Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet – plats 4/5

1994 var ett riktigt guldår för britpopen. Blur släppte Parklife, Oasis Definitely Maybe och Suedes Dog Man Star. Tre fantastiska skivor. 1994 var också året då Echobelly, frontade av Sonya Madan, släppte sitt debutalbum Everybody’s Got One (EGO).

Sonya Madan stod ut i britpopen genom sitt indiska ursprung. 1990 mötte hon svenske Glenn Johansson och tillsammans bildade de Echobelly. Tillsammans gjorde de några av de bästa Morrissey-låtarna som inte har skrivits av just Morrissey.

Som exempel på hur fantastiskt Echobelly kunde låta har jag valt låten Insomniac från nämnda album. Att Madan klädde sig i Union Jack var ”kontroversiellt” back in the days.

Det var i de här dagarna som Moz uppträdde insvept i Union Jack i Finsbury Park framför en publik som främst kommit för att kolla på Madness, ett band som mot sin vilja drogs med en skinheadpublik. Att framföra låtar som National Front Disco och Bengali in Platforms framför dem var kanske inte så välgenomtänkt. Cornershop-mannen Tjindar Singh brände sina Morrissey-plattor i protest. Samtidigt fick blur en hård omgång i pressen för deras photoshoot med temat British Image nr1, där de posade i Fred Perry-skjortor, uppkavlade jeans och DM kängor.

Och på det sättet förändrades fokus från att handla om fenomenala Echobelly till att istället teoretisera om idiotiska brittiska karlar. Kolla in videon!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: