Det här är min sammanställning av Michael Sandels fjärde Reith-föreläsning i samarbete med BBC. Jag har lyssnat på den MP3-fil som BBC world service har stått till tjänst med och gjort egna anteckningar. För att läsa mitt tidigare inlägg om bio-engineering samt information om Michael Sandel rekommenderar jag att du/ni väljer kategorin ”Reith Lectures” i högerspalten.
Det ska påpekas att det här är mitt första utkast, inlägget kan komma att uppdateras under de närmaste dagarna.
Sandel inleder med att peka ut sitt mål med föreläsningen som är följande. Sandel menar att det är dags att öppna upp för en ny typ av politisk debatt där det är hög tid att ”reframe the terms of political arguments”(1). Det är dags att…
1) inse marknadens moraliska begränsningar och…
2) röra sig mot en mer robust allmän/offentlig diskurs (”more robust public discourse”) som vågar beröra moraliska och spirituella frågor.
Vi börjar med att ta en koll på den fria marknaden. I decennier har marknaden betraktats som det primära instrumentet för att uppnå det allmänna/offentliga goda (”The Public Good”). Det har funnits en tro på att den fria marknaden och konsumtion är det enda sättet att få ett fungerande samhälle. Detta har satts på skam av den nuvarande ekonomiska krisen. Marknadstriumfialismen, som Sandel benämner övertron på marknaden, har påverkat politikernas självbild på ett negativt sätt. Det har kommit in en övertro på MMG, Market Mimicing Governance (blog. anm. ”MarknadsImiterande Styre”). Detta har skapat en illusion av att regerings-styre endast går ut på att korrigera marknadens brister.
Ett exempel på detta är miljölagstiftningen. Om man skulle betrakta luft och vatten som två gratisvaror skulle det vara fritt fram för företag att använda så mycket som möjligt och därmed förorena våra gemensamma tillgångar. Detta är inte eftersträvansvärt och därför förlitar sig regeringar på MMG. De går nämligen in och sätter en prislapp på luften och vattnet, genom t ex koldioxidbeskattning. Problemet,
vilket vi kommer att återkomma till gång på gång, är att en del saker inte går att värdesätta.
I Tjeckien är cigarettrökning mycket utbrett. Den tjeckiska regeringen beslöt sig för att se vad den kan göra för att motverka att dess medborgare dog lungcancer-döden. Det diskuterades om man t ex skulle göra skulle göra en skattehöjning för att avskräcka från rökning. Det som hände då var att regeringen uppvaktades av Philip Morris som hade gjort en kostnadskalkyl för rökningens inverkan på den tjeckiska ekonomin. Det visade sig att den tjeckiska staten tjänar $147 miljoner/år på den utbredda rökningen, och detta mycket beroende på lungcancer. Visst kostar lungcancerpatienterna pengar men staten går ändå på plus. Eftersom så många tjecker dör i förtid så sparas det stora summor på pensioner, äldreboenden och vårdresurser.
På samma sätt gjorde US Environmental Protection Agency en utredning om effekterna av flygets föroreningar. Under utredningen kom man fram till att kostnaden för ett räddat amerikanskt liv ligger på $3.7 miljoner så tillvida man inte är över 70 år gammal, då konstnaden istället krymper till $2.3 miljoner. Detta provocerade aktivistgrupper för de äldre som ogillade ”the senior citizen discount” på äldre människors liv. Det här är ett typexempel på när en moralisk, demokratisk fråga blir en teknokratisk. Det som borde vara en fråga om moral förvandlas till en ekonomisk sifferövning.
Ytterligare ett exempel: en Harvard-studie utredde kostnaderna mot vinsterna av att tala i mobiltelefon medan man kör bil. Studien kom fram till att kostnaden för detta var $43 miljarder om året. Samtidigt kom man även fram till att vinsten var exakt lika stor. Det hamnade på +/- o alltså. Studien utgick från ett exempel på 2600 dödsfall per år som kan härledas till mobiltelefontalande bilförare. Samtidigt så medgav man att det i själva verket sker mellan 800-8000 sådana dödsfall per år. Med tanke på att spridningen är så stor kan kostnaden likaväl hamna på $9 såväl som $193 miljarder. Ändå valde man att gå på siffran $43 miljarder.
Det sista exemplet är en studie av Richard Posner (för mer information om honom, läs här) som utvärderade om en partikelaccelerator skulle byggas i Brook Haven, Long Island. Posner kom fram till att vinsten för att bygga skulle hamna på $250 miljarder. När det kom till kostnadsberäkningen utgick man från värsta falls-scenariot. Här gjordes en analys som kom fram till att om den olycka, som Posner beräknade till en risk på en på tio miljoner, skulle inträffa att skulle utfallet bli att partikelacceleratorn skulle utplåna hela mänskligheten. Här hamnade kostnaden på $600 000 000 000 000. Följaktligen argumenterade Posner mot byggnaden.
MMG leder till att saker som inte kan värderas i monetära värden ändå reduceras till ekonomi. I det sistnämnda exemplet påstår jag att prislappen inte är det avgörande argumentet. Man väljer bort en diskussion om moral och etik till förmån för en ekonomisk kalkyl(2). Effekten blir att våra folkvalda politiker lägger över sitt moraliska ansvar till statistiker och ekonomer. Demokratin ger upp till förmån för teknokratin.
Sandel menar att det är 1990-talet centre-left, med Clinton och Blair på varsin sida Atlanten, som har tagit MMG till sin spets. Deras politiska rörelser har gett upp sina visioner och reducerat politik till att endast korrigera marknadsproblem som när privata företag påverkar tredje part (som till exempel när det kommer till föroreningar eller när folk kan ta fördel av företagstjänster utan att de betalar).
Demokrati handlar om mer än att skapa incitament för marknaden. Det handlar om att se till sina väljare som medborgare och inte som konsumenter. Det är just det senare som MMG reducerar oss till.
Den demokratiska staten har uppgifter som att upprätthålla omfördelande rättvisa (Distributive justice), solidaritet (Solidarity) och samhällelig gemenskap (Community) och kan inte enbart koncentrera sig på att maximera BNP.
Varför har vi hamnat i MMG-fällan? Sandel säger:
”MMG is appealing through it seems to offer a way to make poltical choices without making moral choices. Rather than engage in moral debate we set environmental policy by market preference.”
Experter från olika håll tömmer politiken på moraliska värden och reducerar dem till ekonomi. De sätter prislappar på koncept som mänskligt liv. Detta bygger på att ekonomi framställs som en värdeneutral vetenskap. Sandel spårar detta till 1950- och 1960-talens reaktion på kommunism och fascism och visar på följande citat från JF Kennedy från 1962:
Most of the problems we now face are technical problems, administrative problems. They are very sophisticated problems that do not lend themselves in the great sort of passionate movements which stand to this great nation in the past.
Nu återstår, anser Sandel, att se vad Barrack Obama, som har har haft en
revitalisernade kraft på demokratin med sin gräsrotskampanj, har för ambitioner för med sitt mandat från amerikanska folket. Sandel menar att Obama har ett gyllene tillfälle att göra sig av med MMG-oket eftersom den ideologi som lyft fram det, nyliberalism och laissez-faire för marknaden, har fått sig en törn i och med den världsekonomiska krisen. Obama har gett hopp till en ”powerful expression of hunger” efter en offentlighet som vågar ta tag i moraliska och spirituella frågor. Sandel ser skapandet av brittiska NHS, National Health Service som ett exempel på hur man som ett folk har kunnat kraftsamla en sådan solidaritet och sedan omvandlat det till ett gemensamt projekt som är hela samhället till gagn. Kommer Obama kunna göra åstadkomma det samma i USA?
När det kommer till miljön så menar Sandel att det inte är så mycket av en fråga när det kommer till att lagstifta fram ekonomiska incitament för industri och privatpersoner som det faktiskt kommer till att föra en samhällelig diskussion om det moraliska i vårt sätt att använda resurserna. Det handlar inte så mycket om vad vi kan genomföra med hjälp av lagstiftning som det handlar om att genomföra ändringar i attityder.
Slutligen så pekar Sandel på en fråga som han just nu är mycket aktuell, nämligen de ökande klyftorna mellan rik och fattig. Sandel konstaterar att dessa nu är tillbaka på samma nivå som de var på 1930-talet. I nuläget behandlas detta just nu genom att med hjälp av MMG kunna distribuera tillgång till privat konsumtion. Den verkliga utmaningen här är istället att återuppväcka det samhälleliga projektet och sträva efter allmänhetens väl (The Common Good).
I dagens samhälle så lever rik och fattig allt mer separerade liv. De som har resurserna och ambitionen att splittra upp samhället är de i de övre skikten. De rika …
1) sätter sina barn i privata skolor,
2) går till privata kliniker när de drabbas av sjukdom,
3) anlitar vaktbolag istället för att förlita sig på polisen,
4) …och varje ny bil på deras villors uppfarter innebär en mindre chans att de kommer att använda kollektiva färdmedel.
Detta resulterar i att det allmänna förlorar inkomster vilket försämrar servicen för de som blir kvar där och ökar oviljan från de rika att vara med och finansiera detta.
En annan effekt blir att samhället som en mötesplats mellan folk av olika bakgrunder (”walks of life” upphör att fungera. Interaktionen mellan låg och hög upphör. Därför är ett av målen som den gode demokraten bör sträva efter att höja standarden på det gemensamt ägda så att folk ur alla samhällsskikt attraheras att använda dem.
Sandel avslutar sitt föredrag med att fastslå att demokratiska dygder som samhällelig gemenskap (Community), solidaritet (Solidarity), tilltro (Trust) och samhällelig vänskap (Civic Friendship) inte är knappa resurser som vi måste vara sparsamma med
utan att de snarare är muskler som utvecklas med träning.
(1) Mycket svåröversatt, om ni frågar mig. Alla förslag är välkomna.
(2) En personlig reflektion: brittiska NICE-systemet, läs om det här.
Publicerat av Indy 
