sverige menar Wallenberg. Ordagrant säger han, och det här är guld (13:19 och framåt):

It´s time for the brits to move to Sweden in other words. Because now we have taken over, we have taken away the wealth tax, we have taken away inheritance tax.

Inte alliansen. Inte Reinfeldt. Now WE have taken over. Inte valts av folket. Taken over alltså. En sånt erkännande/förhoppningsvis freudiansk felsägning kommer kanske inte som en överraskning. Det är inte heller särskilt överraskande att JW snackar makt-svengelska, den där sortens engelska som Göran Persson och Fredrik Reinfeldt också behärskar.

Och slutligen. Elect eller choose? Det är frågan…

Bakom lås och bom (Thinking Allowed)

BBC Radio 4 har tagit upp sociologiprogrammet Thinking Allowed igen och det har hunnit gå ett par avsnitt redan. I det senaste avsnittet, från 7:e oktober, diskuteras det fängelser med Loic Wacquant, amerikansk sociolog, och Nicola Lacey, professor i juridik från LSE. Man hittar avsnittet här, åtminstone en halv vecka framåt.

Laurie Taylor inledde med att berätta om hur han i mitten av 70-talet höll ett anförande där han varnade för att den brittiska fängelsepopulationen höll på att passera 39.000. Taylors farhågor var att 2/3 av dessa skulle återfalla i kriminalitet efter sin tid i fängelse. Idag är den brittiska fängelsepopulationen uppe i 83.000 och förutspås att ligga kring 95.000 vid 2015.

I USA har utvecklingen gått ännu snabbare. Bara mellan åren 1975 till 1992 så fyrdubblades antalet fångar och når nu den svindlande siffran 2,3 miljoner. USA beräknas ha 25 % av världens fångar.

Loic Wacquant pekar på att i slutet av 60-talet gick utvecklingen i USA faktiskt åt det motsatta hållet. I och med framgångarna för medborgarrättsrörelsen och en progressiv samhällsanda sjönk antalet fångar. Det talades till och med om en nation utan fängelser. Det ansågs att fängelser motverkade sitt syfte genom att mer eller mindre utgöra träningsläger och platser för nätverkande fångar emellan.

Sedan dess har det skett en dramatisk ökning av antalet fångar. Något som däremot är konstant är antalet offer. Det har alltså inte blivit fler anmälda brott. Däremot så har lagar skärpts. Som exempel tar Wacquant upp ordningsförseelser som leder till fängelsestraff, ringa narkotikabrott och, inte minst, three-strikes-lagen som innebär att brott oavsett vilken straffssats som de normalt sett genererar placerar en kriminell på livstidsfängelse efter tre fällande domar.

En ännu mer bidragande faktor är att välfärdsstaten har dragit säg tillbaka och att arbetsmarknaden har avreglerats. Det har alltså blivit hårdare press på de som befinner sig i underskikten och det som brukade vara stöd från samhället har ersatts av hårdare tag ifrån ordningsmakten. Istället för att det ges ut socialbidrag tvingas en del fattiga att begå brott och får en fängelsecell istället för det som kunde varit ett statssubventionerat boende.

Wacquant pekar å ena sidan på att detta är en effekt av en nyliberal agenda som skär ned på statens resurser. Å andra sidan innebär samtidigt det växande antalet fångar att staten tvingas att omfördela allt mer resurser just till fängelser.

Precis som i resten av västvärlden har statens tillbakadragande från en del fält som den brukade ha monopol på samtidigt tvingat politiker att tävla inom de fält där de fortfarande finns kvar. Ett av de fälten som ännu är tillgängligt för politikerna är just juridiken. Därför går politiker till val på hårdare tag mot brottslingar, något som de vet inte kommer att påverka dem eller skrämma bort de väljargrupperna som de appellerar till.

Det har alltså skett en downsizing på välfärdssidan av staten samtidigt som det har skett en motsvarande upsizing av den bestraffande sidan. Nicola Lacey pekar på att trenden i USA och Storbritannien är en effekt av två högt individualiserade samhällen. I USA finns dessutom stigmat mot de på samhällets botten i form av att de inte har lyckats ta tillvara den amerikanska drömmen.

BBC-veckan: Fortsättning följer

Det brittiska opinionsinstitutet ICM visar upp följande resultat på en undersökning om hur BBC skall finansieras:

Finansiering genom licenspengar från varje ägare av en TV – 43 %
Prenumeration där endast de som önskar kan se BBC – 30 %
Reklamfinansiering – 24 %
Vet ej – 4 %

I The Guardians helgmagasin Weekend intervjuar George Osborne (finansminister i Tories skuggregering) BBC-reportern Andrew Marr om Hutton-rapporten.

George Osborne: Do you think the BBC was ill-treated by Hutton report?
Andrew Marr: I absolutely do.
GO: Do you think the BBC has recovered its journalistic confidence since then?
AM: Yeah. I think the BBC as a corportation had an incredibly traumatic time, but I don’t think it was fel by reporters on the front line.
GO: The news output wasn’t affected?
AM: I think there was one story about a politician’s heavy drinking which I was pretty sure about and wasn’t used.
(läs hela intervjun här)

Jag tror inte att Marr skulle kunna säga annat än att BBCs självförtroende är uppe på topp igen, eftersom han själv är en av deras största profiler och väl medveten om de problem som de står inför.

Rapporteringen om BBC fortsätter.

BBC under attack – BBC och Sachsgate

Hur förklarar man Jonathan Ross för en person som aldrig har sett eller hört karln? Jag ska göra ett försök som kommer att möta motstånd för de i läsekretsen som känner till honom. Jag gör ett försök, ok? Fritt fram att lägga motförslag kommentarfältet.

Ta några delar Kristian Luuk när han var som mest populär. Bland med lite Annika Lantz. Släng in en pytte-liten smula Rickard Wolff. Det är alltså en smart, kvick, flamboyant karl vi har att göra med. Och han har ett talfel som gör att han säger ”w” istället för ”r”.

Dessutom så har han mer än en gång gått över gränsen när det kommer till att tala sex med sina gäster.

Det är sex-snacket som sätter £18 miljoner-mannen i klistret när han besöker Russell Brands show den 6 oktober 2008. Russell Brand är en fenomenal komiker av det slaget som vi inte har i Sverige. Brand har varit heroinist och är, måhända botad, sexmissbrukare. En missbrukar-natur helt enkelt. Den tredje mannen i den här skaran är Anthony Sachs. Anthony vem? frågar sig nu vän av ordning. Manuel är svaret. Han i Pang-i-Bygget. Det är Anthony Sachs. I programmet kommer nämligen ett par samtal ifrån Brand och Ross till just denne Sachs att sätta igång ett otroligt media-maskineri.

Brand och Ross ringer upp Sachs för att göra en telefonintervju. De når en telefonsvarare. Till saken hör att Brand innan inspelningen börjar har delat med sig med om sina erövringar för Ross. Brand har nämligen haft sexuellt umgänge med Sachs barnbarn. När Ross och Brand inte når Sachs talar Brand in ett meddelande att han är ledsen för att de inte nådde fram men att han respekterar Sachs och han blodslinje. Ajajaj.

Det är i det här ögonblicket som Ross skriker ”han knullade ditt barnbarn!” i bakgrunden.

På detta följer ytterligare ett antal samtal till Sachs telefonsvarare där Brand och Ross försöker att reparera skadan. Programmet kontrolleras av Brands producent som är rätt nykläckt i branschen. Programmet sänds två dagar senare, den 18 oktober 2008. Det kommer in två klagomål under veckan som följer, och detta på ett program som uppskattas ha 400.000 lyssnare. Klagomålen rör att Ross har använt sig av ”f-ordet”. Här hade historien kunnat sluta.

Den 26 oktober skriver tidningen Mail on Sunday en artikel om programmet och antyder att Sachs har blivit känslomässigt sårad (kränkt) av Brand och Ross meddelanden. Sunday on Mail är konservativ och läses främst av äldre människor, inte sällan utanför urbana områden. Efter publiceringen av artikeln börjar klagomål att komma in till BBC. När vi når 2 november har det kommit in 38.000 klagomål.

Sachsgate visade en klyfta mellan den media-smartness som råder i BBC och moralen bland vissa av dess lyssnare/tittare. Meningarna om meddelandena på telefonsvararen är OK eller inte slår också en kil mellan yngre och äldre. De tidigare är mer toleranta men de har i sin tur inga motmedel mot de äldres klagomål som väller in till BBC. Media-kommentatorn Charlie Brooker, som jag ofta återkommer till, föreslår att BBC ska inrätta en ”motklagomur” dit man kan höra av sig om man tycker att klagomål är orättvisa. Brooker menar också att det här är ett utslag av en kultur där folk genom dokusåpor har blivit invaggade i förväntningen att de med ett samtal kan rösta bort saker de inte gillar ifrån sin TV/radio.

Så hur slutar Sachsgate?

Mail on Sunday kampanjar vidare mot omoralen. En vecka efter rapporterar de om ett TV-program som sänts lååångt tidigare där en komiker har sagt att en kvinnlig medlem av brittiska kungahuset är så gammal att det spökar i hennes vagina. Stormen vill inte riktigt ta av dock men det är ytterligare ett exempel på hur omoralen sprider sig ifrån BBC.

Russell Brand tvingas att säga upp sig. Det blir även resultatet för hans controller som hade granskat programmet innan det sändes.

Anthony Sachs, som ingen har brytt sig nämnvärt om sedan Fawlty Towers-dagarna blir återigen ett namn på folks läppar. Hans barnbarn, som även är medlem av burlesque-gruppen Satanic Sluts, säljer sin historia om sina äventyr till en tabloid och tjänar förmodligen en ganska god summa pengar på det.

Och så var det Jonathan Ross. Ross, som hade en TV-show på väg upp tvingas att lägga den på is. Det blir ett uppehåll under ett par månader. Men samtidigt som Ross är paria i en del av befolkningen är han fortfarande hjälte hos andra. Dessutom är det inte vidare ekonomiskt att ha en man med miljonlön utan att han behöver höja ett finger.

Det riktiga offret är BBC och deras komedier. Sedan Monty Pythons dagar har BBC lyckats producera otroliga mängder populär underhållning och inte sällan så har den varit edgy. Det kan handla om The Young Ones, Absolutely Fabulous eller The Thick of It. Det är rätt stökigt. Det svärs och krökas friskt.

Efter Sachsgate har BBC ögonen på sig av en blodtörstig publik som vill bli underhållen men absolut inte vill bli provocerad.

BBC under attack – BBC och lönerna

Förutom att finansiera ”världens bästa TV och radio” (se första texten i serien) och digitalisering av brittiska medialandskapet måste BBC betala ut löner, precis som vilket företag eller organisation som helst. Det går åt mycket folk för att producera fakta och underhållning.

Under 2009 har det rasat en debatt om de kostnaderna som brittiska parlamentsledamöter har fått betalt av staten. Dagstidningen The Daily Telegraph publicerade under våren en lista på saker som ledamöterna hade gjort avdrag för. Det har handlat om toalettsitsar, fågelbad och avdrag på amorteringar på lån som redan är återbetalda. Gissa vilka två av dessa tre exempel som har debatterats flitigast… Det rådde jaktsäsong på politiker.

BBC rapporterar pliktskyldigt om avdragen. Och då och där. I en intervju i ett program som motsvarar SVTs Agenda, som jag grämer mig otroligt mycket för att jag inte har funnit någonstans, ställer programledaren en politiker mot väggen för kostnaderna. Då vänder politikern fokus mot intervjuaren. ”Vad tjänar du egentligen?” frågar politikern och får mummel och försök att värja sig till svar. Där någonstans vänder debatten. Det är fortfarande en hel del grävande bland politikerna men det är BBC som tar den hårda smällen.

I det korta loppet blir responsen av detta att det publiceras en lista med utgifter som gjorts på BBCs nota. Det handlar om £100 för champagne och £2500 för att flyga hem en chefs familj från semester under ”Sachsgate”. Den som inte känner till Sachsgate får vänta till imorgon då jag förklarar detta närmare. I det längre loppet resulterar det i ett krav på att BBC ska avslöja vad de betalar för löner.

Det kommer att resultera i att BBC visar en lista med sina anställda och vilka som befinner sig inom olika inkomstband. Man visar att X antal anställda blir betalade lönen y1, X antal anställda blir betalade y2 och X antal anställda blir betalade y3. Mest fokus hamnar givetvis på topp-inkomstbandet, där cheferna och ”personligheterna” hamnar. Ett resultat av detta är att det drar uppmärksamhet på problemet med att det finns för många välbetalda mellanchefer. Detta är ett känt faktum om BBC organisation. Det finns många ”controllers” som har ansvar för ditten och datten. Den stora ”grejen” är dock att BBC betalar ut vad som tros vara de högsta lönerna i branschen till sina ”personligheter”.

Frågan som ställs är om det är rimligt att ett public service-företag betalar miljonlöner för licensbetalarnas pengar. De privata konkurrenterna har uppenbarligen inte resurserna att betala ut såna summor som det rör sig om, framförallt för att luften har gått ur annonsmarknaden.

Syndabocken i den här skandalen blir Jonathan Ross, talkshow-värd. Enligt uppgift har Ross ett kontrakt som ger honom 18 miljoner pund mellan 2006 och 2010. Om honom handlar nästa kapitel.