Mainer vid Götlaborgspolisen, kapitel 44

Efter att ha ögnat igenom alla olösta fall som samlats på skrivbordet och allt kilometrar med ärenden som väntade i arkiv och i databaser konstaterade Mainer att han inte skulle kunna lämna kontoret förrän 2109. Som allra tidigast. Under förutsättningen att det inte begicks fler brott i just denna stund och fram till det planerade slutåret. Situationen var minst sagt prekär. Precis som lärarna tutade i kidsen i skolan om hur universum hela tiden expanderade verkade även det, till jorden begränsade, kriminella universumet vara evigt expanderande det med. Att begränsa kriminaliteten genom att spränga jorden skulle vara ett effektivt sätt att begränsa den funderade Mainer men la lika snabbt planen på hyllan. Han och ordningsmakten saknade vid det här tillfället infrastrukturen till att producera kärnvapen, även om de hade lagt beslag på stora mängder ”tungt vatten”. Mainer kliade sig i huvudet. Han la pannan i djupa veck. Vecken i pannan bekymrade honom eftersom de påminde honom om kroppens åldrande och förfall och det var sannerligen inte ytterligare ett problem som fick störa honom nu.

Till slut kom han fram till en lösning på kriminalfallsproblematiken. På nätet fanns otaliga kriminalfallsbloggar. Om man på något sätt kunde koordinera dem… Mainer skred till verket. Inom loppet av tre dagar hade han satt ihop ett eget bloggkonto. På sin egen kriminalfallsblogg samlade Mainer sedan länkar till olika kriminalfallsbloggar. Genom ett par enkla manövrar med mus och tangentbord hade han alltså skapat en kriminalfallsbloggblogg. Mainer lade av misstag pannan i djupa veck och funderade ett tag med flit på ett bra namn på bloggen. Till slut bestämde han sig för att döpa sin kriminalfallsbloggblogg till just kriminalfallsbloggbloggen. Varje vecka skulle han hädanefter spana på andra kriminalfallsbloggar och uppmärksamma dem på sin kriminalfallsbloggblogg. Det skulle kanske ta en tid innan systemet fungerade problemfritt, så mycket hade han lärt sig om kriminalfallsbloggosfären, men när det fungerade… ojojoj. Då skulle han förmodligen kunna sköta sitt arbete hemifrån och kunna spendera mer tid med sin familj. Eventuellt skulle han även få tid att skruva ihop den där bokhyllan som fortfarande låg kvar i sin kartongförpackning uppe på vinden sen tre månader tillbaka. Kanske skulle han även få tid att tapetsera om i sovrummet och eventuellt, högst eventuellt, kanske det lutade åt att röja upp i tvättstugan. Mainer drömde sig bort ett tag. Drömde om en bättre framtid med ett mer harmoniskt boende där man slapp att varje dag leva i skräcken om att två engelsktalande medelålders fjollor när som helst skulle storma in i ens lugna, om än något ostylade vrå.

Mainer rycktes ur sin dagdröm. Han beslutade sig för att logga in på sin kriminalfallsbloggblogg och se resultatet av de första minuterna som han hade varit ”online”. Mainer skrev in sitt användarnamn och likaså sitt lösenord. Nähä. Fel lösenord. OK. Det här då. Nähä. Ja, vad var det nu igen? OK! Försök nummer tre. Så. Där. Ja.

Nähä. Kontot var nu låst efter tre felaktiga inloggningsförsök. Mainer hävde en klunk whiskey. Han stängde ned datorn. Det blir väl till att ge sig ut och spana ”på riktigt” istället.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: