Stoke City – Arsenal 3-1 (omgång 28)

2010/02/28

Stoke City 1
Pugh 8
Arsenal 3
Bendtner 32,
Fabregas (straff) 90,
Vermaelen 90

En dålig jävla repris på Taylors tackling av Eduardo i den där fördömda matchen mellan Arsenal och Birmingham. Exakt så känns det då jag ser bilden på Ramsey och hans avsparkade fot. Det är fan-i-mig det värsta jag vet de där bilderna. Om någon mot förmodan önskar försätta sig i det där stadiet av illamående är man välkommen att klicka på den här länken, men det är inget jag rekommenderar.

2008 var förlusten mot Birmingham vändpunkten för Arsenal, som tidigare varit ligavinnar-aspirant. Luften gick ur laget och vårsäsongen var mycket tung, även om det ändå räckte till Champions League-kval.

Den här matchen vänder Gunners från lika till vinst med en straff i 90:e minuten och det är tre poäng. Men det är den där förbannade bilden som dröjer sig kvar.

Detta skrivet menar jag inte alls att det var något avsiktligt bakom benbrottet. Av youtube-klippet som jag har sett att döma ser det ut som att Shawcross gör en idiotisk och misslyckad brytning. För talangen Ramsey innebär det här åtminstone ett halvår av rehabilitering.

Annonser

Shutterfuckup Island

2010/02/25

Idag får vi lära oss att från och med i höst riskerar personer som tog studenten före 2003 att inte komma in på de populäraste högskoleutbildningarna, trots MVG i alla ämnen.

Igår fick Scorseses film Shutter Island lära sig att från och med att ljuset i biografsalongen tänds riskerar filmer att inte komma in på min lista över de bästa filmerna, trots många riktigt bra skådespelarinsatser och minnesvärda scener.

Spoileralert.

DiCaprio gör bra ifrån sig och får spela ut, om inte hela, så åtminstone stora delar av sitt register. Det är dock en detalj som oroar: hans ansikte ser ut som det hör ihop med en fjortonårings kropp. Det kommer förmodligen inte bli bättre med åren. Snarare tvärtom. Det är the original Benjamin Button nunan. DiCaprios sidekick gör riktigt bra ifrån sig också, rent av skäl showen till och från. Tyvärr inte så fantastiskt att jag bryr mig om att komma ihåg vad karl’n heter.

Max von Sydow har fått betalt för att spela en gammal nazist och hoppas att han får betalt på öret men ingen dricks. I den här filmen är han den mänskliga motsvarigheten till en hammare som slår in en spik.

Och storyn? Den är spännande och fartfylld men ack så förutsägbar i sin oförutsägbarhet och, it like, makes you, duh, question the concept of, uh, reality man!?! Is this the real life? Is this just fantasy? Caught in a landslide. No escape from reality. Osv. Dessutom när Scorsese en osund fascination för gubben-i-lådan. Det blir åtminstone ett sånt ögonblick för mycket i Shutter Island. I dagens biomonstersalonger där en blinkning på skärmen accentueras med ljudet av en bilkrasch i åskådarens öron kan det göra den starke svag. Det blir som att ha en diskussion med en person vars röst hela tiden blir svagare och svagare för att sedan helt plötsligt SKRIKA.

Slutspoiler: Nästa gång en manusförfattare överväger att låta en karaktär skapa fantasifoster genom att dribbla med anagram är det jag som Max von Sydowskt drar på mig uniformen och sträcker mig efter min revolver.


Braggressiv

2010/02/24

Ibland blir det inte som man har tänkt sig.

När excellente (om än aning gubbjävlige) Melwyn Bragg bjuder in tre sydasiatiska historiker för att diskutera den indiska revolten mot britterna 1857 tänder det till. Efter att ha förhört sig om indiernas våld i flera veckor av research tar det plötsligt stopp i studion. Braggs källor har försett honom med information men när det ska bekräftas av forskarna vill det sig inte. Istället för att berätta om våldet väljer de istället att slingra sig och prata om annat, något som får den erfarne mediemannen att bli förbannad.

Att påstå att stämningen inte är på topp efter att Bragg läst lusen av dem är ett understatement.

Fantastiska In Our Time finner man här till exempel.


The Brown of It

2010/02/22

Samtidigt som Sverige dränks i vitt, drabbas av OS-yra och Expressen skickar vidare en kulturredaktör till DN så läser jag om debaclet som väntar angående Andrew Rawnsleys bok om Gordon Brown.

Det ser ut som att The Thick of It återigen är spot on i sin beskrivning av livet i brittiska parlamentet. Spin doctors, svärord, hållhakar och konspirationer. Det får röstköpande moderater att verka futtiga.

Rawnsleys bok pekar ut Brown som en paranoid man som är ett vulkanutbrott-på-väg. Brown påstås gå från introvert vresig till extrovert explosiv. Försvaret som det verkar komma spelas ut är att ingen väljer Brown före Cameron på grund av likeability. Det slaget är redan förlorat. Att Labour lämnar walk-over på den fronten lämnar ett löjets skimmer över förra veckans Tory-utspel om att Cameron är ett stort fan av Guiness på burk och TV-kanalen Sky.


Arsenal – Sunderland 2-0 (omgång 27)

2010/02/20

Arsenal 2
Bendtner 27,
Fabregas 90
Sunderland 0

Välkommen tillbaka till Bendtner (som i och för sig var med mot Porto i veckan men låt oss glömma den matchen, ok?) som ”målar” för Gunners. Fabregas sätter punkt i 90:e och Robban är min morbror.

En seger mot Sunderland är inget man jublar och gör kullerbyttor över. En förlust mot Sunderland hade däremot genererat otroliga mängder vrede och tårar.


Utrikesmaskot

2010/02/19

Förresten. Jag måste bara tillägga en sak till:

Under OS-invigningen, den som var för en vecka sedan, så finns det alltid trupper som består av en (1) enda person. Oftast en mansperson med brist på självinsikt och vänner som kan påvisa det absurda i att ställa upp. Jag kan tänka mig hur det ser ut hemma i TV-sofforna när enmanstruppen vandrar in. Det jublas och viftas med flaggor. Jippee! Vi är med! Vi tar plats!

Precis samma känsla får jag när jag ser Carl Bildts vanliga rulla med standard-shots som han får när han presenteras på Aktuellt. Jag förmodar att det är den där enmanstruppens sort av beundran som Bildt väcker hos vissa svenskar.


Nytillskott

2010/02/19

…Och idag skyller jag uteblivet bloggande på det här.