Here we go again! Nazi-valet 2010

Valår. Valår. Valår.

Tidigare har jag varnat för att riksdagsvalet 2010 kommer att utspela sig på det förhatliga nätet. I ett flytt ”Förr” brukade man känna igen kampanjande politiker på att de uttalade sig i tidningen/etern. Tidningen kom ut en gång om dagen och etern öppnade klockan 7:00 och stängde med nationalsången vid 22:00. Där emellan tystnad.

Genom nätets introduktion och så kallade bloggar är det numera möjligt att kampanja 24/7. Eftersom trianguleringshelvetet (i kombination med Schlingmanns dresscode) har resulterat i att man inte längre ser skillnad mellan Socialdemokrater och Moderater tvingas man som väljare att grotta ned sig i detaljer för att hitta argumentet varför man ska köpa produkten ledsen Täby-valp eller söderböna med 30 % rabatt pga kort bäst-före datum.

Skulle du mot förmodan hitta någon teknisk detalj som tippar över till fördel för någon av de nämnda kandidaterna (förmodligen en procentuell skillnad i något sjukförsäkringsscenario) innebär ditt ställningstagande i förlängningen att du i samma ögonblick som du lägger din röst att du bjuder in the god botherers eller ger tummen upp till byggandet en av en Zlatan-staty.

I brist på tydliga ideologiska skillnader får man koncentrera sig på annat ”content” av politisk karaktär. Precis som jag på den här bloggen vältrar mig i andras misstag och tokiga tilltag tvingas allt oftare partiernas kommunikations-strateger att koncentrera sig på motståndarnas missöden, eller långsökt uppfattade missöden, än att sälja sina egna produkter. Vägrar en kvinna som vagt liknar Wanja Lundby-Wedin att svara på ett blogginlägg? Skandal! Har en kristdemokrat en mustasch (precis som Stalin)? Kontrovers!

Om en vanlig person (vanlig i betydelsen att han/hon inte är politiker) blir påkommen med att röka i en rökfri zon och uppmanas att fimpa har han/hon ett frikort att brista ut i ”vafan? vann nazisterna kriget?”

Visst. Det är en överdrift. Men det är också det som ger den komiska effekten (som i det här fallet ställs mot 6 miljoner judars död i koncentrationsläger och mångdubbelt fler sovjetiska krigsoffer).

På samma sätt kan en vanlig person, efter att ha upptäckt att en bekant har lagt upp festbilder i det sociala nätverket, skriva ett *flyr ner i en tunnel i Paris* i sin statusuppdatering.

Haha! En referens till den tragiska incidenten när ”Folkets prinsessa” (den adliga societetsflickan Diana Spencer) jagades in i döden av paparazzi! Hi-fucking-larious!

Illustration - nazivalet

Det här är två exemplen på två stora no-nos om man är politiker. Står man på en kandidatlista för ett parti hinner man knappt trycka på ”share/submit” innan man har en rabies-löddrande Anders Holmberg på halsen. ”Menar du verkligen att nazisterna vann kriget? Önskar du dig att Vickan och Dannes tripp med kungaslupen ska resultera i ett brinnande inferno?”

Förhoppningsvis är den svenska journalistkåren 1) helt befriad från ironi eller 2) överbeskyddande för en allmänhet som inte anses vara förmögen att uppfatta retoriska figurer. Är man mer konspiratoriskt lagd kan man tro att det handlar om en strategi att dränka reella politiska skeenden i skvalet av kontroverser. Kan det var så att det var Mats Odell som skickade ut en av sina hantlangare från Carnegie att lämna ett stinkande visitkort i Edward Unsgaards trappuppgång för att locka till sig media coverage för att täcka upp att han precis hade sålt ut alla kommunala dagis till Lehman Brothers?

Urusla arbetsvillkor för ryska städtanter å sido. När det kommer till kontroverser är nazisterna oslagbara. Trots att deras groteska vision mycket välförtjänt bet i gräset för dryga halvseklet sedan är de spader-esset i historiens bad guy-kortlek. Det fick till exempel Maud Olofsson, innan hon byttes ut mot en nyliberal imitatör, bittert inse efter att ha bjudit in en debattör ifrån ett debattklimat där man utgår från att folk kan uppfatta ironier.

I veckan som gick var det (åtminstone) två politiker som genererade nazi-rubriker. I ett fall handlade det om en moderat som gjorde en Hitler-högerjabb för att överraska Ohly, van vid Stalin-vänsterjabben. I det andra fallet använde up-and-coming sosse-politikern Veronica Palm det känsliga uttrycket ”det utvalda folket” som enligt uppgift är nazibeteckningen på judar.

Jag är inte expert på ämnet och gör inga som helst anspråk på att vara det… MEN… Är det inte judarna själva som kom på uttrycket ”det utvalda folket”? Jag är inte 100 % säker men jag drar mig till minnes att jag någon gång har fått det förklarat för mig som ett ok, en börda, snarare än en medalj på bröstet. Jag kan mycket väl tänka mig att någon nazist vid något tillfälle har raljerat över ”det utvalda folket” men i det här fallet tror jag att uttrycket kan vara exakt lika semitiskt som anti-semitiskt. Visst blandar Palm ihop judar i allmänhet med israeler men det är hon definitivt inte ensam om. Inte sällan blandar exempelvis staten Israel ihop de begreppen.

Vid det här laget är det här inlägget redan på tok för långt och spretigt. Jag stannar här men bjuder samtidigt in mina läsare att bidra med sina egna spottings av nazi-kontroverser under det kommande valet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: