Resande folket – Lufthansas kabinpersonal

Jag flyger över Atlanten med LuftHansa. Det är helt ok efter omständigheterna och omständigheterna är som följer:

Planet hade kunnat vara precis samma skorv som flög ned Stig-H och Ole till Kanarieöarna. Förra trippen, med Malaysian, erbjöd en personlig skärm för varje passagerare vilket innebar att man själv fick välja vilken dålig film man ville se.

Filmen på väg dit är Did You Hear About The Morgans som kombinerar Hugh Grant med Sarah Jessica Jävla Parker. Lite av en romcom-variant av Ribbentrop-Molotov-pakten om du frågar mig. På vägen hem visas medelåldersknullrullen It’s Complicated. Förra USA-resan såg jag (på eget bevåg) Mamma Mia!, vilket innebär att åsynen av en kåt och high-on-lifeig Meryl Streep över Atlanten har blivit något av en tradition.

Maten är flygplansmat. På vägen över serveras vi en snack som jag tar ett bett av i förväntan av att det ska vara en vanlig fralla. Det visar sig vara en inbakad korv med senap. Chocken får mig att sitta tyst och förundrad, fortfarande med första tuggan mat i munnen, under en lång stund. När chocken har lagt sig visar sig maten vara god men lyckas ändå att se vedervärdig ut. Korven är blekare än det ljusa brödet som omger den och det går som en gul sträng av senap genom den.

Lufthansa

Zere ist somefink about Maria

Den stora behållingen med resan är dock flygvärdinnorna.

Att arbeta som kabinpersonal – drömmen för ambitiösa flickor som vill se världen och stereotypa homosexuella män som inte vill bli frisörer. Ett yrke som brukade ha en aura av glamour omkring sig innan RyanAir kom dragandes med yrkesvillkor rippade rakt ifrån Lilja Forever och förstörde allt.

På flighten till New York har jag tre stycken flygvärdinnor som passar upp på mig och passagerarna i min gång. En blond (I), en mörk (II) samt ytterligare en blond (III). Vid första ögonkastet ser de alla mycket bra ut. På samma sätt som, låt säga, yrkestiteln ”rörmokare” signalerar en lite ruffigare look, ”revisor” skapar en bild av kontrollerad kyla så motsvarar mina flygvärdinnor bilden av luftburen skönhet.

Men. Vid andra ögonkastet blir det desto mer intressant. Jag är absolut ingen felsökande Costanza-person, tro mig, men det visar sig att alla tre har rätt framträdande drag som ger karaktär. Första blondinen (I) har en mittbena som är mycket, mycket gles längst fram i pannan, den mörka flygvärdinnans (II) pupiller är inte riktigt överens med varandra och den andra blondinens (III) ansikte är framifrån klassiskt vackert medan hon i profil visar sig ha ett ansikte som en haj.

Frågan är om LuftHansa har en personalpolicy som kräver någon slags quirkiness? Oavsett ja eller nej så gillar jag det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: