Mainer vid Götlaborgspolisen, kapitel 33

…I vilket vår ofrivillige hjälte befinner sig i en gotisk novell, en upplevelse som må förbrylla en och annan läsare och komissarie Mainer likaså. Lyckligtvis visar sig detta i slutet av kapitlet enbart bara vara en stilövning, ett slags litterärt experiment.

Mainer satte sig ned och lät den härjade mannen på andra sidan bordet berätta i skenet av ett stearinljus fladdrande flamma. Mannen harklade sig, strök en hårtest från sin svettiga panna och tog sig samman.

Jo, inledde mannen, efter att ha kastat oroliga blickar över sina axlar. Det började för ett år sedan…

Vid tiden för den här berättelsen höll jag en tjänst som assistent vid ett antikvariat. Lönen var, ska vi kalla den, ”modest”. Jag var tvungen att leva mycket knapert. Jag bodde i en dragig vindslägenhet och ibland ville det sig inte bättre än att jag fick gå och lägga mig hungrig. Kurret från min fastande magen dränkte till och med ljudet av den vindens tjut, vill jag dra mig till minnes.

Det var i antikvariatet som jag kom i kontakt med den där boken…

Det var en märklig bok. Mörkt läder och ett tungt hänglås som förseglade dess pärmar. Antikvarie, en förnuftig gammal man, ville inte dela med sig av dess innehåll. Jag minns speciellt en gång när antikvarien var i väg på lunch att jag såg den ligga på hans skrivbord. Jag närmade mig den försiktigt. Jag var precis i gång med att låsa upp det tunga hänglåset men i just det ögonblicket slog, vad jag trodde var en kund upp dörren. När jag kom ut i butiken visade sig det enbart vara vinden som spelat mig ett spratt. Minuten senare var antikvarien tillbaka och jag var återigen förpassad från bokens närhet.

Så en månklar natt, månader senare, fick jag se en gestalt lämna antikvariatet kring midnatt. Vad som förde mig ut i denna sena timma och vad som tog mig just till antikvariatet minns jag inte idag. Slumpen? Ödet?

Gestalten lämnade i hast och jag hade fullt sjå att hålla jämna steg. Färden bar av mot hamnen. Väl framme såg jag, på avstånd i månens skumma sken, gestalten ta av sig sin rock, sin skjorta och sina skor. Nakenhet har aldrig varit något större intresse så jag dolde mitt ansikte i mina händer när gestalten började öppna sitt bälte.

Ett plask fick mig att åter blicka ut mot gestalten på hamnkanten. Jag såg hur han, ty det var en mansperson, simmade ut i havet. Plötsligt var det som om hela havet började koka. Det bubblade runtomkring mannen och lika hastigt som det börjat så slutade det hela. Mannen var försvunnen. Slukad av havet.

Efter att ha kommit ur chocken gick jag fram till hamnkanten. Där låg boken med det tunga hänglåset. Jag var alltför chockade för att ta mig för att öppna den och istället så somnade jag direkt på plats. När jag vaknade tidigt dagen efter, fortfarande på hamnkanten var boken försvunnen.

Lika försvunnen var även antikvariatet och likaledes antikvarien när jag hastade till jobbet. Hela butiken verkade aldrig ha existerat. Istället för att mötas av den bekanta, dammiga lokalen fanns där en fiskhandlare, även han helt ovetande om antikvariatets existens.

Jag fick återgå till mitt tidigare yrke som murargesäll och fann en tjänst redan samma eftermiddag. Därifrån byggde jag mig från botten till toppen i dubbel bemärkelse, och är idag en respekterad samhällsmedborgare som åtnjuter stor respekt i staden.

Det finns dock två saker från denna tid som assistent vid antikvariatet som fortfarande lever kvar i mitt minne. Dels ordet som stod skrivet på boken med det tunga hänglåsets tjocka läderpärm: cephalopod och dels…

Mannen lossade sin slips och öppnade sin skjortkrage.

…Dels det här!

Mainer ryggade tillbaka med armarna framför sitt ansikte. Han rusade ut genom dörren, vände sig inte ens för att lyfta den kandelaber han vält på vägen ut, och sprang hela vägen hem. Att sätta sig ned tillsammans med den härjade mannen hade i backspegeln varit ett misstag. Lyckligtvis träffade Mainer aldrig mannen efter det här mötet och hur mycket han än försökte fann han heller aldrig tillbaka till huset där de båda männen hade möts.

Därefter återupptog Mainer spaningarna och begav sig mot den adressen han blivit tipsad om tidigare. Givetvis efter att ha tagit sig en klunk whiskey.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: