På resande fot 8

Väl framme på Kastrup, ungefär en och en halv timme försenat, har personalen vid passkontrollen beslutat sig för att gå hem. Alla passagerare hänvisas till en kö (en kö där en person i resesällskapet ställer sig i kö först och sen slussar in sina medresenärer – vilket får mig att explodera inombords).

Å andra sidan får de som kommer in först vänta allra längst vid rullbandet för att få sina väskor.

På resande fot 7

Planet från Stansted till Köpenhamn är mer än timmen försenat.

Vid boardingen sitter två stycken svenskor (runt de mellersta 20) utmed en vägg och väntar. De läser varsitt exemplar av Vecko-revyn.

På resande fot 6

Den äldre herren sitter fast i säkerhetskontrollen.

Efter att ha misslyckats själv bestämmer han sig att lämna över saken till personalen på plats. En uniformerad man och en uniformerad kvinna senare kan de äntligen få ut den äldre herrens pass ur det praktiska* fodralet i läder.

*opraktiska

På resande fot 5

Framför mig i kön till säkerhetskontrollen står ett franskt par. Varje gång som det inspelade meddelandet om att man inte får ha med sig vassa föremål och regler för att ta med sig vätskor ombord läses upp på franska skrattar paret hysteriskt.

Varje gång.

På resande fot 4

Ett par, han tysk och hon från något sydeuropeiskt land, står bakom mig i kön.

”Det här påminner mig om när jag nästan missade ett plan från Frankfurt” inleder mannen.

Efter den här spoilern (att mannen redan i pitch-stadiet avslöjar att han hann med planet) följer en fem minuter lång utläggning som är bedövande tråkig. Den enda informationen som jag möjligtvis får med mig är att det alltid är längre köer i Frankfurt än i München.

Hade den här mannen fötts på den tiden då människor samlades runt lägerelden för att berätta sagor hade han med största sannolikhet blivit bunden och lämnad som föda åt den sabeltandade tigern.

På resande fot 3

De är båda klädda i kostym. Den ene är spanjor. Den andre är tysk.

Samtalet går minst sagt knackigt. Den ene säger något. Den andre svar – kort och korrekt. Den som inledde gör en kort sammanfattning.

”Did you buy ze tickets off Internet?”
”Yes.”
”That’s good… Internet iz good.”

Det kommer att bli en lååång resa.

På resande fot 2

Kvinnan i 30-$årsåldern, italienska, behärskar inte engelska språket särskilt väl.

Det är definitivt inte något som underlättar när hon, frenetiskt gestikulerande, försöker att hindra planet till Cagliari att åka tills det att hennes resesällskap har nått fram till Stansted. Att kvinnan själv inte ens har checkat in, passerat säkerhetskontrollen eller ens befinner sig i närheten av boardingen talar inte till hennes fördel.

På resande fot 1

Hade det varit en Hollywood-film hade troligen de två männen varit robotar sända från framtiden.

De två männen sticker ut genom att den ene av dem är klädd i silverfärgad skjorta medan den andre har minst tre stycken olika prylar som liksom rinner ut ur honom – en bärbar mediespelare som hänger ut ur fickan och vars hörlurar ligger över hans axlar, en mobiltelefon som sticker upp ur hans bröstficka och även den har en tillsats i form av en öronsnäcka och så avslutningsvis har han en bärbar spelkonsol.

När alla andra resenärerna ställer sig i kö för att boarda sitter de två männen kvar och snackar. Kön rör sig långsamt. En person ur lågprisflygbolagets personal går igenom kön och ställer frågor om servicen. Det går långsamt framåt.

Plötsligt reser sig männen och ställer sig i kön. Fast inte sist. De ställer sig med sina fruar och sina barn.

En text som känns besläktad med den här tidigare kö-observationen.

Resande folket – Lufthansas kabinpersonal

Jag flyger över Atlanten med LuftHansa. Det är helt ok efter omständigheterna och omständigheterna är som följer:

Planet hade kunnat vara precis samma skorv som flög ned Stig-H och Ole till Kanarieöarna. Förra trippen, med Malaysian, erbjöd en personlig skärm för varje passagerare vilket innebar att man själv fick välja vilken dålig film man ville se.

Filmen på väg dit är Did You Hear About The Morgans som kombinerar Hugh Grant med Sarah Jessica Jävla Parker. Lite av en romcom-variant av Ribbentrop-Molotov-pakten om du frågar mig. På vägen hem visas medelåldersknullrullen It’s Complicated. Förra USA-resan såg jag (på eget bevåg) Mamma Mia!, vilket innebär att åsynen av en kåt och high-on-lifeig Meryl Streep över Atlanten har blivit något av en tradition.

Maten är flygplansmat. På vägen över serveras vi en snack som jag tar ett bett av i förväntan av att det ska vara en vanlig fralla. Det visar sig vara en inbakad korv med senap. Chocken får mig att sitta tyst och förundrad, fortfarande med första tuggan mat i munnen, under en lång stund. När chocken har lagt sig visar sig maten vara god men lyckas ändå att se vedervärdig ut. Korven är blekare än det ljusa brödet som omger den och det går som en gul sträng av senap genom den.

Zere ist somefink about Maria

Den stora behållingen med resan är dock flygvärdinnorna.

Att arbeta som kabinpersonal – drömmen för ambitiösa flickor som vill se världen och stereotypa homosexuella män som inte vill bli frisörer. Ett yrke som brukade ha en aura av glamour omkring sig innan RyanAir kom dragandes med yrkesvillkor rippade rakt ifrån Lilja Forever och förstörde allt.

På flighten till New York har jag tre stycken flygvärdinnor som passar upp på mig och passagerarna i min gång. En blond (I), en mörk (II) samt ytterligare en blond (III). Vid första ögonkastet ser de alla mycket bra ut. På samma sätt som, låt säga, yrkestiteln ”rörmokare” signalerar en lite ruffigare look, ”revisor” skapar en bild av kontrollerad kyla så motsvarar mina flygvärdinnor bilden av luftburen skönhet.

Men. Vid andra ögonkastet blir det desto mer intressant. Jag är absolut ingen felsökande Costanza-person, tro mig, men det visar sig att alla tre har rätt framträdande drag som ger karaktär. Första blondinen (I) har en mittbena som är mycket, mycket gles längst fram i pannan, den mörka flygvärdinnans (II) pupiller är inte riktigt överens med varandra och den andra blondinens (III) ansikte är framifrån klassiskt vackert medan hon i profil visar sig ha ett ansikte som en haj.

Frågan är om LuftHansa har en personalpolicy som kräver någon slags quirkiness? Oavsett ja eller nej så gillar jag det.