Mina fiender pt4 – Modern life and Rubbish

L’enfer, c’est les autres, som en vis man en gång sa det. Ett annat litet helvete (och där igenom andra) är folk som medvetet skräpar ned.

Om det inte framgår i det här typsnittet och i den alldeles snart svavelosande texten så är folk som medvetet skräpar ned bland det värsta jag vet. Det. Värsta. Jag. Vet. !.

Ett av mina första Malmö-minnen är när jag går på gatan, Mr Walker-style, och bara bryr mig om mina egna affärer. Helt plötsligt öppnas en dörr från en bil som står parkerad en meter framför mig. I bilen sitter en familj. Ut ur bilen slänger de ca tre-fyra papperspåsar och minst lika många papp-muggar från en inte helt obekant snabbmatsrestaurang. I’m hating it.

För dryga fyra-fem år sedan, även det i Malmö, ska jag passera gatan vid ett övergångsställe. Bredvid mig står två gentlemän och pratar intensivt och vilt gestikulerande. Det blir ”grön gubbe”. Halvvägs över gatan stoppar en av männen ner näven i fickan, plockar upp ett papper, konstaterar att det är av ringa värde (här spekulerar jag, det kan ha varit en mycket sofistikerad överlämning av information) och släpper det på gatan, på plats.

Här träder vän av ordning in. Jag morskar till mig och påpekar vänligt till herren som stjälpte av skräpet att det ser ut som om han tappade något. Männen skrattar åt mig och går vidare.

[Nästan] Exakt samma sak sker idag och det nästan på samma ställe som förra gången. Den här gången är det en herre i legogubbe-frisyr och otidstypisk mustasch (Nej, det är inte ”Chaplin” (= Hitler!) varianten. Det är en klassisk 70-talare.) som rätt upp och ned snyter sig och sen lämnar snytpappret åt sitt öde på trottoaren. Fyra-fem meter framför och bakom honom finns helt fantastiskt rymliga papperskorgar, som gjorda att förvara använda snytpapper.

Följaktligen träder vän av ordning in än en gång. Jag morskar till mig och påpekar vänligt till herren som stjälpte av skräpet att det ser ut som om han tappade något. Mannen stannar, kollar på mig, kollar på pappret, kollar på mig, skakar på huvudet och går vidare.

Om jag inte vid tillfället hade jeansen instoppade i mina Dr Martens-kängor skulle jag ha god lust att återigen stanna karln och ge honom en lektion i vett. I dagens outfit känner jag mig lätt besvärad att gå vidare i ärendet. Jag vet var mina egna sympatier skulle hamna om jag själv såg en man med kortklippt i nacken och på sidorna iförd bombarjacka och kängor stod och hytte med näven åt en ”F.O.B”. Det kvittar att bombarjackan är hipster-varianten i mjukt silvermaterial och att jag inte har någon naturbegåvning i att utstråla aggressivitet.

Frågan är: hur tänker den som rätt upp-och-ned använder naturen som soptipp? Tänker han/hon/hen/den/det/de över huvudtaget? Ser han/hon/hen/den/det/de det som ett privilegium som toppen på näringskedjan och faktumet att han/hon/hen/den/det/de bär plagg på kroppen och har en åsikt om Björn Ranelid som ett frikort att våldföra sig på den sköra planeten vi bor på?

OK. För tydlighetens skull: FUCK OFF NI SOM SKRÄPAR NED!

Vi noterar därför att disciplin när det kommer till att använda papperskorgar (offentliga i första hand och i avsaknad av dessa invänta tillfälle då man kan göra sig av med skräp i egen papperskorg) hamnar högt på dagordningen den dagen då jag blir president. Det och att vänta på sin tur i köordningen, ett ämne som har klarats av tidigare på den här bloggen.

Annonser

5 Responses to Mina fiender pt4 – Modern life and Rubbish

  1. Cecilia skriver:

    Ah, en frände! Känner igen mig precis, även om jag aldrig råkat ut för nedskräpningar av riktigt den McDonaldsdignitet som den du beskriver. Har mer varit ”ungdom släpper godispapper på gatan” eller ”kvinna slänger gammal tågbiljett på perrongen”. Men det gör mig lika gravt upprörd varje gång. Det ligger något oerhört arrogant i det hela. ”Här går jag, och jag släpper min skit var jag behagar.” Enormt provocerande.
    En närbesläktat och lika obegripligt fenomen är snorfräsarna. De där männen (har aldrig sett en kvinna göra detta) som plötsligt drabbas av ett obetvingligt behov av att snyta sig, och då helt ogenerat sätter pekfingret för ena näsborren, böjer sig lite framåt/åt sidan och sen bara fräser ur sig snoret i luften i en lång sträng samtidigt som de promenerar vidare. Och det är inte bara äckliga gamla gubbar som ägnar sig åt detta om nu nån trodde det, snorfräsarna kommer i alla åldrar och samhällsklasser. Man tar sig för pannan.

    • Indy skriver:

      Ah, en frände back at ya! Jag gjorde för några timmar sedan en deal med en skäggig gubbe/Susanne Reuter att han skulle bevara Malmö någorlunda intakt om jag fann en vettig själ i stan. Nu är det mission complete så sta’n är räddad. I och för sig räddad i betydelsen att den kommer finnas kvar i sitt skräpiga skick som vi tyvärr är vana vid. Familjen i bilen var förmodligen den mest indiskreta nedskräpningen av det offentliga rummet jag någonsin sett men de där små, nonchalanta smånedskräpningar… It’s FREAKIN’ me out!

      Snorfräsarna tycker jag inte om heller. Jag gillar inte folk som spottar på gatan heller för den delen. Däremot måste jag tillägga att för ett par år sedan stod jag och en bekant och väntade på en buss (givetvis i Malmö). Plötsligt böjer sig vännen fram och säger: ”såg du?” Jag såg inte. Min vän lutar sig fram och säger att tjejen snett bakom oss nyss gjorde en ”bandy” (”bandy” som i ”bandysnytning” det vill säga ”snorfräs”) på busskuren. Det värsta är att min vän hade rätt. Tjejen snett bakom hade verkligen fräst ut en rejäl mängd snor direkt på busskuren dessutom.

  2. Håkan (utan skräp) skriver:

    Två fränder!
    Men varför känner man sig så fånig när man gjort sin medborgerliga plikt och påtalat inför nonchalanta typer att så där bör man faktiskt inte göra? Skräpa ner på det viset?
    ja, jag vet ju varför. För att vi hatar att uppfattas som präktiga. Men varför att det är så jobbigt att vara präktig?

    Sen finns ju också risken att man åker på ett kok stryk. Jag har hittills klarat mig, men minst ett par gånger har smockan hängt i luften.

    • Indy skriver:

      Välkommen till bloggen och klubben, Håkan (utan skräp).

      Jag måste faktiskt säga att präktighetsstämpeln suddas bort i jämförelse med risken man tar att hamna i handgemäng. Han/Hon/Hen som står upp och påpekar att unge herr’n med kamphund har glömt att ta med sig plastpåsen förtjänar min all min respekt.

      Coming up in next episode: folk som talar i ”tysta kupéer” samt folk som har fötterna på sätet mittemot.

  3. Håkan (utan skräp) skriver:

    Haha, allt det där som jag retar mig på att jag retar mig på.

    Jag ser även fram emot avsnittet ”Folk som på offentlig plats tuggar bubbelgum med öppen mun”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: