Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet – plats 3/5

Vi är nu framme på medaljplats på min 90-talsbrittiskabrudarnostalgisnedtripp(1). Att göra sig lustig över att man hade kass musiksmak som barn är lite av en crowdpleaser. Man sitter i en mysig fåtölj och småsnackar med Kristian Luuk och försöker vinna röster på att spela Alphavilles ”Forever Young” och försöker ignorera faktumet att man precis har sålt svenska folkets gemensamma egendomar.

Konsekvens är inte det första ordet som dyker upp i huvudet när man tänker på den här bloggen så tillåt mig därför att summera min musikaliska bakgård.

1. Blandband med NWoBHM, Twisted Sisters och Kiss.
2. Kent Finell-rocken.
3. Roxette.
4. Dr Alban.
5. Ace of Base.
6. Mr Music/Absolute Music.
7. Eurotecno.
8. Britpop.

…Och så vidare. Nu är rubriken på det här inlägget ”Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet” och därför väljer jag att stanna upp vid skiftet mellan siffrorna 7 och 8. Medan jag fortfarande körde högstadiestilen(2), ett slags kamoflague för att överleva livet i en västgötsk småstad, fashion-motsvarigheten till glass-smaken ”vanilj”, och klädde mig i en outfit som jag och min mamma tillsammans plockat samman på JC i Jönköping började det dyka upp alternativa klädstilar.

Tidigare följare av högstadie-stilen började klä sig i televerksbrallor och en del experimenterade till och med med så kallade rejvarkläder. Jag var aldrig en av dem. Däremot så tyckte jag att det var rätt tufft med artister som Corona, Snap, Maxx, DJ Bobo och Whigfield. Jag ska inte göra mig nostalgisk över det. Det var och är fortfarande skit. När man är barn kan man inte skilja på god och dålig smak och det är en skam.

Vid ett tillfälle då jag diskuterade U96 med en person som med all rätt kunde räkna sig till de invigda i euro-tecno-crowden i min hemby stötte jag på patrull. ”Men du, din jävel”, inledde väschötta-E-type, ”du är väl en sån där poppare!”

Och kanske var det där det hela började. Innan kände jag inte till alternativet till sunkiga kontinentalbeats. Nu öppnade sig en hel värld av regniga lördagförmiddagar på White Hart Lane, fish-and-chips-sunk, fult casual mode, DM-kängor, sunk-preppy, omodernt Thatcher-hat, council estate-sunk, avslagen öl, ohippa frisyrer, madferrit och Menswear.

I gränslandet mellan de här två världarna levde Saint Etienne med frontkvinnan Sarah Cracknell. Idag är det mest troligt att du kommer att komma i kontakt med bandet på DN Kultur, eftersom bandmedlemmarna filmar lokalnostalgiska dokumentärer om East London och vad det innebär när OS-maskineriet maler ned allt av historikt värde (dåligt isolerade hus, industritomter, music hall och skörbjugg). Särskilt viktig var låten He’s On the Phone, som var både euro och brit. Klicka på låten så får du se och njuta av den.

En intressant detalj när det kommer till videon är att de enda instruktionerna som regissören har gett till Cracknellskan är att kolla drömskt, snett uppåt. Frågan är hur många britpopare som tog till sig budskapet och spenderade kvällar ”på lokal” till att dansa drömskt kollande snett uppåt?

(1) Wehey!
(2) En uppdaterad version av mellanstadie-stilen som i sin tur influerats (lånat/stulit från) lågstadie-stilen, en slags utveckling av lekis-modet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: