Bored to Death – Matjournalistik

2010/07/03

Till och från knorras det om hur svenska journalister förhåller sig till mode. Mode är det enda ämnet man får skriva dåligt om, påstår någon och kommer med förslag på någon utländsk skribent, inte sällan någon som har hållit på i flera år utanför svennebanans synfält. Andra mode-intresserade skribenter suckar och tar sig för pannan. Dels för att han/hon har rippat texter av den nämnde, osvenske skribenten i åratal och dels för att han/hon inte har vågat outa skribenten för sin egen läsekrets tidigare. Det är lite samma förhållande som råder bland magiker när någon plötsligt beslutar sig för att avslöja hemligheten bakom tricken. Det om detta.

Enter matskribenten.

hajmacka

Hajmacka? Skitmacka.

När musikkritikern, han/hon som var en hjälte under 90-talet, yrvaket inser att skivor och skivbolag är på väg att gå åt helvete upptäcker han/hon fine dining, slow-jävla-food och A.A Gill. Plötsligt är det mat som är rock’n’rollen och gamla artiklar om Bobby Gillespie öppnas i Word och Bobbys namn ersätts med hjälp av Bill Gates teknik med t ex Heston Blumenthals namn. Om det tidigare skrevs hyllningar till CBGB är det läge att börja hylla El Bulli. Ängsliga hipsters som låg sömnlösa eftersom de inte förstod sig på James Murphy ligger sömnlösa eftersom de inte vet vem Bill Buford är.

Svenska dagstidningar skickar snyltätare till Baskien för att förse sin läsarkrets med ingående beskrivningar om mat som de aldrig någonsin kommer att få tillfälle att komma i närheten av. Twunts som har arbete och inkomst som tillåter att man bokar upp sig tre år i förväg för att inta en tio-rätters måltid vars nota motsvarar en kvarts u-lands-BNP jublar och gör vågen över Twitter. Matskribenten och fotografen bockar och bugar för berömmet (som de får genom att dokumentera andras bedrifter) och återgår till att rekommendera sina kompisars postmoderna take på husmanskost.

Fuck you.

På hemmaplan ser matjournalistiken ut som följer: den rör sig genom tre olika faser.

1. Det kulturella. Mat är spännande och ska processas och lekas med. Ett nytt redskap öppnar upp oändliga möjligheter i DITT kök! Med hjälp av termovispen kan du slabba ihop soltorkade tomater, biff och samtidigt värma din sushi. Köket är en lekstuga och ingen ska säga åt dig vad som kan eller inte kan göras, säger någon som framstår auktoritär i sin anti-auktoritära frenesi.

2. Det naturliga. Nej! skriker vän av ordning. Allt som beskrevs i steg ett är helt åt helvete! Mat ska lagas som mat ska lagas. Som det var förr. Och det ska vara naturligt. Tomaterna ska odlas av den lokala bonden. Brödet ska bakas på mjöl som en träl med brutet ben har knackat mellan två trubbiga stenar. En tjock man vandrar omkring i Toscana och är livsnjutare (och ingen vågar säga ifrån).

3. Reality check. En krönikör får nog (eller får slut på angelägna ämnen) och beslutar sig för att leda back-lashen; ”En rejäl karl/dagens husmor fixar familjens middag på eldorado-sortimentet – dyra prylar och springa halva stan runt för att finna dyra, ekologiska råvaror har ingenting med verkligheten att göra.”

Och så går det runt, runt, runt.

Men så en dag upptäcker musikskribenten-gone-matskribent, däst och svullen efter att ha gratisätit, att han/hon sitter i en stol som designades av en dansk på 50-talet. Hmm. Det kanske går att skriva en artikel om just den här stolen?

Den här texten provocerades fram av den här texten, som tillhör kategori 2.

Annonser

Frimärkskoden – som ett brev på posten

2010/05/10

Scenario (fortsättning på det här inlägget)

Du är Jerry Williams, Magnus Uggla och kanske till och med Per Gessle. En dag dimper det ned ett brev från Posten på din hallmatta. Alltså Posten-Posten. Det står följande:

Käre Jerry/Magnus/kanske till och med Per,

Eftersom du är folkkär har vi på Posten beslutat oss för att hylla dig genom att låta pryda ett frimärke med din bild. Detta är ett tecken på vår kärlek till dig.

För att vi ska kunna genomföra det här krävs dock en mottjänst: i samband med att det trumpetas ut över land och rike att du har blivit motiv på ett frimärke kommer det med största sannolikhet att dyka upp journalister vid din dörr. De [journalisterna] kommer under något tillfälle i intervjusituation att fråga ”hur det känns att bli frimärke?”

I den här situation kräver vi att du responderar något som signalerar 1) att du känner dig hedrad och, mest väsentligt, 2) att svenska folket kommer att slicka dig där bak. Det senare är en ordlek som antyder att den person som fäster frimärket på ett kuvert/vykort/paket medelst nudda frimärket mot tungspetsen i själva verket skulle ägna sig åt så kallad ”rimming”. Detta är en obscenitet ska vi villigt erkänna men den hamnar, liksom, under radarn på något märkligt sätt.

Kombinationen av moment 1 och 2 visar tacksamhet och ett sinne för humor.

Vi påpekar än en gång att mottjänsten är en ”dealbreaker”. Inget frimärke utan tacksamhet och sinne för humor.

Med vänliga hälsningar,
Posten (alltså Posten-Posten)

Jämför gärna med det här, tidigare beskrivna, scenariot.


Blodfattigt… (Bored to Death 4)

2009/09/07

Försöker att koncentrera mig på True Blood men jag kommer på mig själv med att tycka att det är för mycket The City. Det är blankpolerat träigt och jag har lust att köra en påle genom vampyrernas colgate-leenden, ytterligare en genom deras perfekta hy och en tredje genom manusförfattaren.

Jag börjar istället att fundera på vilka vampyrskildringar som jag ”köper” och vilka som bara är schlock. Var det filmatiseringen av en ”En vampyrs bekännelse” som sköt den genuint farlige vampyren i sank och ersatte den med någon slags teen-angst-grej?

Något som retar gallfeber på mig är att serien är utstuderat ”mörk”. Mörk, för den som inte vet, är när man har hjältar som inte är hjältar utan kan vara nihilistiska svin och bete sig omoraliskt. Omdömet brukar låta något i stil med att karaktärerna är ”nyanserade”, ”har djup”, ”rör sig i en gråskala” och kanske till och med ”ifrågasätter vår samhällsmoral”.

En gång i tiden fanns det kritiker som satte sig själva i sitsen som moraliska domare och fördömde sånt här men av dem ser man inget idag. Snarare är det tvärtom. Vid det här laget är vi uppenbarligen alla inne på ”mörk”.

Jag sitter just nu själv och filar på ett manus får en tre säsonger lång scen (just det, tre säsonger lång scen) där en man först hånglar med en kvinna, skjuter henne och slutligen begraver henne. Det är inte ett talat ord genom hela scenen men däremot så regnar det konstant. Det är fritt fram för tittaren att skapa sig en ramberättelse omkring det som sker och besluta sig för vad man tycker om det. Inga pekpinnar här inte.

Till sist vill jag passa på att slänga ut den här frågan: är det någon som betraktar Alexander Skarsgård som en filmstjärna? Eller låt oss säga så här: Har någon(1) någonsin köpt en dvd, köpt en biobiljett eller plockat upp ett magasin som har Alexander Skarsgård på förstasidan?

(1) …som inte själv heter Skarsgård i efternamn…


Bored to Death 3 – Repris!

2009/08/24

Läs först det här inlägget, gjort på min blogg 7:e juli, 2009.

Kolla sedan in den här artikeln.


Bored to Death 3

2009/07/07

Till och från kommer jag på mig själv med att leta efter nötter, russin och blockchoklad i skafferiet när jag inte orkar att gå ned till den lokala kiosken och handla riktigt godis. Precis på det sättet misstänker jag att det fungerar när en journalist beger sig till en hittegodsavdelning, oftast tillhörande det lokala bussbolaget eller kanske rentav SJ.

Varför resonerar jag så? Jo, för att på samma sätt som jag vet att nötter, russin och blockchoklad, trots vagt släktskap, inte är riktigt godis så har jag svårt att tro att journalister ser hittegodsavdelningsreportaget som ett riktigt jobb(1) trots att man kommer att ställa frågor och anteckna i sitt block.

Vad som kommer att vara vinkeln på reportaget behöver man knappast stjärnkikare för att se: här ska det frossas i stolliga prylar!

Tyvärr, är jag tvungen att säga, har jag läst dussintalet ”reportage” på det här temat och jag har upptäckt en röd tråd som flätar som samtliga. Kanske vet du, läsare, redan nu vad som är klimaxet(2) i reportaget, det stolligaste av stolliga prylar.

Jag syftar inte på uppstoppade djur, grammisar eller antika vapen, ty jag har läst reportage som har innehållit samtliga av dessa. Istället vill jag lansera en egen, lätt konspiratorisk teori.

Vi antar att du, läsare, har fått en anställning på en hittegodsavdelning. I samband med att den person som du ska ersätta lämnar över nycklar till skåp och ger ett vänligt ord på vägen innan han/hon går i pension så räcker han/hon även över en liten, tummad papperslapp. ”Om det skulle ringa en journalist och fråga om vad som är det märkligaste vi har här i vårt förvar, veckla bara upp lappen och läs.”

Så vad står det på lappen? Givetvis har föregångaren skrivit att det har hittats en kvarglömd benprotes.

Det kan te sig märkligt att någon glömmer/lämnar kvar en benprotes, det är jag den förste att erkänna men sen när blev det här höjden av stollighet, den officiellt fastslagna och standardiserade punchlinen för varje reportage om hittegodsmottagningar?

(1) Jag vill gärna hoppas att journalister åtminstone går in i journalistskrået med ambitionen att avslöja IB-affärer, hitta dolda folksjukdomar och festa med sverigedemokrater.
(2) Anti-.


Bored to Death 2

2009/06/24

…Och så meddelas att det att den årliga skyddsjakten på modebloggare har inletts. I år, 2009, är det sanktionerat att skjuta av manliga modebloggare som heter ”Daniel”. Även modejournalister som håller till på radio och envisas med att stava sitt förnamn som ”Danjel” är inkluderade. Givetvis sker detta för att säkra stammens fortlevnad.

Detta sagt så undrar jag vad som är hönan och vad som är ägget i det här fallet? förnamnet eller modeintresset?


Bored to Death 1

2009/06/18

Under rubriken ”Bored to Death” hittar vi idag svenska journalister som gör sig lustiga över att bilmärket Koenigsegg, skämtarna som påstår sig kunna hantera SAAB, påminner en aning om varumärket Kinderägg.

Detta kan verka lustigt vid en första anblick men det är det inte. Dels för att ordvitsen i sig inte är särskilt kul och dels för att det i mina ögon verkar som hela affären är ett skämt som har gått för långt.

Känn på det här t ex:
Christian Von Koenigsegg
Bård Eker
Augie K Fabela

Jag utmanar mina läsare att hitta på en storyline som involverar dessa tre namn. Storylinen ska dessutom innehålla: en skattkista, en ond hantlangare som heter Igor samt ett fall från en hög höjd i slutscenen.

Bryt inte era nackar för den här uppgiften. Det finns inget pris förutom min respekt att hämta.