Labyrintgate – Växjö vs drogkulturen eller något annat?

För mina trogna läsare: Don’t call it a comeback.

Ibland trillar man över saker som bara man måste få skriva loss om. Senast, i mitt fall, det så kallade ”Labyrintgate”. Kort sammanfattning: den svenska hiphop-gruppen Labyrint har fått en spelning på en fritidsgård i Växjö stoppad av polisen. Polisen menar på att gruppen har låttexter som kan tolkas som positiva till droganvändning. Labyrint i sin tur menar hävdar att man har en låt, med skämtsamt uppsåt, som behandlar droganvändning (”””gräs”””) men att den låten inte är avsedd för unga lyssnares öron och därför inte skulle spelas på fritidsgården i fråga. Nu har den så kallade skiten så att säga träffat den så kallade fläkten och i P1 morgon (så långt har det gått!) anklagar programledaren Ametist Azordegan polisen för att använda sig av samma metoder som i Nazi-Tyskland och Sovjet när de censurade Labyrint. Samtidigt har Labyrint själva menat på att det är fråga om klassisk rasism. Hårda ord…

Vad gör man då av den här mångkulturellt smaksatta soppan?

Till att börja med tycker yours truly att det är artisters självklara rätt att skriva vad de vill (till och med rashatstexter – om det är avsett för personligt bruk). Däremot är det självklart inte OK att rita barnliknande varelser i sexuellt utmanande situationer, som bekant… Självfallet ska Labyrint därför få pratsjunga om sina erfarenheter av droger (självupplevda eller återberättade av vänner och bekanta). Förbehållet att de inte målar barnlika varelser i sexuellt utmanande situationer samtidigt som de sjunger.

Frågan är dock om en fritidsgård är rätt plats. Av egen erfarenhet ifrån en uppväxt, inte långt ifrån Växjö, var utbudet av artister som uppträdde i den lokala fritidsgården i min födelseort inte av den dignitet som nådde igenom till P3 och absolut inte P1. Tvärtom var uppträdande i min barndoms hemtrakters fritidsgård mer av typen ”unga spelar för unga”. Några elever ur nian spelade för elever i sjuan och åttan. Någon hype nåddes ytterst sällan. Inte ens lokala medier ägnade någon uppmärksamhet (vilket möjliggör att det framfördes drogliberal propaganda ”under radarn”, så att säga). Här verkar professionalismen ha rönt framgångar med tanke på att en uppenbarligen nationell angelägenhet som Labyrint, som finns med på P3s spellista snarare än 9Bs klasslista, ägnar sig åt att gigga i fritidsgårdsmiljö.

Här kommer en av de första stöttestenar, om man frågar mig. Är en fritidsgård rätt forum? Jag är inte helt hundra. I mina ögon skulle det här ”bråket” kunna undvikits om man redan från börjat låtit bli att boka in Labyrint-herrarna. Censur skriker någon. Kanske det, muttrar jag men vill samtidigt passa på att annan yttrandefrihetsstadgad information ändå stannar utanför fritidsgårdsvärlden utan att det ropas om censur. Precis som fritidsgårdsbarn (här har jag inga bevis men jag slänger ut ett förmodligen) förmodligen lyssnar på Labyrints på-skoj-knarklåt hemma och i diverse musikspelare – kanske även på fritidsgården! – är inte det samma sak som fritt fram för all sorts konstutövning. Enligt samma logik finns det säkert fritidsgårdsbarn som laddar hem eller på annat sätt kommer över exempelvis realistiska såväl som orealistiska vålds-, sex- och drogskildringar. Därmed inte sagt att det skulle vara fritt fram för fritidsgården att tillhandahålla den sortens material. På samma sätt som polisen här sätter ned foten kan man kallt räkna med att åtminstone någon förälder skulle skrika stopp och belägg om man valde att exponera barnen för den sortens material. Det hade förmodligen inte genererat skrik om Nazi-Tyskland.

Är då polisen rätt person att sätta ned hälarna i marken och, om man får tro Ametist Azerdogan, ropa ett stortyskt ”halt!”? Som sagt hade jag personligen sett att bokningen i det här fallet redan stoppats på planeringsstadiumet. Nu blir det istället pappa polis som kom med batongen och tvingar bort de överåriga fritidsgårdsgycklarna med sin verklighetsskildringar och det ser givetvis inte bra ut. Väktare av moral kan, ofta baserat på god grund, dra åt helvete om man frågar mannen på gatan även om han förmodligen kommer att tveka när man sedan kommer med exempel på dålig moral. Automatläget, är baserat på min egen fördom, att generellt sett moralväktare står lågt i kurs men att moral ändå sitter rätt hårt när man ser något som utmanar den. Polisen, i det här fallet, menar på att deras arbete under årets dagar då inte stenhårda förortsrappare dyker ned i spenaten, går ut på att motverka narkotika och att det därför är opassande att sjunga drogernas lov, om än på skoj, på den här platsen. Likt en pastor som på tok för sent inser att församlingens bandbokare lyckats fixa Varg Vikernes att sjunga till söndagsmässan rycker man ut och stoppar.

Och det är rätt. En del kulturutövande, hur objektivt bra det än må vara, kan hamna ”fel”. Att flygbolag inte är jättepigga på att visa flygkraschskildringen ”Alive” är förståeligt. Ett dagis i tvångsituationen att högläsa Astrid Lindgren eller Bret Easton Ellis kommer i 100 % av fallen välja den tidigare före den senare (motbevisa mig gärna här). Det har inget med att yttrandefrihet att göra utan snarare att man tvingas erkänna att det finns en tid och plats för allt.

Jag menar att en fritidsgård inte nödvändigtvis är platsen för en konsert med Labyrint. Om inte det har framgått av texten tidigare.

Vad ska då all vrede ta vägen om den inte ska ösas över fritidsgården och, hiphopens gamle vän, polisen? Jag ser en möjlig utväg för ilskna rappare där de kan rasa utan att tappa ansiktet. Ett mer legitimt mål skulle kunna vara ”riktiga” konsertarrangörer och konsertlokalsägare. Min erfarenhet, baserad på hörsägen, är att professionella konsertarrangörer inte är särskilt pigga på att ordna konserter som riktar sig till en (herregud, här kommer det…) ”svart” publik. Enligt klassisk krögarlogik är de icke ”pursvenska” svenskarna dåliga på att dricka sprit och därför bad business. En myt på temat är att ”de” hellre röker just gräs (verklighetsskildrat, på skoj!, av rapgruppen Labyrint) än super sig svinfulla.

Min uppmaning blir följaktligen att det är mer konstruktivt att ta tag i den här delen av branschen (som för artisternas del förmodligen också genererar mer cash än att spela på fritidsgårdar) istället för att ösa hat över fritidsledare och poliser.

En annan åsikt som inte heller är särskilt välunderbyggd är ett estetiskt inlägg. Om man är i hiphop-branschen är ett underdog-läge att föredra om man inte är vansinnigt on-top. Antingen eller. Oavsett vilket känns det en aning knas om man i ena stunden, ens på skämt, sjunger om att man knarkar (något som är verkligen opolisigt) för att i nästa stund bli förvånad när polisen tycker att det är kasst att man gör det. För en person som ser sig som motarbetad av samhället borde det här vara en drömsits. Här har man faktiskt polisen emot sig! I offentlig debatt! Vad gör man då?

Vad skulle Jay-Z, 50 Cent eller Nicki Minaj ha gjort?

Skulle de ha spelat ut strukturell diskrimineringskortet? Skulle de gå till P1 morgon? Skulle de säga att Växjöpolisen är Gestapo?

Jag antar att de inte skulle ha gjort det.

Näst efter överkörda kattungar är kränkta rappare en av de mest hjärtknipande synerna i världen. Det stämmer dåligt med rebell-attityden och hur jobbigt det än må vara med att ha blivit censurerade så är de ändå i gott sällskap.

En kommentar till Labyrintgate – Växjö vs drogkulturen eller något annat?

  1. Henrik skriver:

    Bra rutet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: