Something borrowed, something Brown…

Så här skrev jag (lätt redigerat) om filmen The Deal, om Granita-uppgörelsen, på min gamla sur-blogg:

Thursday, June 28, 2007

”The Deal” is the real deal
Category: Movies, TV, Celebrities

Äntligen, som Fylking skulle ha sagt.

Brittisk nutidshistoria blir i regel underhållande TV. Ibland blir det lite för underhållande som i satirerna över David Blunkett och senast Tony Blair (”A Very Social Secretary”, som jag har rapporterat om i P4, och ”The Legacy of Tony Blair”, som jag har skrivit om tidigare i den här bloggen [min gamla blogg, blog.anm]). Det är något med Blairs karaktär som gör att han inte funkar i komedi, han är helt enkelt för extrem i sin engelska spattighet för att kunna överdrivas. Just den här spattigheten fick vi stora doser av i ”The Deal”. Nästan lika mycket som den Brownska surmulenheten. Här kommer storspelande David Morrissey nästan upp i samma nivå som originalet.

Det handlar om överenskommelsen som de båda (dåvarande) vännerna träffar om att Blair ska stödja Brown när han ska kandidera om partiledarskapet. När väl sen tillfället kommer så vill valkretsarna (representerat genom Peter Mandelsons lägesanalyser) något helt annat. Att manusförfattarna dessutom lägger till en manipulativ Cherie Blair i kulisserna gör att det blir väsentligt mycket bättre TV-dramatik. Mandelsons, eller ”Mandy” som alla anglofiler med känningar i brittisk politik känner honom som, homosexualitet spelas ut som komedi. När han först presenteras (med saligt avsomnade Freddie Mercurys mustasch) dikterar manuset att råhetero Brown anmärker på att Mandy bär brandgula strumpor. Det blir också komedi när Mandy omfamnar en mycket, mycket obekväm Brown efter John Smiths dödsbud.

I treenigheten Brown, Mandy och Blair blir den senast nämnde som en slags ”gyllene medelväg” – meterosex-mannen med äktenskap, ett halvt fotbollslag ungar men, som Göran Persson en gång anmärkte (när valet stod mellan Blair och Prescott), ”Jag ser hellre att det blir en riktig arbetarklassman som Prescott än Blair som fönar sig” (jag ber om ursäkt om det blir något förvanskat från direktcitatet men andemeningen är dock den samma). Det blir lite Faludis Ställd i House of Commons-sättning.

Allmänheten är en kvinna som ska erövras. Det är handlar om att vinna den kvinnligt ytliga publiken till sin sida, de som inte sitter fast i tänkandet på samma sätt som Labour-uppfödda walesiska eller skotska gruvarbetare. Trianguleringens lagar får Blair att putta undan Brown från tronen, på samma sätt som Cameron med stor sannolikhet kommer att få undan Brown. Fast där jobbar trianguleringens princip med ett annat faktum. Tiden.

I ”The Deal” kommenterar Brown Thatchers snöpliga avgång (eller egentligen kuppartade avsked) med att ”hon stannade för länge. Efter sex år börjar de att hata en”. Enligt samma mekanik är redan britterna trötta på Brown. Och när det kommer till karisma ligger han fortfarande milslångt efter Cameron oavsett om det rapporteras om en ny, leende Brown efter Blairs avgång.

Och så dricks det en massa öl. Både på burk ur glas. I partihögkvarter, på tåget, på puben och på den flashiga Islington-resturangen. Eller nej. Just på den flashiga Islington-resturangen (som idag är ett lower midmarket texmex-hak) dricker klassförrädaren Blair vitt vin, New Labours poison of choice, medan den skotske renlevnadsmannen nöjer sig med ett glas vatten.

Så skrev jag 2007. Då anade jag inte att Cameron skulle vara ”gammal” vid det här laget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: