Dekad – Skribenterna

Följande text var menad att läggas upp innan det omvälvande decennie-skiftet (som kanske inte alls var ett decennie-skifte) men jag hann bara få ihop två personer av tre och så rann det ut i sanden. Om det finns någon som har förslag på hur jag fortsätter är det välkommet med input.

Eftersom jag läser tidningar och ofta råkar passera gränsen för vad som är gammelmedialt (deadlines, stående inslag och en färgglad sportbilaga) i min blogg kan jag inte låta bli att lista skribenterna som förgyllde mitt 00-tal. Läs och begrunda. Om tio år kommer papperstidningarna inte att finnas längre om man får tro dagens teknikoraklen (samma män, även om de idag kommer i både manlig och kvinnlig form, som under 80-talet förespådde att det skulle finnas fax-kiosker i varje kvarter vid millennieskiftet). Å andra sidan, om man frågar manusförfattaren till blockbuster-filmen Mad Max, kommer vi, iförda bondage-huvor, att vara allt för upptagna med att härja landsbygden för att bry oss om något alls som inte rör några droppar bensin och något ätbart.

Under 00-talet fanns det ännu en del människor som genom att föra penna till papper eller finger till tangentbord kunde få mig att lägga ut mycket tid och pengar på att få tag på det tryckta ordet. Ibland hände det till och med att jag köpte en tidning bara för att på bussen hem upptäckte att den skribent som jag hade längtat efter att få läsa inte hade med en text i den tidning som jag spenderat surt förvärvade kronor på. Shit happened. Ibland hände det att man missade ett nummer. Hade man tur fanns den text som man hade missat att köpa på nätet. Eftersom det fortfarande var tidigt 00-tal var risken dock stor att man hade gått miste om den för evigtish (märk väl att jag ”sejfar” upp för att det faktiskt ofta gick att hitta texten men att det ofta var ett rätt tidskrävande äventyr som väntade en).

Var var jag? Jo. En del skribenter fick mig att trotsa surt regn, rusk och snöstormar. De som har läst min Dekad-lista sedan tidigare kommer förmodligen att himla med ögonen medan jag räknar upp namnen. Det handlar som vanligt om vita, nordeuropeiska män (och givetvis är det fokus på den där ön utanför Frankrikes kust). På min topp-tre över skribenter hittar vi…

När mina favorit-preachermen Charlie Brooker och Chris Morris drog igång stora motorsågen över den begynnande hipsterfieringen av populärkulturen skapade de den mänskliga medianoden Nathan Barley. Det var ingen slump att den här irriterande tech-twatten delade initialer med Neil Boorman. Neil och/eller Boorman vem? frågar sig nu en förkrossande majoritet av världens befolkningen. Plogen på åkern i Zaire stannar medan George M’Bado kliar sig i huvudet. Jo. I området kring Shoreditch, östra London, hade den arbetarlösa arbetarklassen precis insett att de council flats som tidigare hade fnysts åt helt plötsligt var hett byte för webdesigners, creative directors och den där killen som precis la Rick Astleys Never Give You Up över en Lady Gaga-video på Youtube (även om de inte visste det då). I det här klimatet var Neil Boorman en pionjär. Samarbetet med nattklubben 333 tog formatet flyer och gjorde det till ett litet konstverk. Gerilla-lokalmagasinet Shoreditch Twat tog Boorman hela vägen upp till modemagasinet Sleazenation (omdöpt till ”Sleaze” efter att Boorman tog över). Här tog dock framgångshistorien om Boorman stopp. Det stora misstaget kan med facit i hand vara att Boorman rensade ut kändisar och ersatte dem med samhällsengagerade popkultur-artiklar. Samtidigt som Posh Spice brann upp på en känd kampanj som visade den nya inriktningen flyttade magasinköpande segmentet till Hello! och Grazia. Boormans produktion på Sleaze med samarbeten med kreativa kollektivet Crash sörjs fortfarande.

Jon Ronson gör sig just nu ett namn tack vare filmatiseringen av reportageboken The Men That Stares at Goats, vilket jag har skrivit om tidigare i bloggen. När Ronson inte gör fantastiska reportageböcker, som till exempel Them där han följer ett par individer som anses vara extremister, skrev han under tidiga 2000-talet fantastiska krönikor i The Guardians helgbilaga. Hans krönikor om hur både hans romantiserade vision och praktiska sida dödar sonens önskan om att få åka lådbil, festen på postkontoret eller hans Lord Sugar-imitationer är läsupplevelser som jag aldrig kommer att glömma. Framförallt de två senare, om konsten att vara kvick och humoristisk i sällskap, är lysande. Både källor till skratt såväl som ett varningens finger.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: