BBC-veckan: Fortsättning följer

2009/09/28

Det brittiska opinionsinstitutet ICM visar upp följande resultat på en undersökning om hur BBC skall finansieras:

Finansiering genom licenspengar från varje ägare av en TV – 43 %
Prenumeration där endast de som önskar kan se BBC – 30 %
Reklamfinansiering – 24 %
Vet ej – 4 %

I The Guardians helgmagasin Weekend intervjuar George Osborne (finansminister i Tories skuggregering) BBC-reportern Andrew Marr om Hutton-rapporten.

George Osborne: Do you think the BBC was ill-treated by Hutton report?
Andrew Marr: I absolutely do.
GO: Do you think the BBC has recovered its journalistic confidence since then?
AM: Yeah. I think the BBC as a corportation had an incredibly traumatic time, but I don’t think it was fel by reporters on the front line.
GO: The news output wasn’t affected?
AM: I think there was one story about a politician’s heavy drinking which I was pretty sure about and wasn’t used.
(läs hela intervjun här)

Jag tror inte att Marr skulle kunna säga annat än att BBCs självförtroende är uppe på topp igen, eftersom han själv är en av deras största profiler och väl medveten om de problem som de står inför.

Rapporteringen om BBC fortsätter.


BBC under attack – Ett par avslutande ord

2009/09/26

Då vill jag inleda med att tacka för er som har släpat igenom er den här högst ovetenskapliga och undermåligt journalistiska sammanfattningen av ett par BBC-relaterade inlägg. Som jag pekat ut tidigare så har jag inte gjort särskilt mycket grävjobb och det är möjligt att jag har ”korsat något hörn” på vägen för att få igenom mina teser. Påpeka gärna om det är något fel så ska jag kolla in det närmare. Det sagt vill jag ändå passa på att summera läget, utifrån de tidigare inläggen.

Trots att många britterna och nästan 95 % av alla svenskar (1) överens om att BBC är världens bästa TV-kanal med otrolig kvalitet på så otroligt många fält (nyheter, underhållning, sport, kultur, you name it!) så har BBC just nu ett otroligt lågt självförtroende.

Digitalisering och lönerna är två handgripliga problem som är lätt att mäta upp i kronor och ören. Det förra kommer att kosta och kommer att kosta otroligt mycket mer än vad man räknade med. Digital Britain drogs igång under en högkonjunktur som man trodde skulle vara för evigt. I dagsläget går all privatägd, brittisk media back och att de dessutom skulle tvingas att hosta upp för en digitalisering verkar mycket osannolikt. Att regeringen Brown skulle skjuta till ytterligare pengar i ett läge när deras kassa sjunker som en sten är inte att tala om. Som jag skrev i inlägget om BBC, Irak och David Kelly så är det dessutom en regering som har tröttnat på BBC. De är inte bästisar längre helt enkelt. Det här är dessutom en regering som räknar sina dagar. Regeringen Brown är en sjuk patient vars anhöriga ringer till en präst istället för en doktor.

Följaktligen måste BBC göra loss pengar till Digital Britain från sin egen kassa. Jag misstänker att det kommer att leda till färre satsningar på dyra produktioner som drama. Just nu öppnar Browns kulturminister Ben Bradshaw, som för övrigt är registrerad partner till en BBC producent, för att lätta på reglerna om produktplacering. Jag tror, och här kan jag vara ute på hal is, att det här är ett sätt att beefa upp privatägda TV-kanaler att få igång sin produktion av t ex drama-serier. Samma Bradshaw gick nyligen ut och attackerade BBC för deras misshushåll med licenspengarna.

Detta leder in till diskussionen om lönerna. Just nu är fokus på inkomstbandsindelningen. Det som man fruktar från BBC är att de ska bli tvungna att redovisa exakt vad de betalar för en Jonathan Ross, en David Walliams eller en Stephen Fry. Även om ingen av de privata konkurrenterna kommer att kunna hosta upp en lön som motsvarar Ross nuvarande kontrakt (förutsatt att BBC inte på ett sätt eller annat tvingas förhandla om det) så finns det risk att de kommer att kunna bjuda över när det kommer till någon av de andra profilerna. Här misstänker jag att BBC kommer att tvingas att se över sin personalpolicy (vilket förmodligen kommer att resultera i out-sourcing till privata produktionsbolag istället för egna anställningar, vilket kan gå riktigt fel!), använda sig av låg- eller obetalda praktikanter och, vilket är det mest vettiga, kapa i mellanchefsdjungeln.

Det om det ekonomiska.

Det som Sachsgate resulterade i är inte lika lätt mätt i pund och pence. Det handlar om självförtroende. Även om Ross och Brands publicistiska övertramp var rätt harmlösa (och inte ens i närheten av Gilligan och Dykes som fick förödande konsekvenser) så har det lett till att BBC har förlorat initiativet. Även här spelar politiken roll. Eftersom Browns regering är dödsdömd redan innan valet som de kommer tvingas ha om, jag förmodar att det är, 8 månaders tid räknar alla med att Tories tar över näst. Tories står närmare din genomsnittlige Mail on Sunday-läsare än Russell Brand.

Mina farhågor säger mig att Tories kommer att, om än motvilligt, fortsätta Digital Britain trots att det är rätt mycket av ett ”new labour”-projektet. Det har redan plöjts in så mycket resurser där så att det inte går att backa. De kommer därför att tvinga BBC att skära ned på lönerna, speciellt på löner som Jonathan Ross. Inte för att den är det stora problemet utan för att det är något handgripligt som folk kan samlas runt och säga att det inte är ett OK sätt att spendera licenspengar.

Tories kommer att kräva att BBC fortsätter med sändningar på walesiska och rapporterar om lokalnyheter ifrån Belfast. Det är hedervärda uppdrag men det är inte det som samlar storpublik. Det är som SVTs nyheter på samiska. Följaktligen får BBC skära ned på talanger och på drama-satsningar. Det är dyra produktioner. Samtidigt är det de som samlar den brittiska allmänheten framför TV:n. Det är ju det här som är så fantastiskt med BBC. För att använda mig av ett politiskt buzzword skulle jag säga att detta är ett utmärkt exempel på Storbritanniens ”Soft Power”. Nu är det hotat.

Oavsett var framtiden tar oss så befinner sig BBC i limbo tills det har genomförts ett val. Kommer de stanna kvar på en sambos soffa i ett destruktivt förhållande eller blir de tvungna att flytta in hos en girig och elak hyresvärd?

Tack för ordet.

(1) 5 % tycker att HBO är det bästa sen skivat bröd, men de personerna är alla ”hägmarkare”, enligt följande exempel: 1, 2, 3, 4 och slutligen 5.


BBC under attack – BBC och Sachsgate

2009/09/25

Hur förklarar man Jonathan Ross för en person som aldrig har sett eller hört karln? Jag ska göra ett försök som kommer att möta motstånd för de i läsekretsen som känner till honom. Jag gör ett försök, ok? Fritt fram att lägga motförslag kommentarfältet.

Ta några delar Kristian Luuk när han var som mest populär. Bland med lite Annika Lantz. Släng in en pytte-liten smula Rickard Wolff. Det är alltså en smart, kvick, flamboyant karl vi har att göra med. Och han har ett talfel som gör att han säger ”w” istället för ”r”.

Dessutom så har han mer än en gång gått över gränsen när det kommer till att tala sex med sina gäster.

Det är sex-snacket som sätter £18 miljoner-mannen i klistret när han besöker Russell Brands show den 6 oktober 2008. Russell Brand är en fenomenal komiker av det slaget som vi inte har i Sverige. Brand har varit heroinist och är, måhända botad, sexmissbrukare. En missbrukar-natur helt enkelt. Den tredje mannen i den här skaran är Anthony Sachs. Anthony vem? frågar sig nu vän av ordning. Manuel är svaret. Han i Pang-i-Bygget. Det är Anthony Sachs. I programmet kommer nämligen ett par samtal ifrån Brand och Ross till just denne Sachs att sätta igång ett otroligt media-maskineri.

Brand och Ross ringer upp Sachs för att göra en telefonintervju. De når en telefonsvarare. Till saken hör att Brand innan inspelningen börjar har delat med sig med om sina erövringar för Ross. Brand har nämligen haft sexuellt umgänge med Sachs barnbarn. När Ross och Brand inte når Sachs talar Brand in ett meddelande att han är ledsen för att de inte nådde fram men att han respekterar Sachs och han blodslinje. Ajajaj.

Det är i det här ögonblicket som Ross skriker ”han knullade ditt barnbarn!” i bakgrunden.

På detta följer ytterligare ett antal samtal till Sachs telefonsvarare där Brand och Ross försöker att reparera skadan. Programmet kontrolleras av Brands producent som är rätt nykläckt i branschen. Programmet sänds två dagar senare, den 18 oktober 2008. Det kommer in två klagomål under veckan som följer, och detta på ett program som uppskattas ha 400.000 lyssnare. Klagomålen rör att Ross har använt sig av ”f-ordet”. Här hade historien kunnat sluta.

Den 26 oktober skriver tidningen Mail on Sunday en artikel om programmet och antyder att Sachs har blivit känslomässigt sårad (kränkt) av Brand och Ross meddelanden. Sunday on Mail är konservativ och läses främst av äldre människor, inte sällan utanför urbana områden. Efter publiceringen av artikeln börjar klagomål att komma in till BBC. När vi når 2 november har det kommit in 38.000 klagomål.

Sachsgate visade en klyfta mellan den media-smartness som råder i BBC och moralen bland vissa av dess lyssnare/tittare. Meningarna om meddelandena på telefonsvararen är OK eller inte slår också en kil mellan yngre och äldre. De tidigare är mer toleranta men de har i sin tur inga motmedel mot de äldres klagomål som väller in till BBC. Media-kommentatorn Charlie Brooker, som jag ofta återkommer till, föreslår att BBC ska inrätta en ”motklagomur” dit man kan höra av sig om man tycker att klagomål är orättvisa. Brooker menar också att det här är ett utslag av en kultur där folk genom dokusåpor har blivit invaggade i förväntningen att de med ett samtal kan rösta bort saker de inte gillar ifrån sin TV/radio.

Så hur slutar Sachsgate?

Mail on Sunday kampanjar vidare mot omoralen. En vecka efter rapporterar de om ett TV-program som sänts lååångt tidigare där en komiker har sagt att en kvinnlig medlem av brittiska kungahuset är så gammal att det spökar i hennes vagina. Stormen vill inte riktigt ta av dock men det är ytterligare ett exempel på hur omoralen sprider sig ifrån BBC.

Russell Brand tvingas att säga upp sig. Det blir även resultatet för hans controller som hade granskat programmet innan det sändes.

Anthony Sachs, som ingen har brytt sig nämnvärt om sedan Fawlty Towers-dagarna blir återigen ett namn på folks läppar. Hans barnbarn, som även är medlem av burlesque-gruppen Satanic Sluts, säljer sin historia om sina äventyr till en tabloid och tjänar förmodligen en ganska god summa pengar på det.

Och så var det Jonathan Ross. Ross, som hade en TV-show på väg upp tvingas att lägga den på is. Det blir ett uppehåll under ett par månader. Men samtidigt som Ross är paria i en del av befolkningen är han fortfarande hjälte hos andra. Dessutom är det inte vidare ekonomiskt att ha en man med miljonlön utan att han behöver höja ett finger.

Det riktiga offret är BBC och deras komedier. Sedan Monty Pythons dagar har BBC lyckats producera otroliga mängder populär underhållning och inte sällan så har den varit edgy. Det kan handla om The Young Ones, Absolutely Fabulous eller The Thick of It. Det är rätt stökigt. Det svärs och krökas friskt.

Efter Sachsgate har BBC ögonen på sig av en blodtörstig publik som vill bli underhållen men absolut inte vill bli provocerad.


BBC under attack – BBC och lönerna

2009/09/24

Förutom att finansiera ”världens bästa TV och radio” (se första texten i serien) och digitalisering av brittiska medialandskapet måste BBC betala ut löner, precis som vilket företag eller organisation som helst. Det går åt mycket folk för att producera fakta och underhållning.

Under 2009 har det rasat en debatt om de kostnaderna som brittiska parlamentsledamöter har fått betalt av staten. Dagstidningen The Daily Telegraph publicerade under våren en lista på saker som ledamöterna hade gjort avdrag för. Det har handlat om toalettsitsar, fågelbad och avdrag på amorteringar på lån som redan är återbetalda. Gissa vilka två av dessa tre exempel som har debatterats flitigast… Det rådde jaktsäsong på politiker.

BBC rapporterar pliktskyldigt om avdragen. Och då och där. I en intervju i ett program som motsvarar SVTs Agenda, som jag grämer mig otroligt mycket för att jag inte har funnit någonstans, ställer programledaren en politiker mot väggen för kostnaderna. Då vänder politikern fokus mot intervjuaren. ”Vad tjänar du egentligen?” frågar politikern och får mummel och försök att värja sig till svar. Där någonstans vänder debatten. Det är fortfarande en hel del grävande bland politikerna men det är BBC som tar den hårda smällen.

I det korta loppet blir responsen av detta att det publiceras en lista med utgifter som gjorts på BBCs nota. Det handlar om £100 för champagne och £2500 för att flyga hem en chefs familj från semester under ”Sachsgate”. Den som inte känner till Sachsgate får vänta till imorgon då jag förklarar detta närmare. I det längre loppet resulterar det i ett krav på att BBC ska avslöja vad de betalar för löner.

Det kommer att resultera i att BBC visar en lista med sina anställda och vilka som befinner sig inom olika inkomstband. Man visar att X antal anställda blir betalade lönen y1, X antal anställda blir betalade y2 och X antal anställda blir betalade y3. Mest fokus hamnar givetvis på topp-inkomstbandet, där cheferna och ”personligheterna” hamnar. Ett resultat av detta är att det drar uppmärksamhet på problemet med att det finns för många välbetalda mellanchefer. Detta är ett känt faktum om BBC organisation. Det finns många ”controllers” som har ansvar för ditten och datten. Den stora ”grejen” är dock att BBC betalar ut vad som tros vara de högsta lönerna i branschen till sina ”personligheter”.

Frågan som ställs är om det är rimligt att ett public service-företag betalar miljonlöner för licensbetalarnas pengar. De privata konkurrenterna har uppenbarligen inte resurserna att betala ut såna summor som det rör sig om, framförallt för att luften har gått ur annonsmarknaden.

Syndabocken i den här skandalen blir Jonathan Ross, talkshow-värd. Enligt uppgift har Ross ett kontrakt som ger honom 18 miljoner pund mellan 2006 och 2010. Om honom handlar nästa kapitel.


BBC under attack – BBC och Digital Britain

2009/09/23

Enligt Maya-indianernas domedagsprofetia kommer världen att upphöra 2012. Jag betvivlar starkt att de har rätt. Något som även det ska upphöra 2012 är BBCs analoga sändningar, när dessa övergår till det digitala. Det pågår alltså en digitalisering av brittiska medier, något som även är på gång här i Sverige. Problemet är bara: vem ska betala för kalaset?

För att förenkla: det analoga nätet håller på att bli för litet all media. Det är för lite utrymme mellan radiokanalernas frekvenser och den bästa lösningen är att flytta över det till digital sändningar. Genom att skapas oändliga möjligheter att sända. Det finns dock en del hinder som håller emot den digitala utvecklingen.

Det finns det de som tjänar stora pengar på att ha tillgång till de nuvarande frekvenserna. De är inte överdrivet entusiastiska att öppna upp för den här sortens konkurrens om lyssnarna. Eftersom det här är privata media-företag så är de dessutom beroende av annonsintäkter, de där enerverande reklamsnuttarna man hör mellan Shakira och Westlife. Problemet är att de intäkterna har sjunkit, i bästa fall, eller rent av kraschat i takt med att världsekonomin har brakat ihop. Därför ställs nu krav på att public service-media ska bekosta den största delen av digitaliseringen.

Hur finansierar man detta utan att släppa in annonsörer och sponsorer? Jo, antingen så avsätter man pengar ifrån sin existerande budget, det som bekostar TV- och radioprogram eller så får man höja avgifterna för medie-konsumenterna. Här finns ett problem i form av att många medie-konsumenter har svårt att se vitsen med digitaliseringen.

Det är rätt svårt att övertyga Gregory, 71 år, i Nefyn, Wales om vad han har för något att vinna på digitalisering. Vårt exempel Gregory har alltid lyssnat på BBCs Walesiska sändningar på den radio han fick av sin far 1952. Han är misstänksam mot planerna på att skära ned i program-utbudet och tycker redan att det finns för många kanaler som stör hans frekvens. De nya kanalerna lär ju inte hårdsatsa på folk som honom. Det är mer troligt att nya kanaler kommer rikta sig mot unga människor i urbana områden. Gregory, som alltid har lyssnat på BBC och betalt sin licens känner sig sviken och vill inte betala mer för att några 12-åriga hoodies i Clapton ska kunna lyssna på hiphop genom sina mobiltelefoner.

Finansieringen av Digital Britain är alltså ytterligare ett problem för BBC som måste lösas.


BBC under attack – BBC, Irak och David Kelly

2009/09/22

2003 var en invasion av Irak bara marginellt mindre populärt än vad det är idag. Att påstå att invasionen av återuppbyggandet har varit problematiskt är även det ett understatement. Efter den tillsynes okomplicerade invasionen av Afghanistan pågick en massiv kampanj ifrån George W Bush och hans administration för att legitimera ytterligare en invasion av Irak. Det krävdes något som kunde dels rättfärdiga ett militärt ingripande, dels vinna den folkligt stöd.

Öppningen för krigsförespråkarna var påståendet om att Irak kunde avfyra kemiska och biologiska vapen inom 45 minuters tid.

29 maj rapporterade BBCs försvarskorrespondent Andrew Gilligan i radioprogrammet Today att den underrättelserapport som regeringen hade ”sexats upp”. Iraks militära kapacitet hade överdrivits. Mer eller mindre var det en anklagelse om att Blair och hans regering hade ljugit. BBC fick nu massiv kritik ifrån Downing Street. Gilligan pressades att avslöja vem som var källan som påstod att regeringen ljög och han gav dem namnet David Kelly.

David Kelly, anställd vid brittiska försvaret, var expert på biologiska vapen och hade tidigare arbetat som vapeninspektör för FN i Irak. Kelly var kritisk mot rapporten och hade delat med sig av sina synpunkter till Gilligan. I och med att Gilligan lämnade sin källa hamnade Kelly nu i siktet för Blair-administrationen. Den pressen blev för mycket.

17 april gick Kelly ut på en promenad. Med sig hade han smärtstillande tabletter och en kniv. Dagen efter hittas Kelly död.

Turerna i politiken och media utreddes av lord Hutton och sammanfattades i den så kallade Hutton-rapporten. Där avslöjades det spel som hade föregått Kellys tragiska död. Följderna för BBC var dels att två män, Gilligan och generaldirektören Greg Dyke, fick säga upp sig. Dels, och allvarligare, var att förtroendet för BBC hade skadats. De låtit sig mobbas av regeringen Blair att hade svikit källskyddet och hade därmed drivit en man till att ta sitt liv.

För att få ordning på min minnen har jag använt av Wikipedia och Media i Fokus nummer 3 från 2004.


BBC under attack – intro

2009/09/21

När man som svensk hör förkortningen BBC så är det sällan som någon har något ont att säga. BBC är all public services moder och gör de allra bästa och finaste programmen. Vem kan låta bli att göra två tummar upp för program som David Attenboroughs Den blå planeten (The Blue Planet), Monty Python’s Flying Circus och Life on Mars?

Det är värt att tillägga att det som bygger upp mannen på den svenska gatans bild av BBC är lite av ett greatest hits. Det är det som testats på och hyllats av en brittisk publik som når hit.

Många lika fantastiska program nå inte till Sverige. De är för lokala i sitt tilltal och/eller behandlar sin samtid. Därför missar vi såna pärlor som satiren i Dead Ringers eller geniet Simon Amstells häcklande av popstjärnor i Never mind the Buzzcocks.

Samtidigt slipper vi massa mindre geniala BBC-produktioner, även om urusla Little Britain verkar ha slunkit igenom kvalitetsfiltret. Vi behöver inte genomlida tramsiga tributes till åttiotalets popkultur summerat av en massa talking heads. Vi har också varit förskonade ifrån Dr Who-spinoffen Torchwood (som enligt mina källor i England faktiskt har repat sig någorlunda under senaste säsongen).

Under den senaste tiden har BBC funnit sig under attack. Public service-klenoden är ifrågasatt på en rad olika plan och kan räkna med att ha en tuff tid framför sig. Med anledning av att jag i veckan befinner mig i Storbritannien har jag valt att skriva en serie inlägg som handlar om BBCs problem. Jag tar upp ett skilda incidenter som har lett till att BBC nu sitter i rävsaxen.

Inläggen som följer handlar om…
– Irak och David Kelly (tisdag)
– Digital Britain (onsdag)
– Lönerna (torsdag)
– Sachsgate (fredag)
– Avslutning/sammanfattning (lördag)

Allt detta plus det stående inslaget helgdeckar’n är att vänta.