Fildelning (inlägg från Skallarnas sammansvärjning)

Till och från så gör jag inlägg på Sydsvenskans kultursidas blogg. Nedanstående är ett rätt långt sådant som gäller fildeling:

en av mina största musikrelaterade upplevelser är den dagen då jag hittade en mycket eftersökt singel i ett second hand-stånd på en marknad. jag visste hur låten lät och den hade vid det här tillfället varit utgiven i fem år. hade jag upplevt samma känsla av att kunna ladda ned den i utgivningstillfället? självklart inte.

när jag gick på fester under 1990-talet brukade musik, även kopierad (kassettband/cd) sådan, vara en fullt acceptabel gåva. förmodligen på grund av att viss musik fortfarande var svår att finna (se ovan). idag är det jämförbart med att skänka en sån där vev som behövdes för att dra igång gamla bilar. på något hornbyesquet sätt kändes det som en gåva som var lite finare att lämna en hemmabränd skiva än att lämna över en köpt skiva.

under mitten av 90-talet då jag byggde upp min cd-samling kostade skivor omkring 150 SEK om man hade tur. inte sällan fick jag betala 189 SEK för importskivor av brittiska halvdåliga band som hurricane#1, echobelly och menswear. efter att ha väntat månader och betalat åskäligt mycket kände jag mig fattigare? oftast inte. även om det tog mig en genomlyssning att genomskåda skiten är det inte sällan jag ändå plockade fram skivorna. jag förmodar att det har att göra med att jag identifierar mig som en skivköparperson vilket evolutionärt verkar placera mig under homo zappiens och lämnar mig att ruttna bort bland jägare och samlare, frenologer och peter harrysson.

att skivbolagen är satan har länge varit allmänt vedertaget. de hindrar de små artisterna och de stackarna som släpps in skinnar de. ändå, när jag lyssnar på någon person som sitter hemma och gör låtar på sin imac och lägger ut låtarna direkt på myspace etc så känner jag ett enormt sug efter att en person som ser ut lite som johannes brost, i uppkavlade kavajärmar, ska rusa in i en källare, slita tag i ett band, flyga dem till abbey road, fota dem på övergångsstället, styla dem, sparka deras trummis, köpa dem skinnjackor, promota deras platta, ta hem dem från japan (där de är en succé) , skicka dem utomlands till mystiska efterfester med andra generationers likadana band som får in dem på dåliga vanor, låta dem släppa en andra platta, byta ut en frontfigur (oftast första gitarristen), släppa en tredje platta som floppar, tvinga bolaget att släppa en fjärde platta (eftersom kontraktet tvingar dem) osv osv. det om det avlägset förflutna.

för tre helger sen var jag i london och inhandlade senast albumen från ting tings, elbow, the enemy samt de näst senaste släppen från bat for lashes och kaiser chiefs. det kostade mig drygt 320 SEK. det verkar följdaktligen som om den svenska skivsäljarbranschen är antingen felkalibrerad eller att de är på dödsbädden i jämförelse med brittiska fopp eller hmw. jag tror att det handlar om en kombination och att det sistnämnda beror på svenskarna.

vi svenskar är ett folk av pirater och snyltare och dessutom så har vi inte samma förhållningssätt till musik som t ex britter. därför får vi usel musikjournalistik där enda anledningen till att skriva recensioner verkar vara att på sikt få in en fot att skriva om design eller mat (den vuxne popskribentens plats). förmodligen för att det (ännu) inte går att ladda hem möbler, kläder och föda. jag vet inte när det här gick fel eller hur vi vänder trenden men jag tror att nationen sverige är skyldig världen ett stort förlåt för att vi har släppt in minst ett virus i musikvärlden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: