Mainer vid Götlaborgspolisen, kapitel 38

EXKLUSIVT UTDRAG mitt i veckan!
EXKLUSIVT UTDRAG mitt i veckan!
EXKLUSIVT UTDRAG mitt i veckan!
HÄR ÄR ETT EXTRA KAPITEL UR MAINER VID GÖTLABORGSPOLISEN!

Mainer tänkte tillbaka…

Den förlorade cymbalen

Stocken som åkte ut med Lislabergs Flumrajd var knôkfull med turister. Inne i den trånga stocken blickade en barsk affärsman i  trång kostym ner på pojken bredvid sig. ”Knô daj! du ser blek ut, enna!”
”Det är ingen fara…” svara pôjken och kämpade med att bemästra rädslan. ”Jag kliver av på nästa avsats.” Jag kan inte andas.
Mannen böjde sig ner mot honom. ”Det ger du fan i, rubbe-lelle! sitt i båten!”
Plötsligt ekade ett brak stötvis ovanför dem. Stocken ryckte till och svänge klumpigt åt ena sidan. Sen var turen i Flumrajden slut.

Rupert Donlang satte sig käpprätt upp i det mjuka skinnsätet och vaknade bestört, hur fanken man gör det? ur halvslummern. Han satt helt ensam i den rymliga kabinen i en Volvo 240 som studsade fram över Hissingen.

Donlang misstänkte att dagdrömmen om fadern sprungit ur den överraskande inbjudan han på morgonen mottagit från sin gamle mentor Rik-ard Kröses. Genom sitt namn hade Rik-ard Kröses kunnat göra sig en förmögenhet. Den andre man jag aldrig vill göra besviken. Den förste kan mycket väl vara fadern som åsyftas men låt oss inte gräva djupare i det.

”Hallå! Hallå!” halvsjöng en brittisk röst över asfalten. Donlang såg en kvinna med lockigt, blont hår under en moderiktig stickad mössa.
”Jag heter Pam”, sa kvinnan. ”Jag hoppas att jag inte gör er förlägen men är inte ni den Rupert Donlang som skriver böcker om symboler?”
Donlang tvekade och nickade. Först tvekade. Sedan nickade alltså.
”Jag tänkte väl det!” sa hon och sken upp. ”Vi läste er bok om Little Red Corvette och Raspberry Beret i min läsecirkel. Vilket rabalder den ställde till med!”
”Rabalder var inte det jag var ute efter” sa Donlang med ett självbelåtet leende. ”Jag var mest ute efter att lyfta debatten.”
”Ni får ursäkta men jag kunde inte låta bli att påpeka eftersom jag kände igen dig. Men du har dig själv att skylla…” Hon pekade finger mot hans tröja. ”Jag kände igen er på…” Pam nickade ned mot Donlangs kläder. Donlang kollade ned på sina kläder. Han hade sin vanliga tweedkavaj, sin grafitgrå polo-tröja, sina kakifärgade chinos och ett par loafers i kardun… kardau… akdurn… Loafers i nåt slags läder.
”Det är någon som satt fast den här på din rygg.”

Pam sträckte sig runt Donlang och tog fram en papperslapp som någon fäst på hans tweedkavaj. Ordet pretto-fitta var skrivet i Times new roman 12. Med hjälp av sin kunskap i symbolik kunde Donlang tyda att det rörde sig om en person som förmodligen inte vet hur man formaterar text i MS Word, där Times New Roman 12 är standardtypsnittet. Längre än så analyserade inte Donlang eftersom det eventuellt hade krävt att han varit tvungen att förhandla om sin självbild och hur han framstod i andras ögon.

Kvinnan kvävde ett skratt och försökte byta samtalsämne. ”De där polotröjorna ni kör med är sååå gammeldags. Ni skulle vara mycket stiligare i slips.”
”Fuck no!” skrek Donlang. ”Vet ni inte att ordet kravatt etnografiskt går tillbaka till ordet kroat – ett folkslag som använde sig av legosoldater under 90-talets balkankrig och långt därefter styrdes av den krigsbrottsåtalade Franjo Tudjman med västmakternas goda minne!”
”Förlåt mig!” sa Pam och drog sig undan. ”Jag tyckte bara att…”
Tack och lov kom en man fram och frågade Pam om gentlemannen i tweed var hotfull, ett tecken på otroligt civilkurage som gav Donlang tillfälle att smyga iväg obemärkt. På vägen mot Kröses villa hittade han ett mynt i sin plånbok, såg en skylt som lockade med rea-priser samt läste ekonomisidorna i Metro daterad 21:e oktober. Donlang drog slutsatsen att samtalet med Kröses skulle komma att handla om pengar. Ljudet av en cymbal som slogs mot sig själv genljöd…

Mainer satte sig käpprätt upp i det hårda sätet och vaknade ur halvslummern. Han satt helt ensam i tjänstebilen. Han var framme vid Götlaborgs Universitet.

Mainer misstänkte att det här mellanspelet hade sprungit ur den inbjudan som överraskande gett sig själv till Rupert Donlang, en man som inom loppet av ett par kapitel skulle vara djupt besviken på Mainer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: