Mina fiender 2

Det var en rätt ovanlig lördag i våras. Min flickväns mamma var på besök sen kvällen innan. Vi – jag, min flickvän och hennes mamma – hade haft en dag ute på stan och precis kommit tillbaka till lägenheten. Senare på kvällen hade vi planerat in ett resturangbesök följt av ett biobesök (Waltz with Bashir). Eftersom det fortfarande var långt kvar dit bestämde vi oss för att ta en lunch hemma så vi skulle klara dagen fram tills dess. Vi bor åt hållet mot Värnhem och den närmaste butiken är Netto.

Ursäkta en kort utvikning: Netto är ofta på minus när det kommer till shopping. Det är inte sällan som det är stora sovjetiska gap i hyllorna och att frukt och grönt disken till och från påminner om en kompost har man börjat att vänja sig vid. Men nu var det ju inte Netto det handlade om. Netto må brista i kvalitet men det är inte något som i sig drar på sig mitt vredesmod och fiendeskap. Nej, det är på vägen hem som det händer grejer.

Med glatt humör och en påse med matvaror i handen vandrar jag tillbaka mot hemmet när jag får syn på en man som står och hänger i ett gatuhörn, strax utanför en resturang. Mannen ser lite smått sliten ut men inte så att jag överväger att ta omvägar. Han är klädd i jeans, blå täckjacka och en blå mössa som det sticker fram lite blond hår under. Hans ögon sitter djupt i skallen och hans kinder är en aning insjunkna under ett par markerade käkben. Den som kan sitt Värnhem skulle inte reagera på en sån här person; det är de här männen som ger stället ”karaktär”.

Det är därför som jag blir förvånad när jag först märker att han liksom söker min blick. Jag undviker att få ögonkontakt och vandrar lugnt förbi. Det är då som första fientligheten visar sig. Helt plötsligt hör jag att han skriker åt mig, bakom min rygg. Jag ignorerar och fortsätter framåt. Återigen ropar han till. Den här gången sneglar jag bakåt och märker att han har börjat att följa efter mig.

Nu är det fara och färde. Jag lägger på ett kol, långa benet före, och börjar att språngmarscha mig hemmet. Väl vid grinden slår jag snabbt in koden, öppnar en smal springa som jag snabbt stänger bakom mig. Safe! Samtidigt som jag stänger till så ser jag att han älgar fram bakom hörnet. Jag skyndar upp för trappan (vilket jag ångrar i efterhand eftersom han nu vet vilken dörr jag bor bakom) samtidigt som jag hör honom skrika och rycka i gallret.

Väl hemma, tillsammans med flickvännen och mamman berättar jag om vad som hände och funderar högt om jag skulle ringa polisen. Jag låter bli och sen dess har jag faktiskt inte sett honom igen.

Mannen i blå jackan är en dålig fiende. Jag misstänker/hoppas att han är en knarkare, alkis och psykisk sjuk. Han är inte direkt en Bondskurk med en katt i famnen som sitter och trycker i en underjordisk bas någonstans med hundratals hantlangare. Om jag på återigen skulle konfrontera och besegra honom (skicka till kåken, psykvården eller i sämsta fall tvingas tillgripa självförsvar) så skulle det vara ett nederlag.

Personligen känns det rätt futtigt att ha en fiende som jag skulle kunna betala med en flaska skeppet, dra med till polisen, lösa ut ett pass och sen sätta på ett Ryanair-plan och sen aldrig mer behöva oroa mig för igen. Det handlar om proportionalitet; fiender ska antingen vara jämnstarka eller överlägsna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: