”Själsfränden” En thriller i tre delar – 1:3

På min arbetsplats stack jag ut.

Visserligen utförde jag samma jobb som mina arbetskollegor. Det gick till och med så bra att jag befordrades. På samma sätt hade jag vänner bland mina kollegor. Vänner som jag kunde samtala med på raster, sitta tillsammans och prata arbete och fritid på lunchen och till och med ta en öl med efter jobbet.

Lik förbannat stack jag ut.

Jag läste böcker på vägen till jobbet. Jag lyssnade på musik som mina kollegor inte kände igen. Jag hade en frisyr som speglade min musiksmak. Till frisyrens försvar måste jag säga att den faktiskt stack ut genom att vara något mer korrekt än mina kollegors. Eftersom jag redan i förväg visste att det här var saker som kunde i bästa fall kunde intressera och i värsta fall irritera kollegorna var jag mån om att alltid bete mig korrekt på arbetsplatsen. Även om jag ägnade mig åt andra saker än mina kollegor utanför arbetstiden skulle jag inte utmärka mig på ett provocerande sätt under arbetstid.

När vi skulle ut på afterwork lutade jag mig tillbaka och lät kollegorna välja platsen. De få ställena jag kände till i staden där vi arbetade var för nischade för att passa mina kollegor. Även om människor kan imponera genom sin vidsynthet och nyfikenhet kändes det inte värt att utsätta mina kollegor för nya musikaliska influenser. Jag hängde med till barer som lockade med låga priser på stor stark istället för DJs.

Det var helt fantastiskt cool med mig. Det var lugnt att kunna sitta ned och ta en öl eller två, tacka för mig, åka hem, byta om och gå på mitt eget favoritställe och sedan komma tillbaka helgen efter och höra berättelserna om vem som hade varit fullast. Ville jag ta med mig kollegorna till mitt eget favoritställe? Nej. Det hade känts som att i samma stund inte bara ta med kollegorna utan även hela kontoret med datorer, kunder och vardagsjävligheter.

Uppdelningen mellan de här två liven – professionellt och privat – funkade perfekt. De låg i balans med varandra.

Var det inte hemskt att vara ensam utan någon att tala med om vad man hade gjort i helgen? Nej, det var det inte.

En dag kom en kollega fram och berättade att hon hade lyckats fixa in en kompis på vår gemensamma arbetsplats. Kompisen var en barndomsvän ifrån hennes hemstad i Norge. Espen hette kompisen och min kollega lovade att vi skulle komma bra överens med varandra. Espen tycker också om alternativ musik, sa kollegan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: