Rasporteringen

2010/10/24

När man i samband med Malmö-skyttens härjningar påpekar att en ung invandrarman befann sig ”ett stenkast” ifrån buss-hållplatsen går det inte att undvika att le trots allt elände. Är det media som hetsar genom den här sortens språkbruk???


Malmöskytten avslöjad

2010/10/23

2013

– Så det var du som gjorde det?
– Mmm.
– Det var alltså du som sköt skotten mot invandrare i Malmö, 2010?
– Det stämmer.
– Ångrar du dig?
– Det känns fånigt att tala om ånger eller också om jag vill be om ursäkt… Jag SKÖT mot de här människorna. De är förmodligen skärrade för livet. Vissa av dem kommer antagligen att känna enorm smärta att bara gå ut genom dörren. Men…
– Men?
– Nej. Jag ångrar inte något och jag ber inte om ursäkt. Det är för banalt.
– Och efterspelet? Det som hände under vintern?
– Det var ju mitt mål. Jag visste inte hur det skulle falla ut men jag hade en teori.
– En teori?
– Min teori… Min teori var en slags omvänd Rote Armee Fraktion-tanke. Känner du till Rote Armee Fraktion? Baader-Meinhof?
– Lite vagt men jag tror ändå att det är bäst att du utvecklar det där.
– OK. De tyska terroristerna hade en tanke om att man med våld kunde få samhället att avslöja ”sin fascistiska grimas”. Med tillräckligt mycket våld skulle samhället visa sitt sanna ansikte och det var repressivt. Jag trodde att det skulle vara tvärtom.
– Hur?
– Jag tror att människan i grund och botten är god och inte vill skada eller döda någon. Och nu har du själv sett vad som har hänt?
– Men det var inte något som du hade någon del i när du satte igång att skjuta?
– Nej. Det kom av sig själv. Det var det bästa jag varit med om.
– Kan du beskriva det med dina egna ord?
– Egentligen känns det lite självgott att göra det nu. Alla har redan läst storyn i tidningarna och hört det i otroligt många TV- och radioprogram… OK. Det var vintern efter att jag hade satt igång skjutningarna. Fast det fanns ju copycats också. Det är egentligen de som jag känner att jag måste be om ursäkt till. De som blev skjutna av andra galningar…
– Är det svårt att tala om det?
– Jag kom nyss på mig själv med att referera till mig själv som ”galning”. Mycket freudianskt. Hur som helst. Vändpunkt var inte alla slacktivisterna, alla som ”gillar olika”, like-hororna och facebookgrupperna, utan det var den där somaliske mannen. Han som satte in en annons i morgontidningen och bad om etniska svenskar som kunde följa honom och hans vänner hemifrån sin farbrors födelsedagsfest.
– Det där nådde ju oväntat stora proportioner.
– Exakt. Det var då, när somalierna som väntade på att någon vänlig själ skulle dyka upp och vandra med dem hem i decemberkylan plötsligt såg att de hade 50 svenskar var att följa dem hem som jag kände att jag var i mål. Och det allra bästa var inte att de där svenskarna följde dem till dörren – det bästa var att de bytte telefonnummer, lärde känna varandra och till och med fick komma in genom den där dörren. Den där kvällen kände jag att jag hade provocerat fram samhällets mänskliga ansikte. Ett leende ansikte.
– Och då lade du av?
– Jag visste inte riktigt om jag hade lagt av då. Det var veckan efteråt, när de här gruppvandringarna eller vad man ska kalla dem upprepades spontant som jag beslöt mig för att lägga av och lämna in mig själv till ordningsmakten.
– Hur skulle du beskriva dina handlingar?
– Våldsamma.
– Inget annat?
– Nej. Jag gick över en gräns… Jag gick över alla gränser. Det är moraliskt förkastligt och jag förtjänar min plats här i fängelset. Jag tar mitt straff.
– Då är jag klar. Har du något att tillägga?
– Jag vill be om ursäkt till alla de som blev beskjutna i copycatskjutningar.
– OK. Klara?
– Jag är klar.
– Tack.


Heja Hebs!

2010/10/22

Professorn i etik Ann Heberlein har fått sig ett par snytingar på den här bloggen. Hennes inledande kritik mot Anna Odells konstverk var både illa grundad av Heberlein själv såväl som den var cynisk ifrån beställaren av hennes text (han/hon visste att Heberlein inte för särskilt länge sedan själv hade varit omskriven i ett förmodat självmordsförsök).

Idag blir jag däremot riktigt glad av hennes text om Jämlikhetsanden (som jag nämnde på min egen blogg för snart ett år sedan). Texten om boken och om det aktiva ”idésabotaget” emot den finns att läsa här.


Starke man? Svage man!

2010/10/20

…Inlägg 23095 på temat saker som inte Indy skrattar åt…

Succé på Internet står det i tidning i min hand! Gratistidningen i min hand. Gratistidningen i en papperskorg nära mig.

Klart att man måste se vad fuzzet är om, resonerar jag enligt samma glasklara logik som i tidigare inlägg har fått mig att gå loss som en ung Blixa Bargeld på knark med slägga, motorsåg och kemiska stridsmedel över lustigkurrar som den där Skavlan och den där Settman. Så vilka är grundförutsättningarna när jag knappar in på SVT Play?

Jo. Givetvis, som läsare av GoIndy känner till sedan tidigare är jag ett stort fan av engelsk satir och speciellt skotsk-italienske Armando Ianucci, som skapade briljanta ”The Thick of It”, mindre briljant döpt till ”Trist, herr minister” i Sverige, som sedan även har ynglat av sig i, återigen briljanta, filmen ”In The Loop”. I ”The Thick of It”, som nu är inne på tredje säsongen, handlar det om tråkiga personer i tråkiga jobb som genom perfekt uppbyggnad i karaktär och situation ändå lyckas åstadkomma komik. Det roliga är till att börja med inte personerna i sig utan situationerna som de försätter sig i. Situationerna i sig har anknytning till politik. Kombinationen av politik och humoristiskt manus resulterar i satir.

En kommunpolitiker som snubblar i en trappa är en inte politik. Det är dratta på ändan humor. Om det däremot är en kommunpolitiker som genom sina beslut t ex har fört över resurser från akutsjukvården för att bekosta rengöringen medelst såpa av nämnda trappa börjar vi närma oss.

Det senare lyckas ”The Thick of It” med på ett lätt och följsamt sätt. Dessutom har man lagt ned otroligt mycket tid på att få karaktärerna att prata och agera på ett trovärdigt sätt (även om illusionen bryts när de börjar svära, för där överträffar de allt annat).

Med det här i bakhuvudet går jag in i ”Starke man” och i samma ögonblick in i en vägg. Det är den gamla vanliga svenska gubbsjukan. Jupp. Gubbsjukan. Den som går som en röd tråd mellan Sten-Åke Cederhöks Albert, Lasse Brandebys Kurt Olsson, Johan Rheborgs Percy Nilegaard och Paolo Robertos Paolo Roberto. Det är billiga skratt på karikatyrer framställda av bymarknadens lataste skämtmålare.

Eftersom jag inte köper Anders Janssons karaktär drar det även ned betyget på de runt omkring (vilket är trist, för de andra skådespelarna funkar bra). Jag blir lite sur att manusförfattarna misstror sitt eget material till den graden att de är tvungna att slänga in en pajas i mitten. Jag tror att det här hade kunnat bli mycket bättre om de haft modet att skippa buskisen.

Tänk vad mycket roligare det hade varit om en lite mer korrekt och ”straight man” (INTE homofobi!) hade utfört de handlingar som Anders Jansson nu Ulla-Bellar sig igenom? Medan mycket av komiken i ”The Thick of It” baseras på gapet mellan politikerna och allmänheten (där politikern har övertaget men tvingas att slumma till det offentligt för att framstå som ”mänsklig”) går ”Starke man” ut på att gång på gång hamra in att Anders Janssons karaktär (som jag fortfarande inte förmått mig att lägga på minnet ens så här långt in i texten) är dummare än din genomsnittliga ostmacka. Innan man når slutändan av programmet har man grävt gropen för kommunalrådet så djupt att det krävs två säsonger att ta sig ur. Två säsonger känns dock inte troligt ifrån min horisont.

Än värre blir det dessutom av att min webbläsare inte buffrar upp när jag pausar programmet. Det håller jag dock inte Anders Jansson ansvarig för.


Ha-ha

2010/10/16

En otrolig chans att avfyra en taskspark om att hans dotters ex-makes otrohet men istället så nöjer jag mig med följande:

Elins farsa

Bilden kommer härifrån.

Inspirationen kommer härifrån.


…Kan man hoppas att barna, ändå får ett glas öl!

2010/10/15

Thomas Bodströms barn.

Valjokrarna var Sven-Otto Littorins barn medan post-valjokrarna visade sig vara just Thomas Bodströms barn.

Läs om det här, eller någon annanstans.


Grotta ner sig

2010/10/14

Om man inte har befunnit sig nere i en inrasad gruva de senaste 69 dagarna har det varit svårt att undvika att höra om de chilenska gruvarbetarna som har befunnit sig i en inrasad gruva de senaste 69 dagarna.

Nu är de i alla fall uppe. I samband med att de har släppts ut har de passat på att sända hälsningar i stil med ”stå på er” till det svenska fotbollslandslaget efter att de har hört om den förnedrande förlusten mot Holland.