Mainer vid Götlaborgspolisen, kapitel 30

På väg hem från riksdagshuset slogs Mainer av ett känsla av oro. Det kändes som att han hade glömt något viktigt…

När Mainer äntrade familjens hall var det full fart. Frugan stormade ut ur köket, märkligt uppsnofsad. Det luktade gott av mat ända ut i hallen. Plöstligt kom Mainer ihåg vad det vad han hade glömt bort: han hade ju insisterat på att Camdéns skulle komma över på parmiddag. Igen. För att det hade varit så trevligt. Och tvunget måste göras om någongång. Idag var just denna förbannade någongång.

– JAHA ÄR DET DAGS ATT KOMMA HEM NU, skrek frugan för att överrösta dammsugaren. DU VET VÄL ATT CAMDÉNS KOMMER HIT IKVÄLL?
– JO, DET VET JAG.
– SE TILL ATT SNOFSA TILL DIG LITE! DET ÄR BRÅTTOM.

Frugan försvann ut i finrummet. Mainer stod kvar och tänkte på vad han var tvungen att komma ihåg från förra gången. Egentligen borde han kanske glömma bort allt som han hade lärt sig eftersom det uppenbarligen hade gått bra förra gången. Bara för att undvika att det blir en trilogi av det. Oavsett vilket var han tvungen att snofsa till sig för att hålla uppe husfriden.

– VA?!? ÄR DU FORTFARANDE KVAR I HALLEN DÄR JAG LÄMNADE DIG?!? skrek frugan i Mainers öra. Mainer tvekade ett ögonblick, svalde hårt och bestämde sig för att dra till med en vit lögn.
– NÄ, JAG KOM PRECIS TILLBAKA FRÅN GARAGET.
– GARAGET?!?
– JAG TÄNKTE ATT DET BEHÖVDES STÄDAS LITE EFTERSOM DET ÄR SÅ STÖKIGT. OM CAMDÉNS…
– SLUTA TÄNKA! skrek frugan och frontalkrockade dammsugarmunstycket mot Mainers tår. BÖRJA SNOFSA!

Mainer rusade uppför trappan. Frugan skrek något men det var ohörbart och förmodligen inte vidare konstruktivt. På väg mot badrummet kollade han in i ungarnas rum. Vilma stod framför spegeln och ”I Dreamed a Dream” från Les Misérables. Mainer blev ståendes en rätt bra stund i dörrkarmen. En tår rullade längs hans kind. Vem kunde tro att någon SÅ fu…

– MAINER! skrek frugan. HUR GÅR DET MED SNOFSET?!?

Mainer ryckte till. Han torkade tåren från ansiktet och rörde sig mot badrummet. Han kollade in i Villes rum. Mitt i rummet hade ungen dragit in en kolgrill och var nu i full gång att tutta fyr på eländet.
– Nä du Ville, sa Mainer och tog vänligt men bestämt zippotändaren från sonen. Du får inte grilla inomhus!
– Men det är så kallt!
– Inte grilla inomhus!
– Men!
– Inget snack! Inget grill!
– Gud vad du är tråkig… vad ska jag göra nu då! ungen slog ut med armarna i en dramatisk gest. Den där gesten måste vi göra något åt, noterade Mainer tyst i sitt huvud.
– Du får göra något. Rita något kanske?
– Vad ska jag rita för något då?
– Rita något roligt som du och jag har gjort!
– OK! jag ska rita den där gången då du inte tvingade mig att spela tennis!
– Gott! Tack och hej, sa Mainer.

– MAINER HUR GÅR DET MED SNOFSET?!? skrek frugan än en gång och fick än en gång Mainer att rycka till. Hans blixtsnabba reflexer räddade honom än en gång. En hastig manöver fångade upp en färgglad scarf som han kvickt och världsvant knöt runt halsen och sedan elegant stoppade ned innanför trenchcoatkragen. Med en enkel manöver disciplinerade han det bångstyriga håret till en tjusarlock i pannan. Smashing. I samma ögonblick ringde det på dörren.
– MAINER! ropade frugan. DU MÅSTE ÖPPNA!

Mainer rusade ned för trappan och möttes halvvägs ned av åsynen av paret Camdén, som redan befann sig i farstun. Fru Camdén satt ned på arslet och kämpade med att dra av sig skorna medan Herr Camdén försökte hindra Mainers rockhängare från att välta.
– Du får vara lite försiktig med rockhängaren, påpekade Mainer. Den är lite instabil.
– Du skulle slå in en extra spik i den, motpåpekade Camdén. En extra spik borde räcka. Jag tror att jag har en extra spik hemma. Jag kan ta med den nästa gång.

Nästa gång. Nästa gång. Nästa gång. Orden ekade i Mainers skalle. Fyfan. En gång i taget tack. Till saken hörde att den instabila rockhängaren hade varit på Mainers to-do-lista ett bra tag nu. Redan när de flyttade in hade fastighetsmäklaren påpekat att de hade kunnat höja värdet på huset om de bytte ut köksskåpsluckorna och fixade rockhängaren. Halvåret innan hade frugan påpekat att de måste ta tag i rockhängaren och Mainer hade instämt men vid det laget inte reflekterat över att det ”de” som måste ta tag i själva verket hade varit ett ”du”. Tills nu hade han tänkt att det skulle vara en kollektiv syssla som att dra tvätten men insåg nu att det här var något som förväntades utföras av honom allen.

Samtidigt som Mainer stod i egna tankar hade fru Camdén räckt sin rock till sin make.
– Jag tror att det är bäst om vi lägger Fru Camdéns rock på en stol, sa Mainer med viss tvekan i rösten. Det ser ut som att rockhängaren är på väg att ge med sig.
– Nej, nej, nej! sa herr Camdén. Den ska nog klara den här med!
– Låt mig ta den, erbjöd sig Mainer. Snälla…

Rockhängaren åkte ned i golvet. Herr Camdén kollade fåraktigt på Mainer med ett nervöst flin på sina läppar. Ur Fru Camdéns rock hade det runnit ut öl ur en halvdrucken Heineken som hon hade haft i sin ficka. Mainer skakade på huvudet, sköt paret Camdén framför sig in i finrummet, placerade dem på varsin plats och bad dem att bara sitta ned och inte förstöra något innan han återvände till hallen, plockade upp rockarna, sprang upp med dem och la dem på Vilmas säng, återvände till hallen, plockade upp den tomma ölflaskan… Och då kom frugan ut ur köket.

– Här står du och roar dig, snäste frugan. Mainer såg sig själv ur tredjepersonsperspektiv, snett uppifrån. Den ”festliga” frisyren, scarfen och ölen i näven.
– Rockhängaren… inledde Mainer.
-…Som du skulle fixa… fyllde frugan i.
-…Som vi skulle fixa…. fortsatte Mainer.
-…Som du skulle fixa… upprepade frugan. Gick sönder hör och häpna. Vilken tur att du inte fixat det innan för då hade du varit tvungen att fixa det igen efter den här kvällen, eller vad då?
– Nja, försökte Mainer men insåg att han inte hade någon chans och gav upp. Tillsammans gick de in i finrummet där Camdéns satt och ugglade. Vid åsynen av värdparet reste sig fru Camdén upp och räckte över två stycken paket till frugan.
– Lite presenter. Ja, inget märkvärdigt men vi tyckte ändå att…
– Tackar, sa frugan och öppnade paketen. Det visade sig vara en alkoläsk och en cd-skiva. Den tidigare en kaktus-läsk med alkoholhalt 4,7 och Bo Kaspers Orkesters ”I centrum”.
– Vår dotter rekommenderade den där kaktus-läsken. Och skivan hörde vi på en fest vi var på ett par veckor sedan. Fantastisk!

Medan frugan serverade förrätten, ackompanjerad varsitt kvartsfullt glas med kaktus-alkoläsk, la Mainer på Bo Kaspers Orkester-skivan i CD-spelaren. Det visade sig att samma CD redan låg i, sedan den förra parmiddagen, men för ordningens skull la Mainer tillbaka originalskivan i sitt fodral innan han tog den nya skivan ur sitt och satte igång musiken. Bo Kasper sjöng om att synas och ändå slippa se och om att stå i mitten och ändå stå bredvid. Räknandes från tio och ned rörde sig Mainer till bordet och slog sig ned.

– JAG har precis sett klart på filmerna om Arn, sa herr Camdén.
– OK, sa Mainer.
– Förra året var vi utomlands och då fanns det inget stängsel på ett ställe, sa fru Camdén.
– OK, sa frugan och tog en tugga på flatbrödet med röra med rom och pepparrot bara för att förstöra det med en sip kaktus-alkoläsk.
– Nu var det ju ingen fara, fortsatte fru Camdén. Det var ju bara jag och gubben MEN tänk om det hade varit en gammal person…
– Det hade kunnat sluta RIKTIGT illa, sa herr Camdén med pannan rynkad i djupa veck.
– Jag menar, fortsatte fru Camdén med en tugga rom/pepparrotsröra väl synlig i munnen, att om en gammal person hade trillat så hade hon kunnat falla en halvmeter…
– …Och kanske brutit lårbenshalsen eller ÄNNU värre, fyllde herr Camdén i med ett skadeglatt grin på läpparna. Kanske till och med fått en hjärnskakning!

Det blev tyst runt bordet. Frugan samlade in förrättstallrikarna och fördrinksglasen (allas utom herr Camdén som insisterade på att fortsätta dricka ur sitt).
– Jo, jag har precis sett klart på Arn-filmerna, sa herr Camdén och plockade upp tråden han lämnat tidigare.
– Den var inte alls särskilt svår att hänga med i, snäste fru Camdén med eftertryck. Hon stirrade på maken och deras iskalla blickar möttes.
– Själv har jag blivit invald i riksdagen, inledde Mainer.
– Inte nu älskling, sjöng frugan som kom in med varmrätten. Inte prata jobb nu. Nu ska vi ha trevligt, eller hur?
– Du har rätt, nickade Mainer instämmande.
– Det blir spansk soppa med fisk och musslor, sa frugan. Hoppas att det smakar. Det finns bröd till också.
– Finns det ost till brödet? frågade herr Camdén. Frugan kollade upp, lätt förrvirrad.
– Det ska nog kunna gå att ordna, sa frugan.
– Helst, herr Camdén harklade sig, …Västgöta Kloster.
– OK, sa frugan. Hur kommer det sig att du vill…
Mainer såg vart det barkade och försökte undvika samtalets riktning.
– Mer vin någon? sa Mainer i falsett.
– Vi har knappt hunnit dricka, sa frugan.
– Jag tar gärna lite mer, sa fru Camdén. Mainer fyllde hennes glas till ytspänningsnivå.
– Var var vi, sa frugan. Jo, just det spansk fisk soppa med musslor som sagt.
– Spanien? sa herr Camdén. Är de inte katoliker där sedan medeltiden?
– Jag arbetar med att lösa mordfall just nu! ropade Mainer för att undvika Arn-diskussionen.
– Lite som en agent skulle man kanske kunna säga, sa herr Camdén lite trevande.
– Nej, sa Mainer kort.
– Jo, lite som en agent, sa frugan.
Jan Guillou har skrivit om en agent, sa herr Camdén och sippade överlägset på sitt vin.
– Det har han faktiskt, nickade fru Camdén intensivt instämmande.

Frugan delade ut efterrättstallrikarna. Det var citron-marängglass.
– Det här hade inte vår pojk kunnat äta, sa fru Camdén.
– Nähä, sa frugan.
– Varför inte det, frågade Mainer.
– Han tycker nämligen inte om frukt, svarade fru Camdén.
– Men han hade kunnat äta det om det hade varit banan istället för cirton, sa herr Camdén.
– OK, sa Mainer.
– Jo… inledde fru Camdén.
– …För banan är nämligen inte en frukt utan en ört! fyllde herr Camdén i med ett brett leende. Camdéns bytte ett par glada blickar.
– OK, sa Mainer.
– Om pojken hade varit här hade han kanske varit tvungen att anmäla det här till… Herr Camdén kastade en blick mot fru Camdén.
– Den här är bra, sa fru Camdén och körde en armbåge i njuren på Mainer.
– REKLAMNÄMNDEN! skrek herr Camdén och skrattade högt och länge. Fru Camdén stämde in och frugan log.
– Ursäkta? sa Mainer. Vad då ”reklamnämnden”?
– ARN! skrek herr Camdén. Precis som Jan Guillous riddare.
– OK, du menar Allmänna Reklamationsnämnden? frågade frugan trevande.
– JUST DET! skrek herr Camdén och brast åter ut i skratt.

På vägen ut stannade herr Camdén till och pillade i hålet där rockhängaren tidigare hade suttit.
– Jag tror att jag har en sån här spik hemma, sa han fundersamt.
– OK, suckade Mainer. Det är bra. Men jag tror inte att du ska pilla med fingret i det där hålet. Det ser inte ut att hjälpa… Herr Camdén pillade vidare med en koncentrerad min. Mainers ögon spärrades upp ytterligare en liten bit för varje millisekund pillandet pågick.
– Det går nog att ordna rätt lätt, muttrade herr Camdén och gnuggade loss lite tapet vilket i sin tur öppnade upp ett allt mer gapande hål i väggen. Det dammade och lossnade småbitar av sten.
– Jag tror inte att vi löser det här och nu, sa Mainer sammanbitet.
– Hämtar du Camdéns rockar? frågade frugan.

Mainer gick med raska steg uppför trappan medan herr Camdén pillade vidare. Medan han plockade bort rockarna från sängen hörde han herr Camdéns röst från våningen under.
– Det är lätt fixat. Det kräver inga storverk. Det behövs ingen Arn direkt!

Mainer skakade på huvudet och satte sig ned på sängen för att tänka.

Annonser

5 Responses to Mainer vid Götlaborgspolisen, kapitel 30

  1. Cecilia skriver:

    Ett nackskott i herr och fru Camdén, kunde du inte bjudit på det? Eller åtminstone några skämda musslor med åtföljande diarré?

    Ett synnerligen njutbart kapitel, men nu då? Vad händer nu? Ska man själv skriva ut alla avsnitt och pussla ihop dem i rätt ordning? Kommer det att resultera i ett ”a-haa”? Och vad var hemligheten?

    Sex frågor som kräver sina svar.

    • Indy skriver:

      1. Jo, det är klart att jag hade kunnat bjuda på det. Men det hade samtidigt var ett brott mot genrekonventionerna: de riktiga skurkarna kommer ju alltid undan.
      2. Nej.
      3. Ja, det du…
      4. Det kan man verkligen fråga sig. Mainer har löst mordfallen så enligt den logiken kan han byta trenchcoaten mot en flyguniform och säga ”mission accomplished” på ett hangarfartyg. Om det inte vore för att den förhatliga bromsen har slagit till hade han kunnat gå i pension och spendera resten av sina dagar med att skriva arga insändare och ringa in till P1 och klaga på nedläggningen av ”Klarspråk”. Samtidigt kanske det finns en öppning för en comeback… Hur ser kategoriseringen av ”Helgdeckar’n ut?
      5. Nej. Det vore ett slöseri med papper.
      6. Någon (nattståndet 80-talsgag alert!) Morten Harket-upplevelse utlovas inte men vem som var fienden tycker jag att vi har utrett vid det här laget.

      Där har du sex svar på sex frågetecken. Jag tar mig även friheten att ge ett svar på det sjunde frågetecknet:
      7. ”Hemligheten”… Ja, hemligheten var väl konspirationen som Mainer avslöjade. Tanken har dock slagit mig att det kanske skulle vara på plats med ett slags nyckelinlägg där jag betar av de verk/händelser som det refereras till i de olika kapitlen. I bästa fall ger det djup och insikt i ”plotten”. I värsta fall skymmer det sikten ytterligare.

  2. Cecilia skriver:

    Förlåt, tog bara en kaffepaus som blev lite längre än planerat.

    1. Visserligen, men det kunde du ju alltid löst med att låta fru Camdén bära en diskret men järnpläterad stödkrage denna kväll (resultatet av snömodd, musikalen ”Cats” och alltför högklackade skor tidigare i veckan). Och herr Camdén kunde t ex ha en metallplatta inopererad i nacken (gammal värnpliktsskada från det glada 80-talet). Men visst, you’re the puppet master.
    4. ”Långsökt skit”? Fattar ändå inte (fast det kanske ligger i det långsöktas natur?) Comeback – ja tack.
    7. Har inget emot att få sikten skymd (är redan astigmatisk) och propsar rentav på den typ av nyckelinlägg du föreslår.

    • Indy skriver:

      1. My gaff, my rules. På något märkligt sett kan jag inte önska dem illa.
      4. Långsökt skit i all ära men du missar att det finns två stycken kategorier…
      7. Your props is my command. Ett nyckelinlägg lär komma inom snart.

  3. Cecilia skriver:

    4. Det där med siffror och antal är uppenbarligen inte min grej. Sex eller sju, en eller två, det är mycket man ska hålla reda på. Men nu ser jag – och förstår.
    7. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: