Per Oscarsson – dubbelchock

Kommer hem och upptäcker till min stora förfasan att provokatören (ni minns väl Hylands hörna? – Inte? ok.) Per Oscarsson har gått bort.

Chock!

Dubbelchock!!

Faktum är att jag var en av de som faktiskt levde i tron att PO redan var död vilket leder till en inledande chock om att han levde och en snabbt påföljande chock att han har dött – igen!

Det blir en skål till POs ära nästa gång jag besöker New York. Kanske i toppen på World Trade Center…

Tristessa auf der mauer

Under veckan som gått och den som kommer avser den här bloggen att inte uppmärksamma att det har gått 20 år sen den händelse som upptar 50 % + av alla andra media, som har avsikt att bevaka världen, har hänt. Här bloggas det vidare om Arsenal, Helgdeckare och lite vad som helst.

Delskyldiga till detta beslut är de här farbröderna.

The Manager – The Guardian bjuder på fotbollshistoria

Alla vänner av fotboll rekommenderas att klicka vidare på den här länken. Här bjuder Barney Ronay på ett par kortfilmer på ca 8 minuter styck om fotbollsmanager.

Att det finns en värld utanför de engelska öarna kan vi ignorera för ett ögonblick. Det här är en liten fest för angofila fotbollskulturmän.

Och ikväll spelar Sverige mot Malta i VM-kvalet. Vi har att vänta ett gäng automatiska mål, om man får tro lagkaptenen.

Been Here Beevor…

Som påpekats innan, här för att vara exakt, använde jag militärhistorikern Anthony Beevors Berlin 1945 – Slutstriden som solskydd på stranden.

Å ena sidan: jävligt otrevlig läsning. En kort recension av boken är att the hunter becomes the hunted och att polacker blir våldtagna under minst ett halvt decennium.

Å andra sidan: välskrivet och med bra driv. Det är tydliga personligheter, Hitler och Stalin försöker att överträffa varandra i grymhet och extrem cynism inför mänskligt liv både när det kommer till vän och fiende. Det blir en bra story.

När man(1) sedan plockar upp Beevors Spanska Inbördeskriget finns det en del att önska när det kommer till den andra punkten. Franco i all o-ära men någon karaktär att mäta sig med Hitler/Stalin var han inte(2). Det blir framförallt tydligt när det kommer till Beevors beskrivningar av generalen. I situationer där Beevor tidigare har tillåt sig att spekulera i Hitler och Stalins tankemönster är det bara tomt i den här boken. Det är förmodligen helt korrekt men det blir lite fattigt och platt.

På sätt och vis är det här det bästa som kan hända mig. Att återigen slukas upp av en militärhistorisk redogörelse i populärform hade på sikt gjort mig olidlig att ha att göra med. Precis som kriget bryter ned människor, maler krigshistoria ned läsaren till en social krympling.

Instruktion till läsaren: skjut mig när jag börjar att samla DVD-serien ”Kriget i färger”.

(1) Läs ”jag”.
(2) …vilket på sätt och vis är beröm…

Antony Beevor och jag

The future teaches you to be alone
The present to be afraid and cold
So if I can shoot rabbits
Then I can shoot fascists
(Manic Street Preachers – If you tolerate this then your children will be next)

Spanish songs in Andalucia
The shooting sites in the days of ’39
Oh, please, leave the ventana open
Federico Lorca is dead and gone
(The Clash – Spanish Bombs)

Efter att litterärt(1) spenderat sommaren tillsammans med Hitler, Stalin och alla andra ur (2) historiens skräckkabinett, guidad av den förträfflige militärhistorikern Antony Beevors Berlin 1945 – Slutstriden beslöt jag mig för att följa upp med den sammes bok Spanska Inbördeskriget. Den boken handlar om… äsch.

Spanska inbördeskriget upplever jag som lite av en kunskapslucka i min generation. Kanske med all rätt. Om man är advokat för att historieundervisningen ska gräva ned sig i 1900-talskonflikter på halvöar är Spanska inbördeskriget ett smorgasbord. Man stryker mjällen från manchesterkavajen, tar pipan ur mungipan och mumlar om att just denna konflikt var generalrepetionen för Andra Världskriget. Om man däremot är en sönderstressad högstadielärare(3) som snabbt måste hetsa igenom industriella revolutionen för att ADHD-klassen med irriterande mobiltelefonsignaler och bak-o-fram-vända kepsar som alltid sa hora ska hinna se Kanonerna på Navarone för att lära sig något om Förintelsen innan sommarlovet tar vid kan jag tänka mig att man har heeelt andra prioriteringar.

Min bildning om Spanska inbördeskriget, innan jag köpte Beevor-pocketen, kom genom följande män:
1. Herman Lindqvists bok Historien om Spanien,
2. Mick Jones och Joe Strummer (The Clash) samt…
3: James Dean Bradfield och Nicky Wire (Manic Street Preachers)

Medan jag vände mig till källorna 2 och 3 för lite småplock om krigets jävligheter och lite praktisk vardagsetik så plockade jag 13 år lillgammal upp Lindqvists bok för mer djup visdom. Det är värt att nämna att jag vid det här laget hade en oförklarligt stor fascination för Spanien. Det kan ha att göra med att det var rätt nära Columbus-jubileet och OS i Barcelona(4).

Det har nu gått mer än ett decennium sedan jag läste boken men faktum är att så värst mycket, sorry Herman, lärde jag mig nog inte. Jag rekommenderar styckena om det medeltida Spanien men när det närmade sig general Franco et al blev det rätt långrandigt. Kanske var det för allas bästa. 13-åringar ska inte sitta inne och uggla över en stockkonservativ kravatt-mans långtgående friheter med historiska händelser.

Apropå långrandigt, vilket kom på tal en mening sedan, inser jag att jag redan nu har en klass som sitter och skruvar sig i bänkarna framför mig. Så där. Gå ut på rast! Jag återkommer lite senare med ytterligare en drapa om Antony Beevors bok Spanska Inbördeskriget.

*reser mig från katedern där jag suttit med benen dinglande och blicken riktad snett uppåt(5), och suddar ut min mindmap från whiteboarden*

(1) Mycket viktig poäng!
(2) ”Slår på” Herman Lindqvists röst.
(3) …som likt en karikatyr av en förortsrappare går på i timmar om att man kräver mer pengar och respekt…
(4) Just det, det var det OS:et som hade den coola logon!
(5)…lite som Sarah Cracknell på plats 3/5 på min lista över brittiska brudar jag avgudade under 90-talet.

Svängig anti-nazism

1937 kom musikalen ”Me and My Girl” (”Lorden i Gränden” på svenska, nyligen framförd av Fredriksdalsteatern i Helsingborg med bl a Claes Malmberg.). Inte långt därefter hade den charmanta trudelutten ”The Lambeth Walk” blivit en schlager/hit i Europa.

När Andra Världskriget bröt ut var ”The Lambeth Walk” en låt som alla kunde bakochframlänges (här är en svensk version). Det var sin tids ”Hey Ya” eller ”chicken tonight”. På sätt och vis var det även sin tids ”Parklife” eftersom den hade en mycket generös och romantiserad bild av det hårda livet som cockney i East End.

För att reta Hitler och hans onda hantlangare, vilket han enligt källor lyckades bra med, valde Charles A. Ridley, som arbetade på brittiska Informationsministeriet (inmi?), att göra ett montage med bilder från Leni Riefenstahls ”Viljans Triumf” och just ”The Lambeth Walk”. Idag är det lätt att leva i tron att montage är något som uppfanns av MTV men det här klippet visar att det är ett hantverk med ”många år på nacken”.

Kanske var det den här låten som DAF hade i åtanke när de skrev texten till sin ”Der Mussolini”. Förmodligen inte…

Du kan själv se Ridleys montage här. Njut av musiken och se herrefolket göra Lambeth-gången. Dessutom kan du leva i vetskapen om att du retroaktivt har retat en av historiens alla folkmördare.

/Christian Wulff, 500 år gammal man, Malmö

Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet – plats 3/5

Vi är nu framme på medaljplats på min 90-talsbrittiskabrudarnostalgisnedtripp(1). Att göra sig lustig över att man hade kass musiksmak som barn är lite av en crowdpleaser. Man sitter i en mysig fåtölj och småsnackar med Kristian Luuk och försöker vinna röster på att spela Alphavilles ”Forever Young” och försöker ignorera faktumet att man precis har sålt svenska folkets gemensamma egendomar.

Konsekvens är inte det första ordet som dyker upp i huvudet när man tänker på den här bloggen så tillåt mig därför att summera min musikaliska bakgård.

1. Blandband med NWoBHM, Twisted Sisters och Kiss.
2. Kent Finell-rocken.
3. Roxette.
4. Dr Alban.
5. Ace of Base.
6. Mr Music/Absolute Music.
7. Eurotecno.
8. Britpop.

…Och så vidare. Nu är rubriken på det här inlägget ”Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet” och därför väljer jag att stanna upp vid skiftet mellan siffrorna 7 och 8. Medan jag fortfarande körde högstadiestilen(2), ett slags kamoflague för att överleva livet i en västgötsk småstad, fashion-motsvarigheten till glass-smaken ”vanilj”, och klädde mig i en outfit som jag och min mamma tillsammans plockat samman på JC i Jönköping började det dyka upp alternativa klädstilar.

Tidigare följare av högstadie-stilen började klä sig i televerksbrallor och en del experimenterade till och med med så kallade rejvarkläder. Jag var aldrig en av dem. Däremot så tyckte jag att det var rätt tufft med artister som Corona, Snap, Maxx, DJ Bobo och Whigfield. Jag ska inte göra mig nostalgisk över det. Det var och är fortfarande skit. När man är barn kan man inte skilja på god och dålig smak och det är en skam.

Vid ett tillfälle då jag diskuterade U96 med en person som med all rätt kunde räkna sig till de invigda i euro-tecno-crowden i min hemby stötte jag på patrull. ”Men du, din jävel”, inledde väschötta-E-type, ”du är väl en sån där poppare!”

Och kanske var det där det hela började. Innan kände jag inte till alternativet till sunkiga kontinentalbeats. Nu öppnade sig en hel värld av regniga lördagförmiddagar på White Hart Lane, fish-and-chips-sunk, fult casual mode, DM-kängor, sunk-preppy, omodernt Thatcher-hat, council estate-sunk, avslagen öl, ohippa frisyrer, madferrit och Menswear.

I gränslandet mellan de här två världarna levde Saint Etienne med frontkvinnan Sarah Cracknell. Idag är det mest troligt att du kommer att komma i kontakt med bandet på DN Kultur, eftersom bandmedlemmarna filmar lokalnostalgiska dokumentärer om East London och vad det innebär när OS-maskineriet maler ned allt av historikt värde (dåligt isolerade hus, industritomter, music hall och skörbjugg). Särskilt viktig var låten He’s On the Phone, som var både euro och brit. Klicka på låten så får du se och njuta av den.

En intressant detalj när det kommer till videon är att de enda instruktionerna som regissören har gett till Cracknellskan är att kolla drömskt, snett uppåt. Frågan är hur många britpopare som tog till sig budskapet och spenderade kvällar ”på lokal” till att dansa drömskt kollande snett uppåt?

(1) Wehey!
(2) En uppdaterad version av mellanstadie-stilen som i sin tur influerats (lånat/stulit från) lågstadie-stilen, en slags utveckling av lekis-modet.

Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet – plats 4/5

1994 var ett riktigt guldår för britpopen. Blur släppte Parklife, Oasis Definitely Maybe och Suedes Dog Man Star. Tre fantastiska skivor. 1994 var också året då Echobelly, frontade av Sonya Madan, släppte sitt debutalbum Everybody’s Got One (EGO).

Sonya Madan stod ut i britpopen genom sitt indiska ursprung. 1990 mötte hon svenske Glenn Johansson och tillsammans bildade de Echobelly. Tillsammans gjorde de några av de bästa Morrissey-låtarna som inte har skrivits av just Morrissey.

Som exempel på hur fantastiskt Echobelly kunde låta har jag valt låten Insomniac från nämnda album. Att Madan klädde sig i Union Jack var ”kontroversiellt” back in the days.

Det var i de här dagarna som Moz uppträdde insvept i Union Jack i Finsbury Park framför en publik som främst kommit för att kolla på Madness, ett band som mot sin vilja drogs med en skinheadpublik. Att framföra låtar som National Front Disco och Bengali in Platforms framför dem var kanske inte så välgenomtänkt. Cornershop-mannen Tjindar Singh brände sina Morrissey-plattor i protest. Samtidigt fick blur en hård omgång i pressen för deras photoshoot med temat British Image nr1, där de posade i Fred Perry-skjortor, uppkavlade jeans och DM kängor.

Och på det sättet förändrades fokus från att handla om fenomenala Echobelly till att istället teoretisera om idiotiska brittiska karlar. Kolla in videon!

Saker som inte har hänt på riktigt men mycket väl hade kunnat hända: Min barndoms TV

TV-Studio, 19:30, fredagkväll 1990.

Studion är uppbyggd som en liten amfi-teater. Det är inspelat framför studio-publik som sitter och betraktar tre rispuffsstolar. Bakom rispuffsstolarna finns en neon-skylt som har texten ”Ztart!”.

Två personer, båda i de sena tjugo-åren, står framför publiken. Musiken, som inleder programmet, tonar ned medan ljuset i studion tonar upp.

Martin (manlig programledare):
-Hej och välkomna till Ztart!
Marie (kvinnlig programledare):
-Just det. Zzztart!
Martin:
-Och idag blir det ett mycket speciellt program, eller hur Marie?
Marie:
-Mmm, vi har hit Brad Hayden…
Martin:
-…David McGee…
Marie:
-…Brad Hayden, som ni kanske känner igen som David McGee ifrån TV-serien ”Förortskids”, som har visats i… En annan TV-kanal under hösten.
Martin:
-Brad, David McGee, är här ikväll för att spela en låt från sin skiva som han släpper nu i veckan men först tänkte vi att vi skulle ta pulsen på honom…
Marie:
-…Och det är väl lika bra att vi zzztartar nu! Välkommen Brad, David McGee, Hayden!

Brad Hayden kommer in i studion genom ett draperi snett bakom neonskylten. Publiken applåderar. Brad har med sig en akustisk gitarr i ena handen.

Marie:
-Hi and welcome, Brad Hayden! Please sit down.
Martin:
-Hi.
Brad:
-Thank you.
Marie:
-So, Brad, how was your trip?
Brad:
-Very nice. I haven’t been to Europe before so this is my first visit to Sweden. You see, my grandfather’s father immigrated to the US from Sweden, so it’s really interesting to be here.
Marie:
-So are you going to…
Martin:
-Do you like Sweden?
Brad:
-I love it. I love the snow and the people I have met so far have been really nice!
Marie:
-Are you going to…
Martin:
-And what about the Swedish girls?
Brad:
-I love the Swedish girls.
Marie:
-Sorry Brad, but I have to translate in to svenska. OK, Brad Hayden är här för första gången i Sverige men hans farfars far…
Martin:
-Morfars far?
Marie:
-…Eller morfars far kom härifrån.
Martin:
-Brad älskar Sverige, och speciellt flickorna. So Brad, in Sweden you are most known as David McGee?
Brad:
-Yeah? Do they show ”Teen life in the burbs” here as well? That show has been vital to my career and thanks to Andrew, the producer, I have been able to do this tour.
Martin:
-So is David going to be together with Nathalie?
Brad:
-Nathalie?
Martin:
-Yeah, Nathalie Smith, the brunette.
Brad:
-Ah, you are talking about the first season? Well, I don’t want to spoil the fun for you, if you know what I mean…
Marie:
-Are Linda Landesman, who plays Nathalie, together behind the screen as well?
Martin:
-Yeah, you make a really beautiful pair.
Brad:
-Me and Linda are just friends. We haven’t seen each other for a while since I’ve been busy shooting the third season of ”Teen life” now but we talk to each other over the phone every now and then.
Martin:
-Do you talk about motorcycles and music? Just like David and Nathalie?
Brad:
-No. That’s just our charac…
Marie:
-Oj! Sorry! Jag är ledsen men vi har inte översatt det senaste. OK, Martin?
Martin:
OK, Brads producent har gjort hans skiva och han och Nathalie, brunetten, har fortfarande kontakt.
Marie:
-Just nu håller Brad på med tredje säsongen av en serie men olikt David McGee, så är han inte intresserad av att tala om motorcyklar och musik.
Martin:
-So, this song that you are going to play, ”Be with me”, is top of the Swedish topplista. Is it about David and Nathalie?
Brad:
-No, it’s about a friend of mine and his relationship. It’s a strong, very emotional ballad. My record company thought it would make a great single, but the rest of songs from my album…
Marie:
-Reklam!
Brad:
-…have got more traditional rock’n'roll kinda sound. But it’s still a great song.
Marie:
-Yes it is.
Martin:
Yes it is…
(Tystnad)
…So. Linda Landesman, are she Swedish too? Her name, Linda, is a typical Swedish name.
Brad:
-I don’t know anything about that.
Marie:
-Thanks for coming Brad!
Martin:
-And before you leave, can you tell us what is happening to David McGee in the future?
Brad:
-I’m sorry but my contract…
Martin:
-No detaljer about David and Nathalie then?
Brad:
-Sorry man.
Martin:
-OK. Thanks for coming. Ja, det var Brad ”David McGee” Hayden alltså. Han berättade att ”Be with me” handlar om hans relation till en vän men att resten av hans låtar på skivan är lite rockigare. Nu så ska vi höra en akustisk version av ”Be with me”. Scenen är din, David!

Mina fiender 1

När jag var ung och oförstörd så hade jag en fiende. Vi träffades i lekis och fiendskapen fortsatte fram till gymnasiet då våra vägar skiljdes åt. Min fiende, vi kan kalla honom något enormt generiskt som ”Björn Svensson”(1), och jag var ofta vänner under vår ”tid tillsammans”. Inte sällan umgicks vi och gjorde typiska saker som man gör när man är ung. Vi spelade rollspel, lekte med actionfigurer(2) och spelade fotboll. Men under ytan bubblade ett fiendeskap.

Björns pappa var matematiklärare och jag misstänker att hans mamma var i samma bransch. Björn själv hade en rätt mumlig röst som på den tiden uppfattades som en djup bas. Jag är så här i efterhand beredd att skriva under mer på det förra än det senare. Värt att notera är att han hade en finkalibrerad moralisk kompass redan i unga år. Detta hade lätt kunnat avfärdats som ”lillgammalt”. Han hade dock inga glasögon.

Den tidigaste källan till konflikt som jag kan komma ihåg inträffade på lekis. Vi hade en rätt infantil(3) övning där vi gick igenom alfabetet. Vi, kidsen, satt i en ring och skulle nämna en sak var som började på en bokstav som vår lekisfröknar hade valt ut(4). Jag satt mellan fröken Kerstin och Björn och bokstaven för dagen, just det, ”B”. Kerstin lämnade bokstaven till mig, ett kort ögonblick av tystnad, en sidoblick på Bjorn och så avfyrade jag ett resolut ”Björn”! Tystnad. Sen kommer alla känslorna på en och samma gång. Björn, som verkar ha suttit spänd som en fjäder och varit beredd att säga precis det ord som jag nyss slängt ut, bryter ihop. Detta är rätt förvånansvärt med tanke på att jag har svårt att tänka mig en stabilare person än just Björn. Kerstin tröstade honom och jag kompromissade genom att säga ett annat ord, bil kanske? och allt var utagerat(7).

Det var under lågstadiet som fiendskapen blommade upp på riktigt. Här handlade det om att vara klassens ljus. Vid det här laget var det rätt jämn tävlan. Mellanstadiet innebar en upptrappning med tanke på att idrott kom att spela en större roll när den sociala hackordningen skulle sättas. Redan vid det här laget hade våra respektive roller satts. Björn intog en postion som lite av en übermensch, god fysik och snabb i tanken, medan jag var lite mer freakig på ett nördigt sätt. Björn spöade skiten ur mig när det kom till att kasta liten boll, spela innebandy(8) bli vald till lagsport.

Apropå spöa skiten ur. Vid det här laget så hade jag en polare som jag hade ännu tighter band med. Vi var mer ”intune” med varandra och tänkte lite mer på samma våglängd än vad jag och Björn gjorde. Denne polare slog Björn med gren i ansiktet när jag gjorde ett fåfängt försök att kombinera polare. Resultatet blev att trion splittrades. Vi gick hem till respektive föräldrar och jag tänkte förmodligen: ”Oj(9), det här var en konstig situation och väldigt fel. Bäst att inte berätta för någon och det kommer vara bortglömt imorgon.”

Fel av mig. Halvtimmen senare stod Björn med sin far, som för övrigt var en exakt kopia av junior(10) och visade upp märket i sonens ansikte och krävde en ursäkt. Mina föräldrar var mycket överraskade över detta. Våld har aldrig varit min grej(11). I efterhand borde jag kanske tagit på mig hela bördan, lite ”ta en för laget”, eftersom det vid det här laget kunde ingjutit lite intryck av framåtanda, vinnarskalle(12) och en aura av manlig aggressivitet. Allvaret i situationen pyste pruttkuddeslikt så fort dörren slog igen och Svensson sr och jr försvunnit. Mina föräldrar brast ut i skratt av absurditeten i situationen. Kombinationen av åsynen av klonerna och min kruppiga nördighet blev för mycket.

Under högstadiet var allt förlorat. Jag kunde hålla jämna steg i samhälls- och språkämnena men under de naturorienterade lektionerna och gymnastiktimmarna så var jag hopplöst efter, något som gäller än idag eftersom Björn har gått en rejäl utbildning på KTH om jag inte missminner mig.

De som har haft kontakt med honom idag säger att han är en trevlig snubbe (vilket jag inte tvivlar på en sekund) även om jag hyser starka misstankar om att han fortfarande är en aning stel och svårpratad. Jag hoppas honom hursomhelst all lycka. Han var min första fiende och en helt ok sådan.

(1) Vilket råkar vara hans riktiga namn.
(2) Fast vi sa aldrig ”actionfigurer”. Jag tror att vi benämnde dem enligt varumärket back in the days.
(3) Öppet mål!
(4) När jag tänker efter känns det här rätt avancerat. Jag måste anstränga mig för att komma på något som jag skulle säga om jag var, låt säga, person nummer 7 att vara tvungen att säga ett ting som börjar på bokstaven ”R”. Robot(5), ros, ring… Fuck it(6).
(5) Det första ordet som dök upp i mitt huvud!
(6) Observera att jag avsiktligt har ignorerat ord som ”recession”, ”roll-on” och ”ricotta” eftersom de högst förmodligen inte ingick i min begreppsvärld vid den här tidpunkten.
(7) Uppenbarligen inte helt utagerat från min sida med tanke på att jag fortfarande bär med mig den här situationen.
(8) Fast innebandy utomhus på en asfaltsplan på skolgården. Vad heter det? Landbandy? Hjälp!
(9) Jag började inte svära förrän jag gick ut gymnasiet. Förmodligen senare.
(10) Tvärtom är mer korrekt.
(11) Mer troligt att utsättas för än utsätta på en 10/1 ratio.
(12) Shitty word.