Odell interrupted pt1

2009/08/31

En bild på Anna Odell, tagen precis vid tillfället då hon inser att EasyJet-biljetten hon nyss köpte kostar 3 216 SEK istället för de 99 SEK som angavs i reklamen.


Google-speak 2109

2009/08/31

Efter att under det tidiga 2000-talet ha gjort sitt företagsnamn till den allmänt vedertagna termen för att söka information på Internet kom Google att koppla ett allt mer och omfattande grepp om samtliga språk.

I mitten av 2000-talet hade Internet i sig självt blivit synonymt med Google efter en rad friendly take-overs, jämförbara med affären där Google köpte Youtube. Termer som att ”mejla”, ”surfa” och ”koppla upp sig mot nätet/Internet” hade alla ersatts av termen ”to google”

Under 2000-talets sista två decennier bröt sig termen loss från den digitala världen och även verb som  ”leta”, ”forska”, ”undersöka” med synonymer var nu utkonkurrerade av det allt mer dominanta ”to google”.

2109 släpptes den sista upplagan The Oxford Dictionary of English i digital form. Filen som innehöll det samlade engelska ordförrådet, som sedan 2074 var det officiella världsspråket, var 42 kb stor.


200 inläggsjubileum!

2009/08/31

Då var 200 inläggs-gränsen passerad. Det var svårare att nå upp till 100 än till 200 och i den här takten lär det snart vara uppe i de 300 eller varför inte 500.

Det här är ett jubileum som återigen för fokus till frågan om jag skriver för mycket och långt. Där finns det ju bara ett svar att stå till tjänst med: ja, det gör jag.

Jag ska passa på att flagga för att man inte behöver läsa allt om man inte vill. Det finns fantastiska möjligheter att sålla, bland annat genom att använda sig av kategori-flikarna på högersidan av bloggen.

Till exempel kan man klicka på Arsenal 09/10 om man bara önskar följa Wengers manskap eller klicka på Långsökt skit om man önskar följa helgdeckar’n Mainer vid Götlaborgspolisen.

Under veckan som har gick har det faktiskt, mot mina farhågor, slagits rekord i antal besökare på bloggen. Det är kul att se att folk hittar hit och kommer tillbaka.

En ändring som har skett på bloggen under veckan är att jag måste godkänna varje kommentar som läggs in (tidigare räckte det med att ha blivit godkänd för en tidigare kommentar). Jag hoppas att ni kan ha överseende med detta. Jag lovar att gå igenom inkommande kommentar så ofta jag kan.

Tack till mina läsare som står ut med mig. Jag lovar mer av samma varor som ni har blivit vana vid.


Antony Beevor och jag

2009/08/31

The future teaches you to be alone
The present to be afraid and cold
So if I can shoot rabbits
Then I can shoot fascists

(Manic Street Preachers – If you tolerate this then your children will be next)

Spanish songs in Andalucia
The shooting sites in the days of ’39
Oh, please, leave the ventana open
Federico Lorca is dead and gone

(The Clash – Spanish Bombs)

Efter att litterärt(1) spenderat sommaren tillsammans med Hitler, Stalin och alla andra ur (2) historiens skräckkabinett, guidad av den förträfflige militärhistorikern Antony Beevors Berlin 1945 – Slutstriden beslöt jag mig för att följa upp med den sammes bok Spanska Inbördeskriget. Den boken handlar om… äsch.

Spanska inbördeskriget upplever jag som lite av en kunskapslucka i min generation. Kanske med all rätt. Om man är advokat för att historieundervisningen ska gräva ned sig i 1900-talskonflikter på halvöar är Spanska inbördeskriget ett smorgasbord. Man stryker mjällen från manchesterkavajen, tar pipan ur mungipan och mumlar om att just denna konflikt var generalrepetionen för Andra Världskriget. Om man däremot är en sönderstressad högstadielärare(3) som snabbt måste hetsa igenom industriella revolutionen för att ADHD-klassen med irriterande mobiltelefonsignaler och bak-o-fram-vända kepsar som alltid sa hora ska hinna se Kanonerna på Navarone för att lära sig något om Förintelsen innan sommarlovet tar vid kan jag tänka mig att man har heeelt andra prioriteringar.

Min bildning om Spanska inbördeskriget, innan jag köpte Beevor-pocketen, kom genom följande män:
1. Herman Lindqvists bok Historien om Spanien,
2. Mick Jones och Joe Strummer (The Clash) samt…
3: James Dean Bradfield och Nicky Wire (Manic Street Preachers)

Medan jag vände mig till källorna 2 och 3 för lite småplock om krigets jävligheter och lite praktisk vardagsetik så plockade jag 13 år lillgammal upp Lindqvists bok för mer djup visdom. Det är värt att nämna att jag vid det här laget hade en oförklarligt stor fascination för Spanien. Det kan ha att göra med att det var rätt nära Columbus-jubileet och OS i Barcelona(4).

Det har nu gått mer än ett decennium sedan jag läste boken men faktum är att så värst mycket, sorry Herman, lärde jag mig nog inte. Jag rekommenderar styckena om det medeltida Spanien men när det närmade sig general Franco et al blev det rätt långrandigt. Kanske var det för allas bästa. 13-åringar ska inte sitta inne och uggla över en stockkonservativ kravatt-mans långtgående friheter med historiska händelser.

Apropå långrandigt, vilket kom på tal en mening sedan, inser jag att jag redan nu har en klass som sitter och skruvar sig i bänkarna framför mig. Så där. Gå ut på rast! Jag återkommer lite senare med ytterligare en drapa om Antony Beevors bok Spanska Inbördeskriget.

*reser mig från katedern där jag suttit med benen dinglande och blicken riktad snett uppåt(5), och suddar ut min mindmap från whiteboarden*

(1) Mycket viktig poäng!
(2) ”Slår på” Herman Lindqvists röst.
(3) …som likt en karikatyr av en förortsrappare går på i timmar om att man kräver mer pengar och respekt…
(4) Just det, det var det OS:et som hade den coola logon!
(5)…lite som Sarah Cracknell på plats 3/5 på min lista över brittiska brudar jag avgudade under 90-talet.


Manchester United – Arsenal 2-1 (omgång 3)

2009/08/30

Manchester United 2
Rooney (straff) 59
Diaby (självmål) 64

Arsenal 1
Arshavin 40

Ajajaj.

Det som såg så bra ut. Efter ett snyggt mål signerat Ashavin blir det först en straff efter en oförsiktig utrusning av Almunia och sist men inte minst ett självmål av Arsenals Diaby.

Lägg därtill sex gula kort på Arsenal och det här är en match som såg lovande ut men som föll samman.


Mainer vid Götlaborgspolisen, kapitel 42

2009/08/30

Mainer vaknade sakta till liv. Det snurrade i skallen. Han andades i handflatan, doften av sur whiskey, och konstaterade att det var bakfyllan som spelade flipper i skallen. Ett flipper i stål. Med svensk tillverkade landminor som kulor. Slarvigt tillverkade av klanen Wahlgrens ungar. När han sedan reste sig tvingades han omvärdera sitt tidigare konstaterande. En pöl av blod, hans eget dessvärre, omgav platsen han vaknat på. Ännu en sån morgon, tänkte Mainer och torkade bort blodet från bakhuvudet med en tidningsnotis. En tidningsnotis som skrek ut i krigsrubriker att huvudvärk kunde vara dold folksjukdom.

Den huvudvärken jag har, tänkte Mainer, är den riktiga folksjukdomen. Det götlaborgska folket går omkring med en blödande, bultande huvudvärk av ett batongslag. Ett batongslag av samhällelig omoral. En omoral som sprider sig från botten till den allra högsta toppen av samhället. Och den sprider sig i hastigheten av ett… Ett batongslag. Ett batongslag mot huvudet. Eller mot någon av kroppens mjukdelar, typ njurarna. Kanske till och med levern. Och på tal om levern…

Efter att ha sänkt en klunk whiskey lämnade Mainer rummet. Kartan var försvunnen men han hade tydligt memorerat den i sitt bultande huvud. Som fortfarande bultade efter batongslaget alltså. BATONG! BATONG! BATONG!


Mainer vid Götlaborgspolisen, kapitel 13

2009/08/29

Precis som de tidigare 22 offren Mainer undersökt under dagen hade även butiksbiträdet Ann-Marie Ohlsson skjutits på nära håll. Och precis som de tidigare 22 offren hade hon fått ett tidningsutklipp placerat i örat. Och exakt lika precis hade hon även fått ett nummer skrivet i pannan med en spritpenna, i det nummer 37. 37, noterade Mainer. Varför just 37?

Mainer funderade ett tag på att ta med sig butiksbiträdets huvud med sig till laboratoriet och lämna kroppen där den låg medelst den oslipade brödkniv han sett i köket tidigare. Jävligt praktisk lösning, tänkte Mainer. Lite för praktiskt enligt reglementet och reglementet är reglementet är reglementet. Om jag bryter mot reglerna så ger jag samtidigt en klar signal till motståndarlaget, hälarna, tjuvarna, de privatiserade elbolagen, mördarna, han den skumme från den nedlagda SVT-långköraren Rederiet och alla andra kriminella as, att det går att ostraffat ställa sig ovan lagen.

Mainer tog en klunk whiskey. Han satte sig ned bredvid liket och tryckte ”play” på rummets cd-spelare. Låten som spelades var den folklige trubaduren och nyvaxade bilsäljaren Tomas Ledins ”Sommaren är kort”. Mainer rycktes ur sin alkoholosande dvala. ”Sommaren är kort”!

Den låten är ju en allsång!