”Appy!

Editors – Papillon

JD*Teens brukade vara ett rätt lamt skämt (1) när A*Teens precis hade dykt upp men när Birminghams finaste Joy Division-lärjungar gör en sån här låt kan man inte låta bli att göra två tummar upp. Det känns som att de har lyckats göra Joy Division-New Order-switchen utan att behöva hänga sångaren Tom Smith. Och det är bra.

(1) Och är det fortfarande.

Dionne Warwick & Friends – ett stycke sent 1980-tal

Om man någon gång känner sig nere för räkning rekommenderas det här klippet. Det har allt man kan önska sig: supersångerskor,  svarta coola killar, vita ocoola killar och Gladys Knights guppande frisyr och fantastiska rörelseschema (ca 2:47-3:21). Lägg där till lite munspel och världens kanske mest tillbakalutade stage-invasion någonsin.

Om man inte är särskilt förtjust i Burt Bacharachs låtskatt kan man hoppa fram till 3:43 då invasionen börjar. Därifrån blir det en orgie i 80-talsglamour. Stora hår och galaklänningar. Jag kan tänka mig att det är så här Philip Banks, Fresh Prince of Bel-Air-pappan, drömde att hans 60-årsfest skulle ha sett ut.

Frågan som dröjer sig kvar är vad det står på lappen som Elton John står och prasslar med i början av låten. Är det en fusklapp med låttexten, som han borde ha varit bekant med vid det här laget? Är det a) ett hemligt meddelande från hans lokale kokainhandlare eller b) ett positivt besked från en läkare att forskningen om hårtransplantationer har gjort framsteg? Detta lär vi aldrig få svar på.

Men gu’va trevlit de ser ut å ha’re!

Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet – plats 1/5

Den stora finalen. Le Grand Finale.

Då var vi äntligen framme på slutdestinationen på den här musikaliska resan. Vi har hunnit med en hel del musikhistoria, lite satir, en stor dos nostalgi och dessutom lite omdömen om kvinnors utseenden.

När vi når översta trappsteget vid prisutdelningen (kanske lite i skymundan av listan som presenterades här på onsdagen) så upptas den av en kvinna som hade en av de snyggaste luggarna 1994 (som var det allra snyggaste av lugg-år).

Jag talar givetvis om Justine Frischmann. Ett tag var hon medlem av pojkbandet Suede innan hon skapade sig ett eget band, Elastica. På sätt och vis var Elastica Storbritanniens svar på Hole. Justine som klippan i bandet och i händelsernas centrum spelade rollen som Courtney Love samtidigt som hennes dåvarande pojkvän Suedes frontman Brett Anderson, även han stolt innehavare av en praktfull lugg, var hennes Kurt Cobain.

Det var när Justine övergav Brett, enligt legenden efter en tid med dubbel uppsättning pojkvänner, för konkurrentbandet Blurs sångare Damon Alburn som folk tvingades skapa sig en åsikt om henne. Var det sant att det var rivmärkena som Damon Alburn lämnat på hennes rygg som inspirerade Brett Anderson att skriva Suedes ”Animal Lover”?

Frischmann och Alburns förhållande höll till 1998 (ett år som brukar sägas vara det sista britpop-året, slump?) och därefter spenderade hon tokigt mycket tid på att få till Elasticas uppföljaralbum ”The Menace”. Orsaken till att andraplattan dröjde så länge sägs ha varit hennes kontrollfreakig perfektionism. Jag ska villigt erkänna att jag inte har hört ett enda spår från den här skivan. Kort efter den gavs ut splittrades Elastica.

Justine Frischmann fortsatte inom musikindustrin och hjälpte sin flat mate Mathangi ”Maya” Arulpragasam (mer känd som M.I.A) att göra sitt kritikerrosade debutalbum Arular. M.I.A har citerats när hon har prisat Frischmanns starka arbetsmoral.

Förutom det här har Justine dessutom varit programledare för ett TV-program om arkitektur. Dessutom har jag sett Justine IRL, när hon var DJ på en klubb i London. Förutom att hon var ascool kan tilläggas att hon var pytteliten. Det om det.

Här är det sista musikaliska bidraget i den här listan.

Trailer – The Men Who Stare At Goats Official Trailer HD

Jon Ronson är en jättesmart journalist som bland annat skriver för The Guardian. Nu har hans bok ”Them Men Who Stare At Goats”, som är jättebra men samtidigt rätt hemsk, blivit filmatiserad. Här är trailern.

Av trailern att döma har filmarna gått på det lite mer lättsamma, lustiga spåret. I boken ligger det hela tiden två mörka, hotfulla moln i bakgrunden. Molnen heter Guantánamo och Abu Ghraib, men fokusera på trailern istället så mår du bättre.

Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet – plats 2/5

Vad är det för dag idag? Vad är det för dag idag? Jo, idag är ingen vanlig dag, idag är det fredag!

Fredag betyder inte kyckling på GoIndy. Här väljer jag istället att ta rollen av en 90-talsnostalgisk Berndt Egerbladh med lite genus-vetarpoäng i bakfickan. Jag talar givetvis om min musikaliska resa tillsammans med 90-talets brittiska brudar.

Drömpop och Shoegaze var nära besläktad i mångt och mycket. En sak som, även om musiklexikon aldrig kommer att erkänna det, förenade dem var även mitt totala ointresse. Däremot när det tidigare drömpop-bandet Lush valde att rikta in sig mot en mer kommersiell och poppig publik vann de mitt hjärta. Lush hade vid det här laget två kvinnliga frontfigurer, jättesnygga Miki Berenyi och jättesnygga Emma Anderson, som jag buntar ihop i det här inlägget. De hade även en manlig trummis som fick nog av jordelivet och begick självmord strax efter att de hade rönt kommersiella framgångar.

Vi lämnar detta bakom oss och njuter av den här musikaliska pärlan istället.

Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet – plats 3/5

Vi är nu framme på medaljplats på min 90-talsbrittiskabrudarnostalgisnedtripp(1). Att göra sig lustig över att man hade kass musiksmak som barn är lite av en crowdpleaser. Man sitter i en mysig fåtölj och småsnackar med Kristian Luuk och försöker vinna röster på att spela Alphavilles ”Forever Young” och försöker ignorera faktumet att man precis har sålt svenska folkets gemensamma egendomar.

Konsekvens är inte det första ordet som dyker upp i huvudet när man tänker på den här bloggen så tillåt mig därför att summera min musikaliska bakgård.

1. Blandband med NWoBHM, Twisted Sisters och Kiss.
2. Kent Finell-rocken.
3. Roxette.
4. Dr Alban.
5. Ace of Base.
6. Mr Music/Absolute Music.
7. Eurotecno.
8. Britpop.

…Och så vidare. Nu är rubriken på det här inlägget ”Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet” och därför väljer jag att stanna upp vid skiftet mellan siffrorna 7 och 8. Medan jag fortfarande körde högstadiestilen(2), ett slags kamoflague för att överleva livet i en västgötsk småstad, fashion-motsvarigheten till glass-smaken ”vanilj”, och klädde mig i en outfit som jag och min mamma tillsammans plockat samman på JC i Jönköping började det dyka upp alternativa klädstilar.

Tidigare följare av högstadie-stilen började klä sig i televerksbrallor och en del experimenterade till och med med så kallade rejvarkläder. Jag var aldrig en av dem. Däremot så tyckte jag att det var rätt tufft med artister som Corona, Snap, Maxx, DJ Bobo och Whigfield. Jag ska inte göra mig nostalgisk över det. Det var och är fortfarande skit. När man är barn kan man inte skilja på god och dålig smak och det är en skam.

Vid ett tillfälle då jag diskuterade U96 med en person som med all rätt kunde räkna sig till de invigda i euro-tecno-crowden i min hemby stötte jag på patrull. ”Men du, din jävel”, inledde väschötta-E-type, ”du är väl en sån där poppare!”

Och kanske var det där det hela började. Innan kände jag inte till alternativet till sunkiga kontinentalbeats. Nu öppnade sig en hel värld av regniga lördagförmiddagar på White Hart Lane, fish-and-chips-sunk, fult casual mode, DM-kängor, sunk-preppy, omodernt Thatcher-hat, council estate-sunk, avslagen öl, ohippa frisyrer, madferrit och Menswear.

I gränslandet mellan de här två världarna levde Saint Etienne med frontkvinnan Sarah Cracknell. Idag är det mest troligt att du kommer att komma i kontakt med bandet på DN Kultur, eftersom bandmedlemmarna filmar lokalnostalgiska dokumentärer om East London och vad det innebär när OS-maskineriet maler ned allt av historikt värde (dåligt isolerade hus, industritomter, music hall och skörbjugg). Särskilt viktig var låten He’s On the Phone, som var både euro och brit. Klicka på låten så får du se och njuta av den.

En intressant detalj när det kommer till videon är att de enda instruktionerna som regissören har gett till Cracknellskan är att kolla drömskt, snett uppåt. Frågan är hur många britpopare som tog till sig budskapet och spenderade kvällar ”på lokal” till att dansa drömskt kollande snett uppåt?

(1) Wehey!
(2) En uppdaterad version av mellanstadie-stilen som i sin tur influerats (lånat/stulit från) lågstadie-stilen, en slags utveckling av lekis-modet.

Football interupted – en BBC miss

Sortera under knäppa klipp.

Det här alltså.

Mitt under sammandraget av matchen mellan Torquay och Chesterfield (kolla kring 0:30 och framåt) så bjuds vi på en tripp till damernas.

Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet – plats 4/5

1994 var ett riktigt guldår för britpopen. Blur släppte Parklife, Oasis Definitely Maybe och Suedes Dog Man Star. Tre fantastiska skivor. 1994 var också året då Echobelly, frontade av Sonya Madan, släppte sitt debutalbum Everybody’s Got One (EGO).

Sonya Madan stod ut i britpopen genom sitt indiska ursprung. 1990 mötte hon svenske Glenn Johansson och tillsammans bildade de Echobelly. Tillsammans gjorde de några av de bästa Morrissey-låtarna som inte har skrivits av just Morrissey.

Som exempel på hur fantastiskt Echobelly kunde låta har jag valt låten Insomniac från nämnda album. Att Madan klädde sig i Union Jack var ”kontroversiellt” back in the days.

Det var i de här dagarna som Moz uppträdde insvept i Union Jack i Finsbury Park framför en publik som främst kommit för att kolla på Madness, ett band som mot sin vilja drogs med en skinheadpublik. Att framföra låtar som National Front Disco och Bengali in Platforms framför dem var kanske inte så välgenomtänkt. Cornershop-mannen Tjindar Singh brände sina Morrissey-plattor i protest. Samtidigt fick blur en hård omgång i pressen för deras photoshoot med temat British Image nr1, där de posade i Fred Perry-skjortor, uppkavlade jeans och DM kängor.

Och på det sättet förändrades fokus från att handla om fenomenala Echobelly till att istället teoretisera om idiotiska brittiska karlar. Kolla in videon!

Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet – plats 5/5

90-talet var en period som i Sverige präglades av borgerlig regering (som innehöll onda konspiratörer som Carl Bildt och Mats Odell), djup ekonomisk kris och främlingsfientlighet på frammarsch.

Omvärlden? Afrika ignorerades medan etniskt våld skördade enorma offer. I USA ersattes President Bush av en man som hade på sin agenda att genomföra omfattande sjukvårdsreformer, men som kom att bakbindas av sina ekonomiska ”medhjälpare”. I Östeuropa hetsades det även där mot grannar på basis av etnisk tillhörighet.

Hurra för att vi har lämnat den mörka tid.

I svåra tider hittar man hjältar på de mest osannolika av platser. Jag hittade mina hjältar på en ö, strax utanför Frankrikes kust. När andra män läste Slitz… så gjorde jag det också, även om jag var mer intresserad av artiklarna än av bilderna.

Och så lyssnade jag på Tracks. Och så köpte jag skivor(1). Innan någon lägger av att läsa vill jag bara säga att jag inte tänker skriva något om att musiken räddade mig. Men. Britpopen var väldigt viktig och är det än idag. Jag köper fortfarande skivor av halvdana drängar som Kaiser Chiefs. Inte för att jag nödvändigtvis vill men för att jag kan.

När britpop kommer på tal blir det oftast Blur och Oasis. Lite mer sällan blir det Suede och Pulp. Ännu mer sällan blir det Menswear och Cast(2). Aldrig har en diskussion, mig veterligen, om britpop omfattat Manowar eller Fela Kuti(3).

Men var är brudarna? vill man säga på klassiskt catch phrase-manér. Därför börjar jag med min egen Expressen Fredags-hyllning till den brittiska poprockens dubbla x-kromosomer. Detta är att betrakta som en best of-lista så bättre saker kommer till de som väntar.

I valet och kvalet mellan ”veckans babe”(4) och ”brittiska brudar”(5) går jag på det senare och är beredd att ta konsekvenserna.

Först ut är Sleeper med frontpersonen Louise Wener.

Du hittar låten, Inbetweener, här.

(1) …och gör det fortfarande.
(2) …tack och lov.
(3) …och det är helt i sin ordning.
(4) Det lite tok-kultiga Expressen Fredag. Aningen mjuksexistiskt. Kan även användas på män. Vilket jag inte ämnar göra.
(5) Grabbometern tickar stadigt uppåt. Vilja gärna ha två allittererande ord samt ett ”och” framför sig. Bajen + Bärs? Bolton + Beer?