Fattigmans-TV – ett varumärke skjuts i sank

Sommarpratare. Sommarpratare. Sommarpratare?

Med den Ernst-Hugo Järegårdismen är det dags att dra igång snurran till den stora motorsågen. Sommar har sen 500 år tillbaka varit ett stående inslag i den svenska radiorepetoaren. Om jag inte missminner mig var en av de första sommarpratarna Kristian ”Tyrann” II av Danmark som passade på att gräma sig över den felaktiga bild som media hade förmedlat över hans korta styre över Svea rike. Sen spelade han Tommy Körbergs svenska version av ”Bridge over troubled waters” och berättade om ett möte med en senegalesisk taxichaufför i New York. Med en varm, humoristisk poäng. Louis Armstrongs ”What a wonderful world” smälter in i Sommar-signaturmelodin.

Hade det inte varit för barndomsminnen av programmet samt den klassiska signaturmelodin (som man har valt bort i TV-varianten, antagligen för att inte dra radio-varianten, ytterligare, i smutsen) hade jag förmodligen levt i övertygelsen att ”sommarpratare” var ett skällsord, kanske ett avfärdande, typ ”dagsslända”. Ännu mer sannolikt ett skällsord för någon som pratar i nattmössan. Du, din jävla sommarpratare! Nu verkar det dock som att min tolkning av ordet faktiskt kan få aktualitet och relevans. Programmet är nämligen tillbaka, fortfarande klätt i khaki-shorts med fickor och med sommarens hängmatte-deckare under armen, men mitt i november.

Precis som Tre Kronors Reine och Mimmi gick från TV till filmduken och Radovan Karadžić lämnade poesin för politiken är det nu dags för Sveriges Radios ”långkörare” Sommar att göra ett ombyte, från radio till TV. Nu är det kanske inte formatbytet som är det väsentliga. Fram för allt så blir det MER. Yippee! Ännu mer sommarprat! (Även om vi faktiskt redan har fått mer av den varan. 2009 körde SR Vinter i P1 och påbörjade spinoff-inflationen redan då.)

Vad vinner vi då på att Sommarpratarna går upp som prime time-underhållning? Jo. Den som befann sig på stekarstället Riche i Stockholm hade exempelvis en fåtölj att ställa sin laptop-väska på någon dag i somras, eftersom riksmobbaren från helvetet/rikspappabloggaren-som-gjorde-en-så-fin-skildring-av-sin-döde-far Alex Schulman var ute i skärgården en dag.

Ursäkta en avstickare: jag hatar verkligen feta människor och tycker om att strypa kattungar. Men. På vägen hem från en person, vars hand jag hade kramat för en timme sedan, men som hastigt rycktes bort ifrån oss, så regnade det på ett bibliskt sätt. Var var vi? Jo, jag hatar feta och tycker om att strypa kattungar.

Tillbaka till vinsterna med att visa Sommarpratare i TV. Om du är Jan Guillou och ville få vatten på din kvarn angående din tes om att Kattis Ahlström inte är den skarpaste kniven i den svenska journalistköksbänkens IKEA-diskställ så är det bara att gratulera. På samma sätt kunde den som vid inspelningstillfället var på audition för rollen att spela kvinna med vag MILF-appeal i en Richard Hobert-rulle se en öppning till en roll (även om jag tyvärr måste påpeka att Hobert i slutet ändå valde att gå med alternativet Endre, men kom gärna tillbaka imorgon när Colin Nutley ska ha audition för rollen ”kvinna med vag MILF-appeal som kan gråta”). Om du inte var på Riche, har gjort verbala utfall mot Kattis Ahlströms journalistiska kvaliteér eller var på audition till Hobert-rullen den dagen kan jag bara beklaga – du är en förlorare.

Förutom att skapa inflation i sommarpratflödet är programmet dessutom ett brott mot lagen om TV. Med risk att gå Marshall McLuhan på den här punkten så förväntar jag mig vissa ingredienser när jag slår på min TV. Jag vill ha bilder. Jag vill ha action. Jag vill ha explosioner. Biljakter. Cowboys och indianer. Det här är inget jag har hittat på här och nu (i motsats till det otroligt låga påhoppet på Stina Dabrowski som snart kommer att dyka upp i min text). Till och med Al-Qaida känner till (och bemästrar) det här.

Tyvärr är det någon som har bestämt sig för att tvärtemot så är det finare med samtal. Därför hör man ibland/oroväckande ofta frasen ”jag ville göra ett program med mig själv (även om självet ifråga ofta har en förkärlek att stå i fokus och därför allt mer desperat omger sig med mer ”intressanta” personer – just nu sitter förmodligen the-talkshow-host-formerly-known-as-genius-Stina-formerly-known-as-Dabrowski och skriver en inbjudan, kanske toppat med ett vagt löfte om ett handjobb, till Joseph Fritzl, Jackie Arklöv och, hädangångne, Charles Taylor), en gäst och två fåtöljer”. Jag har inget emot program med någon som är sig själv, en gäst och två fåtöljer. Det är ett fantastisk bra upplägg för ett program. Ett fantastiskt upplägg för ett program. Ett program i radio. Och den här regeln gäller inte enbart sommarpratare utan inkluderar även härliga norrmän med deras härliga norska.

Jag tror/misstänker att det här är en budgetfråga. Programidén i sig kräver ingen research. Personen som ansvarar för att bjuda in gäster googlar och hittar sommarpratar-sidan på SR. Redan där är man i mål eftersom man har funnit personer som anser att deras känslor och erfarenheter väger tyngre än, låt säga, ett reportage om saudiarabiska investerares allt större inflytande över amerikanska hamnar, en dokumentär om västvärldens elektroniska skrot som dumpas i tredje världen eller en specialinsatt nyhetssändning om Kaliforniens stundade konkurs. Deras känslor och erfarenheter väger även tyngre än ditt behov av underhållning, vilket är skälet till att jag själv får nog efter dryga halvtimmen och, vilket är än värre, jag förmodligen har tappat hälften av mina läsare bara i andra stycket av det här inlägget.

Apropå lågbudgetsatsning är det här tyvärr en lågbudgetsatsning gone wrong. För någonstans, djupt inne, vet programmakaren att jag, Indy, har rätt när jag skriver om TV-mediet och kravet på tuffa bilder. Därför tvingas produktionsbolaget att splasha ut med mat och dryck som skulle kunna föda tre familjer i Trollhättan i en månads tid. Som om inte det vore nog måste de dessutom skicka ut småpratarna i skärgården i en båt som tillhört Krüger. För läsare som är födda efter 1920 vill jag passa på att upplysa att Krüger i det här fallet varken är Freddy K eller en av dvärgarna i berättelsen om Snövit (men OM han hade varit den åttonde dvärgen hade han med största sannolikhet haft ansvaret för att tända lyktorna i gruvan).

Det blir alltså fel i idé, i genomförande och dessutom tar det resurser från SVT som jag anser hade kunnat användas på bättre sätt. En reprisering av 90-talsserien ”Radioskugga”. En klippt återsändning av en debatt om ungdomsarbetslöshet ifrån SVT24. Eller kanske rent av en lite mer modest talkshow… Stina Dabrowski. En ”intressant” gäst. Två fåtöljer. Och en explosion. Bara för mediets skull.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: