Besvikelser och nojor

Eftersom min kropp ser ut som ett vitt lakan spänt över en utemöbel som sedan har beskjutits med en färgpatron beslutade jag mig för att besöka en(1)(2)(3) hudläkare. Sommartider är ju lika med klassiska
malignt melanom-bilagor i kvällstidningar så man kan med rätta säga att mediabudskapet gav effekt. Sagt och gjort.

Efter ett vänligt bemötande på telefon tog jag mig till den lokala vårdcentralen och det var där det började gick fel. Punkt punkt punkt. (4)

Som påpekats tidigare är jag ett stort fan av köer. Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att få mitt bröst signerat av en kö om situationen skulle vara den rätta. Ligga med en kö hindrar jag mig vid. Fan – inte groupie (5).

Köordningssystemet på min vårdcentral visar sig vara en aning slumpmässigt. Hudläkaren ifråga verkar fungera på lite tjenis-basis. Han kollar ut från sitt rum, ser ett bekant ansikte i den rätt stora skaran människor och vips så är hierarkier baserade på väntetid utraderade. Jag frågar lite försiktigt om hur en familj på tre personer som dykt upp en timma senare än mig kan glida förbi mig. Sjuksystern har inget svar, och ärligt talat är det heller inget jag kräver av henne. På samma sätt lyckas en äldre herre att passera mig genom ren förvirring. Och den karln har inte ens fyllt i sin anmälningsblankett som ger turnummer. Å andra sidan så gäller ju inte turnummer heller utan fungerar mer som en slags snuttefilt och en falsk symbol för struktur i ett kaos.

Sjuksystern ser min växande frustration. Hon säger att hon kan snacka med läkaren och se till att jag kommer in. Det är det sista svaret jag vill höra just då och där. Jag vill ha den plats i kön jag har förtjänat, väntat mig till. Jag var där och hängde på låset, ca tio personer före mig, och vill bli inplockad som person nummer elva. Inget mer inget mindre.

Är det för mycket begärt? Huh!?!

Fem minuter efter att jag har kommit in till läkaren och skämt ut oss båda genom att göra en klumpig stripp för att visa upp provkartan över förmodade dödliga fläckar står jag utanför vårdcentralen. Precis som när en hårklippning tar kortare tid än femton minuter och inte har involverat något som kommer i närheten av småprat känner jag mig en aning lurad.

Dessutom får jag tidigare fått reda på att vårdcentralens datorsystem inte fungerar vilket gör att jag inte kan få något kvitto. Ett tag funderar jag på om jag i själva verket har besökt en svartvårdcentral. Det positiva faktumet(7) – att ett besök bara kostar runt hundralappen – känns nästan som en bekräftelse på att det är något väldigt skumt med verksamheten.

Fast forward.

Två månader senare har jag fortfarande inte fått någon tid till åtgärd. Jag blir återigen lite småsur. Under tiden som har gått har jag exponerat min kropp för sol(8) på klassiskt svensk på semester vis – soltimmar, got to catch’em all!. Om någon av de hundratals fläckar som hudläkaren bedömt vara godartade genom en(9) kontroll på fem minuter mot förmodan skulle vara en the enemy inside har jag försett den med sin egen klimatsmarta, miljövänliga solenergiladdare. Jag ringer upp min vårdcentral och frågar försiktigt jim jidhedskt om de kommer ihåg mig.

Personen på tråden är vänlig och ursäktar dröjsmålet. Det är många i kön till fläckborttagningen och i mina papper så står det ju att det inte handlar om den elakartade varianten. Hon säger att det kommer att komma ett brev när som helst och att jag får höra av mig igen om det dröjer.

Några dagar senare så kommer brevet och allt är frid och fröjd. Men jag är fortfarande inte nöjd. Någonstans i mitt huvud så gnager tanken på att jag har tjatat mig förbi. Jag ser mig själv i smoking, med en dry martini i ena näven och en mobiltelefon i den andra, rusa förbi kvinnor och barn i kön till Titanics livbåtar(10).

Allt jag begär är ett kösystem och åtminstone upplevelsen av att den med störst behov går först och därefter bestämmer kölappen(11).

(1) …personlig tränare?
(2)…kosmetisk kirurg?
(3)…viss Dr Shipman?
(4) Det är här som Prokofievs ”Dance of the Knights” börjar spelas i filmatisering av min blogg.
(5) ”Fan! – inte groupie”, hörs nu en kollektiv suck av besvikelse från en skara människor som samlats på linje utanför min lägenhet(6).
(6) Nej. Så är det sannolikt inte.
(7) …vilket är helt fantastiskt. Detta gör mig stolt över Sverige.
(8) …och andra personer på ett snudd på apatowskt out-gross manér.
(9) …uppenbart besvärad…
(10) Mobiltelefonen är anakronistisk och värdelös men tjänar förmodligen sitt syfte som tillhygge att slå mig förbi en fattig irländsk emigrantfamilj.
(11) …och en god kopp kaffe. Och en central mittfältare som kan komplettera Fàbregas i Arsenal.

Annonser

One Response to Besvikelser och nojor

  1. […] Plötsligt reser sig männen och ställer sig i kön. Fast inte sist. De ställer sig med sina fruar och sina barn. En text som känns besläktad med den här tidigare kö-observationen. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: