En inte helt okontroversiell funktion som min lokala pappersspridare håller sig med är funktionen där läsaren kan reagera på nätet. Jag har gjort mig lustig över det här tidigare under det gångna året då jag gjorde min egen variant, bland annat under min bevakning av de brittiska och svenska valen, om någon tvivlar på min satiriska krafter och vill/orkar gå tillbaka och kolla. En Sydsvenskan-medarbetare som jag har haft kontakt med har medgivit att han är tveksam till den funktionen men nu finns den där. Uppenbarligen fyller den en funktion. Det finns folk som gärna sätter ett musklick på att signalera sin glädje, likgiltighet, nyfikenhet eller ilska. Vad det leder till i slutänden vågar jag inte fråga mig om. En helt out there tanke är att i Sydsvenskan, baserat på antal klick vid en tidigare incident av låt oss säga missväxt i Tchad, i en situation av nyhetstorka skulle besluta sig för att återupprepa katastrofen för att maximera antal läsare. Detta är givetvis helt befängt.
Något som är intressant är när man väljer att låta funktionen vara ”på”. Till exempel var den i ”av”-läge när man rapporterade om Malmö-skytten som härjade under 2010. Det var uppenbarligen inte OK att uttrycka sin nyfikenhet om mer information i den frågan. På samma sätt är det inte OK att trycka ett ”likgiltighet” när Heidi ”nästan-ett-jobb-på-DNs-ledarredaktion-är-också-ett-gig” Avellan tycker att Mona Sahlin gjort något fel. Det är alltså off-limits att tycka att vissa krönikörer är spån eller att brott i närområdet (minns den klassiska ”Män-som-hatar-kvinnor”-vinkeln på ett stackars våldtäktsoffer?) gör en ”glad”.
När saker sker utanför armlängds avstånd är det däremot öppet fält. Yippee! Så här ser det ut klockan 20:15, den 3 januari:
Death of a Disco dancer
Då kan man till exempel kosta på sig att låta en stackars artist få sin död recenserad av läsarkretsen. Ett tillfälle att lämna en tribute till en hjälte som har räddat mer än en miljon liv ombord på Finlandsfärjor, javisst, men också en magnet för disco-fober och folk som visar skrämmande brist på takt och ton. Sydsvenskan bjuder in till tyckar-fest kring liemannens bord.
Vem som helst har nu öppet mål att spekulera kring showmannens död. Inte oväntat antyder en del personer att Boney M-mannens symptom är väldigt ”disco”. Och så finns det givetvis (det är ju Internet vi talar om) de ogenerat bisarra kommentarerna. En person som i all sin uselhet åtminstone har vettet, eller i skenet av det här inlägget ovettet, att skylta med sitt till synes egna namn är en ”Lennart Gräntz” som delar med sig öppenhjärtligt om vad han tycker och (halvdant) tänker. Det blir han med rätta uthängd för, just här och nu.
Du som läser det här inlägget har härmed ett frikort ifrån GoIndy att om tillfälle ges bete dig otrevligt inom lagens gränser mot just Lennart Gräntz. Men vänta – han [Lennart Gräntz] är säkert en förvirrad själ som har nätet som sitt enda fönster mot omvärlden! påpekar vän av ordning.
Säkert schmäkert.
I det här ögonblicket HOPPAS jag verkligen att Lennart Gräntz är en förvirrad själ. Att han är vid sina sinnens fulla bruk är hundra resor värre.
Lenny G lär aldrig få reda på det, när han finner att en person utklädd till liemannen står på behörigt men ändå hörbart avstånd utanför hans fönster och tutar i en vuvuzela vid klockan 02:15 de närmaste tre (3!!!) åren, men faktum är att om Sydsvenskan aldrig hade tillåtit kommentering på Boney M-mannens hastiga och olustiga död skulle hans nattsömn inte behövt vara ett problem.
Så fuck you. Både Sydsvenskans slarviga controller och Lennart Gräntz. Framförallt den/de tidigare som möjliggjort den här långa, svavelosande attacken på stackars Lennart ”Makaber sate med Internetuppkoppling” Gräntz.
Värt att tillägga är att det inte är OK att recensera Per Oscarssons död.
Publicerat av Indy 
