Dekad – Litteratur

Det började någonstans kring Naomi Kleins No Logo lyssnandes på The Auteurs i studentrummet och slutade någonstans kring Luke Haines Bad Vibes lyssnandes på Naomi Kleins anförande från Bella Center. Båda två var tankeväckande och intressanta böcker men de nådde inte in på min lista över decenniets bästa böcker. Här tvingar jag mig själv att dela upp ämnet i två underkategorier, fiktion och icke-fiktion (även om det är en uppdelning som har visat sig vara väldigt problematisk) Vi börjar med fiktionen…

I Bret Easton Ellis Lunar Park mår Bret Easton Ellis och hans familj dåligt. Romanfiguren Easton Ellis klarar inte av sina grannar, förstår sig inte på sina barn och plågas dessutom av sin allt annat än harmoniska relation till sin döde far. Just styckena om barnen, söndercurlade, överdiagnostiserade och medicinerade, är de mest gripande. Tvärtom mot Julen verkar det som att samtiden inte är roligast för de små. Easton Ellis kommer förmodligen att bli mest ihågkommen för sina verk från sena 80-talet/tidiga 90-talet men Lunar Park från 2005 är briljant.

Umberto Ecos Foucaults pendel gavs ut 1988 så därför faller den utanför min lista trots att det med största sannolikhet är den bok jag läste MEST av under 2000-talet. Istället måste jag ta med samme författares återkomst till medeltiden (samma period som han förlade sin kanske mest kända roman, Rosens namn till): Baudolino. På sina håll är det hög nonsensfaktor. Vem är jag att döma? Lika gärna som jag väljer Eco skulle jag på sätt och vis kunnat inkludera t ex Neil Gaimans American Gods som även den flätar ihop historia, myt och äventyr men Ecos snudd på magiska förmåga att få bortglömd visdom att flyta på som den tätaste thriller gör att den tar sig in på topp-3.

Vad var och en som köpte någon av Ecos böcker dock måste ställa sig till svars med är det sorgliga faktumet att han/hon/hen indirekt är medskyldig till The Rise of Dan Brown. Det är inte rättvist men så är det. Precis som Radiohead-fans skapade Coldplay och U2-fans skapade Bono.

Slutligen tar jag med Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Jag läste den på en italiensk strand (direkt efter att ha plöjt igenom en annan runner-up, Maria Svelands Bitterfittan) och jag läste den på mindre än 24 timmar. Så kort är den. Det är dock inte därför som jag tar med den utan för att den tog sig fantastiska friheter med historien och på sätt och vis förstörde min blogg genom sin inverkan på mitt eget skrivande. Drömfakulteten träffade mig i huvudet som en hammare. Och Valerie Solanas ska bli USA:s nästa president! Jag antar att Luke Haines är villig att instämma.

Decenniets bästa non-fiktion var:
Imperial Life in the Emerald City: Inside Iraq’s Green Zone av Rajiv Chandrasekaran. Lika långt som titeln på boken adderat med längden på författarens efternamn är boken bra, intressant och skrämmande. Chandrasekarans reportage om livet i Gröna Zonen i Bagdad staplade tappa-hakan-ögonblicken ovanpå varandra tills de sakta började svaja för att sedan falla ned och begrava läsaren. Dessutom så bekräftades In The Loops tes om att det är plugghästar kring de tidiga tjugo från mellanvästern som hamnar på de mest ansvarskrävande posterna i den amerikanska administrationen.

Celebrity av The Guardians kändisreporter Marina Hyde tog vimmeljournalistiken till en ny nivå genom att ta den till en annan nivå än just vimmel. Hyde visade med stilistisk briljans hur kändisar förstör vetenskap, medicin, journalistik, barn, religion, de där små plastplopparna längst ut på skosnörena, djur och allt annat. En av de stora ögonöppnarna var hur FN fullständigt har kapitulerat för kändisarna (good-will ambassadörer!). Det är inte längre byråkrater med år av erfarenhet eller hjälparbetare på plats som bestämmer var insatser ska göras. Det har istället delegerats till Madonna och Sharon Stone. Någon som skulle behöva läsa den här boken är inköparen på SVT som släppte igenom Madonna och Kabballah-kyrkans (medlemsvärvnings)projekt Raising Malawi i programutbudet.

Planet of Slums av Mike Davis led en del av amerikanska statistiksjukan (den som förutom att plåga faktaböcker även förstör baseball och basket) men om man bortser från sifferhades var framför allt det en skrämmande resa ned i slumhades. Från viktorianska London och framåt skildrade Davis hur drömmen om livet i staden för en ständigt växande skara människor blir ett helvete på jorden. Man kan sucka och sörja över levnadsvillkoren i Kairo, Mexico City och Islamabad men så plötsligt dyker namn som Los Angeles och Neapel upp och plötsligt ser man vart åt det barkar. Davis bok är en väckarklocka när vi för första gången i historien är fler människor som bor i staden än på landsbygden.

Av svenska non-fiktionböcker var det Björn Elmbrants Dansen kring guldkalven som var närmast medaljplats. Sven Lindqvists Nu dog du var aktuell också men gavs ut ett år för tidigt (1999) för att vara med och tävla. Bland intressanta författare jag läste som väckte många tankar men vars verk inte platsade in på listan räknar jag Ian Buruma (för att han hade fel), Richard Dawkins (för att han är ett enda stort, mänskligt, metronomvaggande pekfinger) och Jon Ronson (för att det inte finns ett fjärde steg på prispallen).

Medaljplatserna – kategorin Litteratur – Fiktion:
Lunar Park – Bret Easton Ellis (2005)
Baudolino – Umberto Eco (2000)
Drömfakulteten – Sara Stridsberg (2005)

Medaljplatserna – kategorin Litteratur – Non-fiktion:
Imperial Life in the Emerald City – Rajiv Chandrasekaran (2006)
Celebrity – Marina Hyde (2009)
Planet of Slums – Mike Davis (2006)

Advertisements

3 kommentarer till Dekad – Litteratur

  1. Indy skriver:

    …och här är The Guardians lista:

    Fiction
    The Human Stain, by Philip Roth (Vintage)
    No Country for Old Men, by Cormac McCarthy (Picador)
    The Road, by Cormac McCarthy (Picador)
    My Elvis Blackout by Simon Crump (Bloomsbury)
    The Jones family trilogy – August, I’ll Go to Bed at Noon and A Curious Earth by Gerard Woodward (Vintage)
    Never Let Me Go by Kazuo Ishiguro (Faber)
    The Secret Scripture by Sebastian Barry (Faber)
    Unless, by Carol Shields (4th Estate)
    Atonement by Ian McEwan (Vintage)
    The Corrections by Jonathan Franzen (Harper Perennial)
    Runaway by Alice Munro (Vintage)

    Non-fiction
    Bad Blood, by Lorna Sage (Harper Perennial)
    The Year of Magical Thinking, by Joan Didion (Harper Perennial)
    The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable by Nassim Nicholas Taleb (Penguin)
    Why Most Things Fail: And How to Avoid It, by Paul Ormerod (Faber)
    Landing Light, by Don Patterson (Faber)

    Jag ångrar att jag inte läste The Road på samma sätt som jag ångrar att jag inte såg No Country For Old Men (jag stod med den i näven i videobutiken men valde det lite träiga dramat There Will Be Blood istället). Jag läste Roths The Plot Against America (som var OK)och såg filmatiseringen av The Human Stain (som INTE var OK).

  2. Henrik skriver:

    Jag saknar Cloud Atlas av David Mitchell på listan. Men jag är beredd att hålla med om Lunar Park.

  3. Indy skriver:

    Jag tyckte om Cloud Atlas men tyckte att det blev lite för mycket genreövning över boken. Jag var tvungen att skumma igenom den innan jag satte punkt i det här inlägget. Om det hade varit en topp-5…

    Idag ”outar” Sydsvenskan nollnolltalets bästa roman. Det visar sig vara Drömfakulteten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: