Mina fiender pt5 – F*ck Alls pendel

På allmän begäran, nja, efter god respons på tidigare Clarksonskt rantande: två episoder om vad som händer med en del män’skor när de pendlar (det här kommer inte att bli sött)…

Episod 1: Att spänna sätesmusklerna
(en dålig rubrik i efterhand redan i förhand)

Jag har ett par vita jeans. Ett stycke mode-marker där kickersbrudar och disco-australiensare som heter namn som Maurice tidigare har regerat ostört har därmed annekterats. Jag sitter i baren, klädd i mina vita jeans, och vägrar trots vänners glada rop att göra dem sällskap på dansgolvet. Kom igen! det är riktigt, riktigt bra det här! manar de på. Bara för att jag sitter i baren innebär inte det att jag är döv. Det är ett fantastiskt sväng och groove och allt det där.

MEN.

Resan till klubben har inte gått helt problemfritt. Ett tanke-experiment: tänk er ett avsnitt av Kalle Anka (tecknad film, i slutet av ”Lilla Sportspegeln”) där Kalle ämnar gå på fiiin resturang. Nej, du Kalle, säger dörrvakten, här kommer du inte in. På något sätt lyckas Kalle ändå, mot alla odds att ta sig in på resturangen, kanske med hjälp av en lösmustasch. Medan Kalle firar sin seger över dörrvakten kalasar han på en soppa. Vad han inte märker är att lösmustachen har trillat av. I scenen efter ser vi Kalle flyga ut, huvudet före, genom resturangens dörrar. Kalle reser sig upp, borstar av sig dammet och vänder sig mot ”kameran”. I Kalles ändalykt sitter det nu ett tydligt skoavtryck.

Just den kväll som återberättas i den här episoden är det jag som är Kalle. Jag har ett stort och tydligt fotavtryck i röven och det är inte orsakat av en dörrvakts brutala avvisande. Nej, istället är det någon som har parkerat sina sneakers (vilka verkar vara storlek 43) på exakt det tunnelbane-säte där jag, förmodligen bara minuter efter att personen har gått av, väljer att sätta mig. Kvällen fortlöper väl. Någon gång under kvällens lopp släpper mina hämningar över skoavtrycket. Även skoavtrycket släpper en tvätt senare. Men traumat består.

Veckor, kanske till och med månader, efter är jag på väg till jobbet. Jag har på mig kostym, skjorta och slips, allt enligt företagets dress code. När jag byter tunnelbanevagn (i Wembley Park) ser jag en vuxen karl som sitter med skorna på sätet mittemot. Låt mig klargöra att jag inte har några som helst bevis för att det är samme man som hade fötterna på sätet den där kvällen jag skulle ut på lokal. Det hade bara varit för mycket. Jag reagerar på att 1) det ser löjligt ut och att 2) mannens beteende innebär en risk för att någon tvingas genomgå mitt lilla Hades (dock med skillnaden att personen som råkar sätta sig på sätet som den här mannen har som fotpall kommer att göra det på väg till jobbet 07:45 och inte på väg till en skum nattklubb en lördagkväll). Det är alltså nästan värre. Karln är dessutom klädd i kostym, skjorta och slips. Här erkänner jag mina fördomar men jag ställer aningen högre förväntningar på en man som har en slips runt halsen än en person som har en bak-o-fram-vänd keps. På samma sätt som jag förväntar mig bättre av en person klädd i polisuniform än en person iförd tvångströja.

Följaktligen känner jag mig stärkt i tanken att jag är på rätt spår (i dubbel bemärkelse med tanke på valet av transportmedel – JÖTTEBORRRG!) när jag vänligt men bestämt påpekar att han ska ta ned fötterna.

Slutet gott allting gott.

Nej. Det slutar inte där. Veckor senare gör jag samma tunnelbanebyte på exakt samma plats. När jag går ombord ser jag ett bekant ansikte. I samma ögonblick som våra blickar möts rycker han till. Han tar blixtsnabbt ner fötterna från sätet tvärsöver. Jag hytter med fingret åt honom men kan inte låta bli att le. Han ler tillbaka men behåller fötterna på golvet.

Slutsats – episod 1:
Om man sitter fast i ett plan som kraschat i Anderna är det OK att äta upp den jävla piloten som försatte en i den knipan. Med samma uppfuckade transport-logik kan jag ibland tillåta att man har fötterna på sätet tvärsöver. Mitt regelverk säger att det kan vara acceptabelt (men inte ”OK”) att ha fötterna på sätet om man har något mellan skor och säte, typ en tidning. Detta gäller dock bara om det är mindre än 20 % av platserna som upptagna. Om mer än 20 % av platserna är upptagna finns det risk att resenärer med fötterna på säten blockerar platser av viss karaktär, t ex fönsterplatser. Siffran 20 % är helt tagen ur luften. Tvinga mig helst inte att spinna vidare på det.

Episod 2: SBD
(i samma regioner)

När den nyutnämnde ministern i Armando Iannuccis briljanta satir ”The Thick of It” tvingas att desperat hitta på en ny policy att presentera på väg till ett möte med den samlade pressen haglar de dåliga förslagen. Hårdare tag mot djur på zoo. Återinförandet av offentliga hängningar. En idé som ett tag verkar vara lösningen på ministerns jakt efter policy är att utöka antalet ”tysta kupéer”. Vilket osökt för mig in på…

Tysta kupéer. Huh! Yeah! What is it good for? I den bästa av världar skulle vi inte behöva bry oss om tysta kupéer men precis som vi idag sitter fast i en värld där vi varje sekund lever under hotet av kärnvapen-apokalypsen (so 80-ies!) och tvingas välja mellan Bill eller Tom Kaulitz så finns de där och pockar på vår uppmärksamhet.

Egentligen är det jättefånigt med tysta kupéer. Det är samma sorts människor som tvingar folk att sy fast stjärnor på kläderna som klistrar upp ”tyst kupé”-dekaler i järnvägsvagnar (även om jag starkt misstänker att de tidigare nämnda inte hade tysta kupéer i sina järnvägsvagnar).

Men regler är regler och when in Rome. Följaktligen.

Kvinnan är uppskattningsvis i de sena 40. Hon har på sig kjol, blus och en kappa. Hennes ena hand letar febrilt efter något (som visar sig senare vara ett cerat) i handväskan medan hon håller en mobiltelefon mot huvudet i den andra handen. Mina fördomar säger att den här kvinnan är en av samhällets stöttepelare. Hon har ett välbetalt jobb som hon tjänar pengar på som beskattas och därigenom upprätthåller offentlig sektor och civilisation. Kanske tvingar hon till och med sin man att följa med henne till teater till och från och bidrar därför till att hålla igång kulturen. Hon är, med allra största sannolikhet, en fin människa. MEN VAFFAN SKA HON TALA I TELEFON I TYST KUPÉ FÖR?!?

Jag har satt mig i den här kupén eftersom platserna i alla andra kupéer i den här delen av tåget är upptagna. Jag trivs med lite bakgrundsljud och tycker ofta att det är kul att ta tempen på samtiden genom att utsätta mig för passiv mobiltelefonkonversation. Det funkar lite som att jag trots det fenomenala rökförbudet ibland kan tycka att det finns något charmigt med att utsätta mig för cigarettrök. Att hänga på en rökfri sunkpub är inte som att hänga på en rökig sunkpub. Det tidigare är bara sunk medan det andra har, i brist på bättre ord, en viss Humphrey Bogart-charm.

När kvinna fortsätter att tala i mobiltelefon efter tre-fyra minuter är all passiv mobiltelefonskonversationscharm som bortblåst. För att hålla kvar vid rökningsexemplet har sunkpubsblossaren precis satt sig jämte mig på Bistroteque och skjuter ut rökringar över min rib eye steak. Mina medpassagerare börjar skruva på sig och sänder arga blickar. Någon harklar sig försiktigt. Någon, visar sig i det här fallet, vara jag. Hon fortsätter ostört att snacka. Hon är en sån där mmm:are. När personen på tråden pratar säger hon ”mmm – mmm -mmm!” (det tredje är lite högre och starkare än de föregående). Jag blir nervös av mmm:are.

Försiktigt snuddar jag vid hennes ben med min sko. Jag har alltså redan passerat uppfordrande blick, ”onda ögat” och harkel-stadierna. Hon kränger sig lite till vänster. Jag gör om det en gång till. Hon kastar en snabb blick mot mig men fortsätter att tala. Tredje gången jag nuddar med skon mot hennes ben, aningen hårdare, har JAG uppenbarligen gått för långt.
– Nu får du lägga av! väser hon.
– Nu får DU lägga av! svarar jag. Jag nickar mot dekalen som säger ”tyst kupé” på massor av språk samt även visar detta i grafisk form med en överkryssad mobiltelefon. Du är i den tysta kupén!
– Jag talar faktiskt med min dotter! väser hon.
– Du fattar ju inte ens bilden så det är ingen idé att diskutera det här med dig, svarar jag och är riktigt nöjd med den senaste repliken.

Kvinnan reser sig upp, greppar sin handväska (slarvigt, inte i handtagen), och lämnar kupén. En man i senior-klassen nickar gillande och jag nickar tillbaka. Du och jag, Alfred. Typ. Flera minuter senare kommer kvinnan in i [den tysta] kupén igen. Hon är tyst. Hon sätter sig på en annan plats, inte tvärs över min, den här gången.

Jag vann. Men vad gör det mig till för slags människa? Är inte jag en sådan människa som står upp mot regler och förordningar när de är så futtiga och ologiska som regelverket om ”tysta kupéer”? Uppenbarligen inte. Om någon skulle få för sig att instifta ”tysta busshållplatskurer” (snart på en busshållplats nära dig) skulle jag utifall situationen placerade mig i en sådan med största sannolikhet sätta min mobiltelefon på ”mute”. Om det här gör mig till den sorts person som anmälde sig till tjänstgöra vid STASI på sin fritid eller om det är utlopp för någon slags form av respekt för mina medmänniskor låter jag de stackare som har genomlidit det här episkt långa inlägget avgöra.

What´s your verdict?

Annonser

One Response to Mina fiender pt5 – F*ck Alls pendel

  1. […] Vän av ordning strikes again – hämningslöst OK. Here we go again. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: