Dekad – Konst

…Sorteras under rubriken ”Indy på hal is”…

Alla är vi kritiker. Eller så är vi det inte. Oavsett vilket så ger jag mig på att lista de tre konstupplevelserna som jag stoppar ned i tidskapseln från 2000-talets första decennium. Innan jag börjar ska jag, för omväxlings skull, gå igenom några av mina runner-ups.

Nicholas Serota. Stort tack. Nicholas who? Nicholas Serota är direktören för Tate Gallery i London, den plats som har gett mig flest konstupplevelser. Fritt inträde och fantastiska samlingar av både moderna klassiker och intressanta one-offs. På samma sätt måste jag tacka Charles Saatchi, vilka vissa säkert skulle hävda hade hoppat över hajen (Hirst!) under sena 90-talet. Saatchis stöd till Young British Artists-klicken känns jätteviktigt för en anglofil som mig.

Vilket för mig in på min topp-tre. Effektsökande. Check. Infantila. Check. Övervärderade. Förmodligen check där med. Bröderna Jake och Dino Chapman finns med på mina konstmedaljplatser. 2003 presenterade Chapmans sitt konstverk Insult To Injury. Konstverket ifråga väckte stor uppmärksamhet inte bara i sig utan ställde den konstintresserade världen inför ett stort dilemma. Insult To Injury bestod nämligen av ett par orginal-etsningar ur den spanske konstnären Francisco Goyas (även han en personlig favorit) serie Los Desastres de la Guerra (Krigets fasor) som Chapmans hade kompletterat/våldfört sig på. På Goyas etsningar av Napoleonkrigens brutalitet på Iberiska halvön målade Chapmans dit glada clownansikten på offren och förövarna. Rewriting history with smile, så att säga. En del kritiker fasade över att någon visade sådan fräckhet mot Goya och hans dokumentation av krigets offer medan andra fascinerades. Jag räknar mig till de senare.

Tate Modern har nämnts tidigare i inlägget. Kring 2005 besökte jag galleriet och blev knockad av österrikaren Marcus Schinwalds videokonstverk Dictio Pii (2001). Video visar oss en inspelning ifrån ett hotell med en samling människor som spelar upp mer eller mindre absurda situationer med en voice-over som går över alltihopa. Repetitionen, det fantastiska fotot och människorna knockade mig. Fragment av det här konstverket ligger ute på en kanske inte helt obekant site där det går att hitta rörliga bilder. Tyvärr är det som jag funnit där stympat i tid och utan voice-overn.

En annan ren knock-out presenterades för mig genom modemagasinet i-D. I ett av deras nummer från tidiga 00-talet visade de en genomgång av samtida bildkonst. En av bilderna i sammanställningen kom ifrån en konstnär vid namn Matthew Barney och hans femdelade serie The Cremaster Cycle. Cykeln, som genom sitt namn och tema anknyter till muskulaturen som reglerar testiklarnas temperatur, påbörjades redan 1994 men det är den avslutande del 3 som öppnade mina ögon för Barney. Cremaster 3 handlar om och utspelar sig i Chrysler Building och knyter an till myter från kelterna och frimurarna. En varning bör dock utfärdas angående konstverket; efter att man har sett Cremaster 3 kommer ens krav på visuell perfektion att höjas till en sån grad att samtida svensk videokonst framstår som ”du simmar ur bild, Kaj”.

Medaljplatserna – kategorin Konst:
Jake och Dino Chapman – Insult to Injury (2003)
Markus Schinwald – Dictio Pii (2001)
Matthew Barney – Cremaster 3 (2002)

Runner-ups – kategorin Konst:
Nicholas Serota, Charles Saatchi och P1 Kulturnytt

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: