Sydsvenskan – när verkligheten blir parodi

När verkligheten blir parodi

”Öh, killar, ska vi skriva en platt krönika med vänsterhanden och sen signa upp den på en generisk twunt bara för att få oss ett billigt skratt på bekostnad av hipsters?”
”Kör i vind! Vi skickar ned en lagom ohipp kille i typisk sotarmössa neddragen över ENA örat och precis lagom ängsligt ansiktsbehåring.”
”Vi tar och skjuter ”de hele” nere på Möllan. Belle?”
”Nja, lite FÖR mycket. Vi säger utanför det där caféet istället.”
”Då kör vi så det ryker!”

(här hittar man originalet)

Intermission – gruppsamtal om På Spåret

I dagarna har det tillkännagivits vilka som blir årets deltagare till SVT-långköraren På Spåret (eller heter det ”På Spåret”, nuförtiden när de däringa 90-talsironikerna tagit över?). När listan på deltagare presenterades förväntade sig Indy att Gert Fylking skulle dyka upp och skrika ”äntligen”. Eftersom detta uteblev har Indy istället tagit tillfället i akt att kontakta vår Twunt-panel för att få höra deras reaktioner.

Nettan (Jeanette) Askerberg (Svensson)

Jag älskar På Spåret och tycker att det är kult. Jag ÄLSKAR Fredrik Lindström. Han är så finurlig. Jag använder ordet ”vabba” ibland. Är det ok att göra det? Stora famnar till er alla! Ni är UNDERBARA!

Danny Ibasevic

På Spåret hade varit bättre om Ken Ring, Shan Atci eller Dr Alban hade varit med. Tillsammans med muslimska mänskliga rättighetskommitténs Fatima Doubakil kommer jag i veckan att rasa mot programmet på Expressens debattsida.

Carl C Hägmark

På Spåret är ett urstarkt varumärke som dessvärre inte utnyttjas till max. Tänk er vilka stordåd som t ex TV3 eller TV4 hade kunnat utföra med På Spåret! Spons från SJ, tittartävlingar i samarbete med Telia och riktat mot en lite yngre, mer urban publik. Det senare hade man kunnat utnyttja genom att skicka ut en Strix-prao att filma en resa längs gröna linjen och använda filmen som tittartävling. Man skulle dessutom kunna förlägga en resa till Second Life. Oändligt många möjligheter helt enkelt.

Intermission – Danny Ibasevic – Återkomsten

Hej,

Jag heter Danny Ibasevic och alla svenska killar är mesar som gång på gång låter sig köras över av kärringar och bh-brännande feminister. Det sagt så menar jag inte att man ska behandla kvinnor respektlöst. Män som behandlar kvinnor respektlöst är i regel osäkra på sig själva och sin sexualitet (=bögar). En riktig karl slår inte sin kvinna.

Ungefär så kan det låta när jag går loss i debatten. Det sagt så känner säkert de flesta av er igen mig redan. Född i Västerås 1973. Strulig uppväxt. Skolk. Graffitti. Snatteri. Etcetera. Skiten ledde till att jag blev filmad av en snubbe och filmen visades på högstadieskolor över hela landet. Sen dess känner alla mig.

Det har hänt en hel del skit sen ni hörde av mig senast, 3:e augusti. Skiten i det här fallet är min satsning på killar med strulig bakgrund i förorten, projektet som går under namnet ”Dannys Angels”. Som jag skrev förra gången har jag haft en del problem med kids som har svårt att byta väg. Lite som Carlito, dufattarvajagmenar?!?

Jag förstår dem. När man har en livsstil som är gangsta är det svårt att byta ut det goda livet mot svensson-slitet. Jag kollar själv ofta på Scarface och kommer på mig själv med att önska att det var jag som satt i skinnsoffan med fett med cash och allt som följer, dufattarvajagmenar?!?

Eftersom samtliga stadsdelsnämnder har brutit med mina änglar har jag därför pitchat två förslag på nya initiativ som kan främja interationen och för att bryta utanförskapet. Mina förslag är:

Dawg’s own bitch

Att ta hand om ett liv är något som får människan att växa. Jag har själv tre barn med lika många ex-fruar och jag känner att jag har växt otroligt mycket som människa för varje barn. I projektet Dawg’s on bitch får killar som har det svårt var sin egen pitbullterrier att ta hand om.

IntegrationWithA… (IWA)

Det finns väldigt få kontaktytor mellan kidsen i förorten och bratsen i innerstaden. För att bryta den här nedåtgående spiralen lanserar jag IWA. Konceptet är enkelt. En grupp brats och en grupp förortskids beväpnas med plastvapen och möter varandra på en så kallad laserdome-arena.

Det sagt så återgår jag till att skriva en bok där jag skamlöst rippar min döda farmors gamla receptsamling.

Ytterligare en Nyans av Brünt – Stil i P1

När jag ändå var igång med min sågning av Stil i P1: hur kunde jag glömma det här?

De sista fem minuterna av programmet har de mage att såga Mikael Persbrandts reklam för nån välgörenhetsorganisation. Inte för att jag vill försvara Persbrandt men för att jag anser att Stil-redaktionen inte har någon som helst auktoritet i ämnet. Vad fan, jag trodde det här var ett program om stil, inte om celebrities?

Förutom att de gör sånt fult krypskytte så bränner de dessutom sina framtida chanser att göra en mer seriös undersökning och ringa upp den verkliga experten: den brittiska journalisten Marina Hyde. Istället så ringer de upp den fattige mannens Thomas Wernersson: Paul Ronge.

När Ronge talar om vem som är trovärdig eller inte blir det alltid en skrattfest. Främst för att enda anledningen till att Ronge får uttala sig överhuvudtaget är att Sveriges andra media-blowhard Pontus Schultz är för upptagen med att avveckla den seriösa undersökande ekonomi-journalistiken.

Den riktigt sorgliga twisten i den här historien är att media ger den här mannen utrymme. Min teori är att enda anledningen till varför de låter honom få uttala sig är att han just diskuterar media.

Jag är inte ensam om att tycka så här om Ronge.

Fyra Nyanser av Brünt – Stil i P1

Susanne Ljung har fått oförtjänt mycket beröm för Stil i P1 och därför tycker jag att hon och hennes program behöver en sågning.

I programmet som sändes fredagen 28 augusti klarade man av följande punkter(1):

a) Gloria Swanson(2),
b) pärlor,
c) glamour samt…
d) intervju om glamour med twatten Johan Hallberg, enligt SR stylist med glamour som specialitet.

Jag låter a) slippa undan min slägga men däremot på b) saknade jag i alla fall ett omnämnande av pearly kings/queens. Kanske är min kritik bara ett utfall av grav anglofili men jag tycker ändå att det bör avhandlas eftersom det är just dessa som inspirerar t ex Alexander McQueen. Punkten c) var rätt flytande och behandlades utan någon som helst anknytning till världen utanför kläder. Jag hade förväntat mig lite mer analys eftersom det är det som många berömmer programmet för. Slutligen d). Den här intervjun var mer Sacha Baron Cohen än SBC i egen hög person. Den som har lyssnat/kommer att lyssna kommer upptäcka att twatten Hallberg hela tiden säger till ”celebrity” istället för kändis/artist/stjärna vilket är småroligt i sig.

Allra roligast blir det när Susanne Ljung rabblar upp namn på designers och Hallberg får bedöma hur mycket glamour de är. Typ så här:

Susanne Ljung: Gaultier?
Johan Hallberg: Mycket!
Susanne Ljung: Prada?
Johan Hallberg: Ja! Jättemycket!
Susanne Ljung: Alexander McQueen?
Johan Hallberg: Ojojoj!

Och så vidare…

Hade det här varit satir över modevärlden daterat 1996 hade det varit lätt att dra på smilbanden. Nu är det Sveriges Radio P1 och på fullt allvar. Det jag undrar efter programmet är slut är om jag är…
1: …för oinsatt eller…
2: …för insatt = lika mycket twat som glamour-stylisten.

När redaktion börjar prata om anorektiska ideal (Kate Moss!) och sen ”avslöjar” att några modemagasin(3) har haft den(4) slitna klyschan Beth Ditto på sina omslag med samma snusförnuftiga självgodhet som om de nyss hade uppfunnit en maskin som motverkar växthuseffekten, avslöjar både JFKs och Kennedys mördare och samtidigt delar ut gratis avsugningar får jag nog och stänger av.

Efter att ha ägnat så här mycket utrymme åt det programmet, som du finner här (kolla även in podcast-arkivet), känner jag instinktivt en lust att skriva transkriberingar av Reith-föreläsningar.

(1) …slarvigt.
(2) …ok, det här reportaget var godkänt.
(3) …för 500 år sedan…
(4) …tyvärr…

Uppdatering: Nej. Mina konspiratoriska tankar om att Johan Hallberg var en skapelse av anti-homo-lobbyn visade sig tyvärr vara felaktiga. Efter en googling så finner jag den här ”artikeln” i gratistidningen Metro där samme man (Det kan bara finnas en. Snälla!) intervjuas och citeras med anglicismer och allt.

Intermission: Daniel Klingström om höstmodet

GoIndy låter sin alldeles egen Daniel/modeexpert/modebloggare förlåt, stilbloggare (tumregel: tjejer modebloggar, unga män stilbloggar) svara på frågor om modehösten 2009:

Vad ska man ha på sig i höst/höstmodet?
Modet i höst är dressat. Man ska var proper, hel och ren. Vi kommer att se mycket vandringskängor som ser ut att höra hemma i lite regnigare, kallare klimat.

Vad blir så poppis i höst/höstmodet att vi tröttnar snabbt?
Jag tror att de rutig skjortorna kommer bli så oerhört populära rätt snabbt. Särskilt utanför storstäderna och framförallt i de norra delarna av Sverige.

Vad ska man definitivt inte ha på sig i höst/höstmodet?
Shorts, linnebyxor och sommarkläder kommer av naturliga skäl att plockas bort.

Intermission complete: The Stark Experience

Här på min blogg har jag sedan en tid tillbaka gjort en del enkla poänger på journalistik som bygger på sociala medier, okritisk teknik-optimism, webbversionen av viskleken och till och från även över svenska mediers fascination över Starbucks. Kanske är det dags att göra en utvärdering…

Jag lät kontraktera Carl C Hägmark, min fiktive ”twunt”, till lokaltidningen Sydsvenskan, eftersom jag tyckte att de hade journalister som balanserade farligt nära gränsen till de fenomen som jag sparkade mot. Det kan hända att det finns värre syndare men jag tyckte ändå att jag kunde placera Hägmark där med gott samvete. Sydsvenskans redaktion kommer att ta hand om honom, resonerade jag.

Jag vet inte hur många av mina läsare som har läst Stephen King-romanen Stark. Den är faktiskt jättebra och var en höjdpunkt i min fulkulturella bildning på västgötaslätten. Det bär mig emot men jag kommer att avlossa en spoiler i nästa stycke:

I Stark tvingas en författare att ställas mot en hänsynslös mördare som han själv har skapat på pappret. Det är ungefär som i Bret Easton Ellis Lunar Park på sätt och vis. Fiktionen kommer till liv och författaren måste ta konsekvenserna.

I helgen gick jag in på Sydsvenskan och fann följande artikel. En man som förmodligen kallar sig journalist har lyckats få ihop en artikel genom att slösurfa runt på Öresundsbaserade företagshemsidor och på betryggande avstånd sätta sig själv som smakdomare över vad som är bra och dålig kommunikation. För den som inte orkar klicka vidare inkluderar jag följande smakprov:

Konsten att kunna förklara sin affär, vad det är företaget säljer och vilket värde detta ger kunden, var därför huvudtemat när 170 företags-ledare i veckan samlades på Ledreborgs slott på Själland till det sjunde Biotech Builders-arrangemanget sedan starten.

Och visst är det något som behöver slipas på. Titta bara på exemplen här nedan, hämtade från några stora regionala bolags hemsidor. Antingen är förklaringarna för ytliga för att egentligen säga någonting – eller så blir de så tekniska att de i praktiken är obegripliga.

Så här ser ett exempel, som journalisten har hittat, ut:

Nordic Drugs, Malmö
Vi är ett läkemedelsföretag som har specialiserat oss på den nordiska läkemedelsmarknaden. Service och kvalitet genomsyrar vårt arbete och våra produkter vilket du som förskrivare och patient förhoppningsvis skall känna av. Nordic Drugs tillhandahåller läkemedel som alla har den gemensamma nämnaren att de gör skillnad för människan så att hon skall ha möjlighet att leva ett fullvärdigt och aktivt liv.
Kommentar: Förlåt?

Jag upprepar: Kommentar: Förlåt?

Det här är bara för mycket Hägmark tänkte jag. Ändå kunde jag inte låta bli att söka på artikelförfattarens namn. Döm om min förvåning när jag fann följande blogg, tillhörande samme man.

Den uppmärksamme läsaren, om ni är villiga att kasta bort en kort stund, lägger märke till det hysteriskt Hägmarkska D.I-löpet som twunten har knåpat ihop alldeles själv.

Jag ville locka fram ett skratt men skapade ett monster. Hur fan kommer jag att kunna bräcka den här killen med mitt kommande reportage signerat Carl C Hägmark där Ben Bernanke intervjuas om sin iPod playlist? Eller för den delen låta Hägmark häpna över att bloggrevolutionen har gett utrymme åt människor i Stockholms innerstad att göra sina röster hörda när det kommer till stil/mode?

Intermission: Carl C Hägmark i Washington

I samband med det stundande presidentvalet i Afghanistan skickar Sydsvenskan sin kontrakterade medarbetare och senior advisor Carl C Hägmark till Washington, känd sen tidigare för regelbundna GoIndy-läsare (1, 2 och 3). Detta resulterar i många glada upptåg…

17 Augusti

08:32: Malmö. Ser en av Funky Business-männen på Espresso house. Visar sig vara kollegan Andreas Ekström på Sydsvenskan. Diskuterar TPB-rättegången. Hävdar att det är den största rättsskandalen i svensk historia. Ekström nickar tyst medgivande. Sveper min dubbla espresso.

08:45: Köper en kaffe på Pressbyrån på Centralstationen. Skriver en arg kolumn under rubriken ”På tidsskriftshyllan” till Sydsvenskan om det bristande intresset för sociala medier i svenska tidningar.

09:22 – Lämnar med Öresundståg till Kastrup. Passar på att twittra: ”lämnar med Öresundståg till Kastrup”.

09:55 – Kastrup, Köpenhamn. Köper en frappuchino för att kalibrera in mig på Starbucks inför resan. Beställer venti-size av misstag när kassörskan frågar om jag vill ha en stor eller liten.

10:03 – Kräks av koffeinförgiftning på toaletten. Dricksar en afrikansk man i kostym som jag misstar för att vara en toalettvärd på vägen ut. Pinsamt.

12:04 – Skämtar med mannen i flygplats-sätet bredvid genom att visa upp ölglas-funktionen på min iPhone. LOL. Ringer och säger till min kollega Patrik Svensson att vi inte kan ha det där mötet som vi redan har ställt in eftersom jag är på väg till Washington. Ombeds vänligt men bestämt att stänga av mobiltelefonen av flygvärdinna. Påpekar att det är iPhone.

14:30: Någonstans ovanför Atlanten. Skriver ett uppslag för tidningen Fokus där jag använder en helsida till att återge Ashton Kutchers Twitterfeed. Högintressant? Javisst. Stora journalistpriset? Förmodligen inte.

16:21: Fortfarande över Atlanten. Medan alla andra kollar på flygplansfilmerna (Hannah Montana, Watchmen, The Proposal etc) kollar jag på Mad men-dvd på min laptop. Skriver upp i min to-do-lista att jag måste köpa en ny kostym i Washington.

17:45: Batteriet tar slut på min laptop.

17:46: Letar desperat och tyst svärande efter min laddare i handbagaget. Kvinnan i sätet bredvid tror att jag gör en Richard Reid och får panik och larmar flygplanspersonalen. Mycket pinsamt.

18:12: Kollar min iPhone. Har inte kollat vare sig Facebook eller min Twitter sen jag steg på planet. Kvinnan panikar igen. Bannor av flygvärdinnan. Pinsamt upphöjt till två.

18:13: ”Går på toaletten”. Får uppmanande blickar av en steward att jag INTE får ta med mig min iPhone.

18 Augusti

09:10 Amerikansk östkusttid: Vaknar upp på hotell. Tar med mig min laptop till frukostbuffén. Failure. Fortfarande inte laddat. Kollar Barack Obamas Twitterfeed. Fortfarande inga tecken på det stundande valet i Afghanistan.

10:12: På hotellrummet. Kollar Barack Obamas Twitterfeed. Fortfarande inga tecken på det stundande valet i Afghanistan.

10:15: På hotellrummet. Kollar Barack Obamas Twitterfeed. Fortfarande inga tecken på det stundande valet i Afghanistan.

10:23: På hotellrummet. Kollar Barack Obamas Twitterfeed. Fortfarande inga tecken på det stundande valet i Afghanistan.

11:46: På hotellrummet. Kollar Barack Obamas Twitterfeed. Fortfarande inga tecken på det stundande valet i Afghanistan. Helvete.

12:32: Lämnar hotellrummet. Går förbi Starbucks och beställer en tall semiskimmed latte.

12:34: Lämnar Starbucks. Sippar på min tall semiskimmed latte och upptäcker att det är grädde på toppen och varm choklad i muggen. Går tillbaka och skäller ut baristan. Får en tall semiskimmed latte. Gör en hastig notering på en servett om att Starbucks står inför en stor utmaning och förmodligen måste se över sin personalpolitik.

12:47: Bestämmer mig för att gå ”all in” på mitt missöde med latten. Notisen växer i mitt huvud till en hyllning till slow food.

15:35: Har varit på ett seminarium hos RAND corporation. Behövde tre dubbla espressos för att motverka jetlaggen. Presenterar mig för en man som har jobbat som pressekreterare åt Paul Wolfowitz. Jag diskuterar Aung San Suu Kyi med honom men inser halvvägs in i diskussionen att jag har blandat ihop henne för Ayaan Hirsi Ali. Mycket pinsamt.

17:46: Tillbaka på hotellet. Skriver en profil på Rahm Emanuel baserat på Wikipedia-texter. Börjar dessutom på en artikel som handlar om en text av Francis Fukuyama i Washington Post som citeras i The New Yorker. När Patrik Svensson får se det här!

19:00: Bristen på bloggare i Kabul är akut. Hur fan kan man förvänta sig täckning av ett val utan bloggare? Don’t get me started om antalet människor i Helmand-provinsen som twittrar. En timmes googlande helt förgäves. Enda ljuspunkten är att jag har hittat en fan-site för Karzai på Facebook. Jag går med i den.

19:34: På middag med några av seminariedeltagarna. Berättar om Per Schlingmanns omstöpning av Moderaterna. Lyckas imponera på en junior intern som heter Andrew som i sin tur lovar att guida mig i Washington under dagen därpå.

20:01: Kör en telefonare med en mycket loj Trey Parker (pårökt?) som inte verkar ha så mycket att bidra om det stundande valet i Afghanistan. Försöker att få tag på Matt Groening och/eller Aaron Sorkin för att få bättre vinkel.

21:54: Går ut på stan men Washington är djupt deprimerande. Ger pengar till en hemlös. Köper mig själv en double chocolate muffin som belöning när jag inhandlar dagens sjätte dubbla espresso.

22:47: På toaletten. Koffeinmage.

22:50: Fortfarande på toaletten. ”Egentid”. En West Wing-dvd med en minimal bild av C.J. Cregg är inte ett centerfold precis. Koffeinmage-incidenten tidigare är en störande faktor.

04:50: Försöker somna men verkar ha överdoserat på koffein. Slösurfar på min iPhone.

19 augusti

07:13: Vaknar. Min iPhone är fortfarande uppkopplad på nätet. Major F**k Up.

07:14: Snabb överslagsräkning på vad min telefonräkning kommer hamna på.

07:15: Slänger min iPhone i väggen.

07:16: Plockar upp min iPhone och bryter ihop. Gråter för mig själv medan jag lägger upp en som min Facebook-status.

08:00: Reflekterar över min ställning som neutral journalist. Beslutar mig för att gå ut ur Karzai-gruppen på Facebook innan det blir en ”affär” av det hela.

08:23: Frukost med Washington Post. Ser Per Bjurman utanför fönstret. Vinkar men Bjurre ser mig inte/ignorerar mig. Han talar i sin iPhone.

08:25: Springer ikapp Bjurman samtidigt som jag ringer till min egen telefonsvarare. Namedroppar Chris Anderson samtidigt som jag passerar Bjurman. Bjurman höjer på ett ögonbryn. I rulez.

09:31: Ångrar mig om Facebook-gruppen. Jag är återigen ett fan av Karzai.

10:14: Intervjuar en man som har arbetat med Karl Rove. Mannen vill vara anonym och det respekterar jag. Skriver en otroligt pretentiös ingress där jag drar paralleller mellan Tredje Rikets fall och de sista dagarna för Bush-administrationen. Uddén-varning! Tvingar mig själv att stryka ingressen och istället slänga in en referens till ett avsnitt av The Simpsons. När Daniel Sandström ser det kommer han att vika sig av skratt!

10:58: Dubbel espresso. Som det fanns något annat!

12:23: I baksätet på en taxi. Ringer Patrik Svensson och ursäktar återigen för det inställda mötet som föll bort på grund av att jag är i Washington. Batteriet börjar ta slut på min iPhone.

15:54: Har intervjuat en man som gick på samma college som L. Paul Bremmer. Mannen vill vara anonym och det respekterar jag. Frågar om jag kan få låna hans laddare till min iPhone under tiden jag gör intervjun. Det går bra. Jag erbjuder honom en dubbel espresso men han avböjer.

17:40: Slösurfar på min iPhone. Uppdaterar Twitter. Fortfarande inget nytt om Afghanistan på Obamas Twitterfeed. Jag skriver en kort text om att Obama-administrationen för ett tvåfrontskrig; dels om sjukförsäkringarna och dels om kontrollen i Kabul.

19.02: Har photoshoppat ett montage där Rock Band med The Beatles har blivit Rock Band med Beagle. Skickar det till Sydsvenskan kulturredaktion. Hysteriskt! När Daniel S…

19:05: Ringer Rakel Chukri på Sydsvenskans kulturredaktion. Säljer in en artikel om en artikel i The New Yorker. Chukri verkar måttligt road över montaget.

19:07: Ringer återigen Kulturredaktionen och hoppas att få tala med någon annan än Chukri som kan ha en annan, mer positiv inställning till montaget.

19:08: Chukri svarar. Fail. iPhone-batteriet dör. Dubbel fail.

19:47: Drinkrunda med Andrew, min junior intern på RAND corporation. Vi och två bekanta till honom, Julie och Elaine, dricker drinkar på Applebee’s.

19:56: Slås av tanken att jag inte har ringt min dotter sen jag lämnade Malmö, främst eftersom Julie och Elaine är jämnåriga med henne. Förbannar samtalet till min telefonsvarare under morgon.

22:37: Delar taxi med Elaine. Schenströmskt glad i hatten. Hennes rum. Jag frågar om det är ok att jag laddar min iPhone samtidigt som jag får ett blåsjobb.

20 augusti

06:54: Elaine betalade taxi-notan igår men jag tycker att det inte är mer än rätt att jag bjussar på det. Lämnar pengar på hennes nattduksbord. Jag smyger ut ur Elaines lägenhet medan hon fortfarande sover.

06:55: Ska precis kolla Obamas Twitterfeed då jag inser att min iPhone är kvar hos Elaine. F**k! F**k! F**k!

06:57: F**k! F**k! F**k!

06:58: F**k! F**k! F**k!

07:10: Elaine är inte överdrivet glad när hon öppnar. Hon har helt klart missförstått de där pengarna som jag lämnade på hennes nattduksbord.

07:11: Nära att bli påkörd av en SUV när jag plockar upp min iPhone från gatan utanför Elaines lägenhet. Köper en kaffe i en vanlig servicebutik. Inser att det är rätt gott och räknar ut att det kostar 46 % mindre än en dubbel espresso.

09:13: Möte med viktiga människor som diskuterar valet i Afghanistan. Träffar Jonas Hafström. Berömmer deras satsning på Second Life.

10:16: Kaffepaus. Jag uppdaterar min Twitter på första gången sen jag vet inte när. Försöker hitta Hafström men han är upptagen i att tala i mobiltelefon så jag bestämmer mig för att ringa Patrik Svensson.

10:19: Väcker Svensson. Oops.

13:08: Skriver ambitiös artikel om Afghanistan som tar ett historiskt helhetsgrepp. Gör ett stycke om islamisk lagstiftning som jag döper till ”how do you solve a problem like sharia”!!!

13:45: Funderar på att stryka ett stycke ur artikeln som handlar om Kabul på 20-talet. Kan jag inte bara skriva ut adressen till Wikipedia-sidan?

14:26: ”Bloggvakuum hämmar valet i Kabul”. ”Oavsett vilken administration som tar över väntar stora infrastrukturinvesteringar”. ”Bloggosfären ignorerar den unga afghanska demokratin”. ”Karzai leder valet på Facebook.” ”Afghanska presidentkandidaterna ignorerar integritetsdebatten – i otakt med ungdomen?”

15:06: Går förbi ett Starbucks där jag ser att Martin Gelin intervjuar någon. Låtsas skicka ett SMS medan jag i själva verket smygfilmar för att kunna lista ut vem det är han sitter ned med lite senare.

15:45: Går på en hypad restaurang, som Julie rekommenderade. Skriver en recension där jag ger betyget 5. Ytterst osannolikt att ens en enda person som kommer att läsa recensionen i tidningen under några som helst omständigheter kommer att befinna sig ens i närheten av kvarteret en endaste gång under sin livstid men jag lyckas ändå sälja in recensionen.

16:49: Skriver en mycket arg och vass replik på en TV-krönika av en amerikansk skribent som anser att The Wire är överhypat. Kommer med i morgondagens Sydsvenskan. Håller tummarna för att den amerikanske skribenten kommer att hitta mitt angrepp på Googles översättningsfunktion!

18:30 På bankett. Andrew är lite trulig, med stor sannolikhet pga Elaine-situationen. Jag försöker mjuka upp honom med att säga att amerikanska The Office är bättre än brittiska förlagan. Fail.

21:34: En man som jag har bekantat mig med säger att Charlie, som jag anar är ett smeknamn för Karl Rove (en av kvällens talare) är på herrarnas. Jag bestämmer mig för att hänga på.

21:47: Jävlar i taket!

23:56: Tillbaka på hotellet. Skriver om hela Afghanistan-knäcket. Har en sjuhelvetes inspiration.

21 augusti

13:00 Vaknar. Letar febrilt efter säkerhetskopior på Afghanistan-knäcket som är daterade innan 23:56 igår natt.

13:04: Ringer datasupporten i Sverige. Telefonkö.

13:49: Ok. Gilla läget.

14:12: Obama har uppdaterat sin Twitterfeed och prisar demokratin i Afghanistan men säger att det fortfarande återstår mycket arbete att göra. För första gången under den senaste timmen känner jag ”hope”.

15:13: Ben & Jerrys på hotellsängen och en repris av en talkshow. Inspirerad att skriva och får ihop en text om att talkshows bestämmer den politiska diskursen i amerikansk kultur. Försöker att få till en telefonare med Conan O’Brien.

16:30: Diskuterar med Richard Florida om den kreativa klassens möjligheter i Kabul. Vi tänker likadant, jag och Richard. Jag bjuder in honom till Malmö. Bromance? Bättre humör!

18:00: Skriver en, om någon frågar mig, fantastisk hyllning av HBO-serien Treme, som ännu inte har sänts i USA. Får två tummar upp av Chukri.

18:07: Sporrad av framgången med Treme-texten skriver jag ett öppet brev till Jan Scherman där jag i omilda ordalag säger vad som väntas hända om han inte köper in Treme på studs. Skickar iväg det i mejlform till Björn Wiman.

18:12: Belönar mig själv med att köpa en white chocolate strawberry muffin och en vanlig bryggkaffe på Starbucks. Spiller på skjortärmen.

19:38: Checkar ut och bestämmer mig för att ta en taxi till flygplatsen. Kollar på Mad men-dvdn på laptopen på vägen. Konstaterar att jag måste köpa en ny kostym. Batteriet på datorn dör. Jag loggar in på Facebook med min iPhone. Jag går ut ur Karzai-gruppen.

23:05: Är kvar allra sist ute på startbanan innan planet ska lyfta. Gör en sista Twitter-uppdatering. Blir strängt uppmanad av en steward att komma ombord. Stannar halvvägs upp på trappan och gör en salut med handen mot pannan och längtar redan till nästa tripp till USA.

Intermission – Carl C Hägmarks artistlista

5. Dave Stewart. Musikalisk pionjär tillika cultural engineer. En av de största. Kolla in klippet. En av mina absoluta reklamfavoriter. Kommer förmodligen att vara på min lista över reklamklassiker.

4. David Bowie. Popens kameleont.

3. Bono. Rockens frälsare. Ett tag hade jag en mobiltelefon från märket (red) och jag hade U2s duett med Mary J Blige som ringsignal på den.

2. Brian Eno. Han skapade Microsoft-jingeln.

1. Du! Nätet skapar enorma möjligheter! Tack vare social medier som MySpace, Facebook och lagliga nedladdningssidor kan Du bli min idol. Kanske är du redan min idol, bara att du inte vet det än!

Intermission: Nettan ryter till – GoIndy är näthatet personifierat

Hej alla UNDERBARA människor!

Det har kommit till min kännedom att bloggen Goindy har gjort en oförsvarbar attack mot en av mina personliga idoler: Paul Potts.

Paul, som jag lärde känna personligen när jag gjorde min senaste programserie “Nettans personliga”, har motbevisat alla elaka människor som gick omkring i tron att fula män inte kan sjunga. Paul var, och är, den manliga versionen av Susan Boyle. Ni vet. Hon den fula. Som kan sjunga.

Attacken inträffade på Öresundståget i morse. Indy såg bilden av Paul Potts, sedvanligt uppklädd i frack och fluga, i TV-tablån och mumlade sedan följande formulering:

Moomsteatern ger: Casino Royale

Detta är en av de lägsta attackerna jag varit med om på länge och sparkar på de mest utsatta i vårt samhälle: Paul Potts, Lotta Engberg och Daniel Craig, ja alla fula människor överhuvudtaget.

Detta sagt så önskar jag alla en strålande höst.

Stora famnar till er alla! Ni är UNDERBARA!