SAAB-affären

Vi(1) närmar oss en eventuell lösning på turerna kring ägarskapet av det sjunkande skeppet SAAB. Christian von Koenigsegg, ägare till sportbilsföretaget och ett Bondskurk/fantasynamn, verkar lyckas ta över biltillverkaren. Frågan är om han och hans lika fantasifullt döpta finansiärer kommer att kunna göra om SAAB från ett företag som tillverkar bilar till ett som säljer bilar.

I debatten anklagas regeringen å ena sidan för att inte ha tagit ansvar för bilindustrin. Oppositionen verkar å sidan ha målat in sig i ett nationaliseringsprojekt som jag allvarligt talat ingen egentligen är särskilt intresserad av. Några som mig veterligen ännu inte har ställts mot väggen är…

1. Den långa rad av VD:ar som i decennier har sett vinsterna utebli samt…
2. den svenska popgruppen Oh Laura.

Medan de tidigare sabbade(2) ett stycke svensk industristolthet gick de senare loss på den lågmälda, aningen svårsmält skeva, popen och förvandlade den till ”SAAB-krängar-indie”(3). Vete fan om inte SAAB-sommaren med Oh Laura bidrog till att föra bort fokus från förlustmaskinen i ett skede där vi faktiskt hade kunnat rädda Trollhättan.

Sedan Oh Laura blev ett gas guzzling-alternativ till Raymond och Maria har mina musikaliska preferenser kommit att ändras. Jag kan inte längre njuta lika mycket av Nouvelle Vagues coctail-punk utan att kolla den döda vinkeln. Jag kan inte slappna av till Regina Spector utan att växla till friläge. Att lyssna på A Camp får mig att känna doften av ny bil(5).

Fuck you Oh Laura.

Efter som media uppenbarligen ignorerar det här traumat blir frågan som kvarstår efter den här texten: vem ställer Oh Laura till svars för SAABs ekonomiska kris? Ska jag, Indy, tvingas att ge mig ut med grep, fackla och mejl efter de här överåriga musikfolkhögskolekräken?

Handuppräckning!

(1) Well. ”Vi” och ”vi”.
(2) SAABbade!!!
(3) Mig veterligen gav handelsminister Ewa Björling två tummar upp och cred till Oh Laura. Jag har inga källor eller bevis men jag brukar vara rätt(4) duktig på såna här episoder.
(4) …lite för…
(5) …när jag egentligen borde känna doften av en middag hos två post-alternativa par som inte kan med att spela Bo Kaspers Orkester(7) utan att känna sig som sina föräldrar, vilka de i tysthet har en pakt med varandra att aldrig bli som.
(7)…eller något med Uno Svenningsson…(8)
(8)…eller något med Patrik Isaksson.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: