‘Ed start

2010/09/27

Det blev inte David Miliband. Det blev inte Alan Johnson.

Det blev Ed Miliband. Och det är helt ok, enligt Polly Toynbee och är det helt ok enligt Polly Toynbee så duger det gott åt mig.

Läs om det här.


Dagens sol(piss-)stråle – The Sun vs Billie Piper

2010/07/22

Haha! Våra läsare är inte bekanta med konceptet ”perspektiv”. Låt oss slå mynt av detta genom att anklaga Dr Whos bästa helper någonsin®, Billie Piper, för att blåsa ut cigarettrök i ansiktet på ett barn! Mohahahahahaha…

Billie med barn

Billie Stove-Piper (min rubrik om jag arbetat på The Sun)

Read all about it!

Eller njut av den här nostalgitrippen.


Två olika England

2010/05/18

En intervju med Kenneth Williams och Bernard Manning, två väldigt olika engelsmän. Williams (1926–1988) var skamlös när han i Julian och Sandy-sketcher pratade polari/palare (gay slang). Senast i brittiska valet ekade arvet efter Williams när Simon Schama kommenterade valutgången:

It’s seems like we’ve got a hung parliament… Is it well-hung? Ooh, we never had any complaints!

Bernard Manning (1930–2007) saknade skam även han. Medan Williams arbetade i Londons West End byggde Manning upp sin popularitet på Working Men’s Clubs i Manchester. När den tidigare visade upp en minoritetsgrupp för allmänheten (i ett samhälle där det under lång tid fanns lagar mot homosexualitet) skapade den senare sig en nisch i att, för att uttrycka det milt, göra sig lustig över nyinflyttade afrikaner, karibier och asiater.

Tiderna och värderingarna förändrades. Den värld som Williams representerade vann mer och mer acceptans. Samtidigt är det svårt att se hur Williams, med sina koder, skulle vara lyckligare idag. Manning å andra sidan förlorade sitt anseende och heder. För den som orkar anstränga sig och utsätta sig för det så går det att hitta klipp på Youtube där Manning förnedrar sig genom att uppträda för skinheads på pubar.

2003 röstade britterna fram The 100 Worst Britons och Manning kom på plats 16 (å andra sidan röstades Enoch Powell in på plats 55 över The Greatest Britons). Mannings ”humor” var helt klart inte på modet. Samtidigt är det rätt lätt att se arvet efter Williams. För att nämna två exempel så har både Morrissey och Russell Brand lite av Kenneth Williams i sig.

Ooh!


Tweet upp i rätten – rekommenderad läsning

2010/05/11

Idag rekommenderas en koll på fallet Paul Chambers, en man vars frustration över en flygplats producerade ett inte särskilt roligt ”skämt” på Twitter – något som nu har resulterat i en bot på £1000.

Read all about it!

Det finns mer att läsa om det på den excellenta Jack of Kents blogg.


Something borrowed, something Brown…

2010/05/10

Så här skrev jag (lätt redigerat) om filmen The Deal, om Granita-uppgörelsen, på min gamla sur-blogg:

Thursday, June 28, 2007

”The Deal” is the real deal
Category: Movies, TV, Celebrities

Äntligen, som Fylking skulle ha sagt.

Brittisk nutidshistoria blir i regel underhållande TV. Ibland blir det lite för underhållande som i satirerna över David Blunkett och senast Tony Blair (”A Very Social Secretary”, som jag har rapporterat om i P4, och ”The Legacy of Tony Blair”, som jag har skrivit om tidigare i den här bloggen [min gamla blogg, blog.anm]). Det är något med Blairs karaktär som gör att han inte funkar i komedi, han är helt enkelt för extrem i sin engelska spattighet för att kunna överdrivas. Just den här spattigheten fick vi stora doser av i ”The Deal”. Nästan lika mycket som den Brownska surmulenheten. Här kommer storspelande David Morrissey nästan upp i samma nivå som originalet.

Det handlar om överenskommelsen som de båda (dåvarande) vännerna träffar om att Blair ska stödja Brown när han ska kandidera om partiledarskapet. När väl sen tillfället kommer så vill valkretsarna (representerat genom Peter Mandelsons lägesanalyser) något helt annat. Att manusförfattarna dessutom lägger till en manipulativ Cherie Blair i kulisserna gör att det blir väsentligt mycket bättre TV-dramatik. Mandelsons, eller ”Mandy” som alla anglofiler med känningar i brittisk politik känner honom som, homosexualitet spelas ut som komedi. När han först presenteras (med saligt avsomnade Freddie Mercurys mustasch) dikterar manuset att råhetero Brown anmärker på att Mandy bär brandgula strumpor. Det blir också komedi när Mandy omfamnar en mycket, mycket obekväm Brown efter John Smiths dödsbud.

I treenigheten Brown, Mandy och Blair blir den senast nämnde som en slags ”gyllene medelväg” – meterosex-mannen med äktenskap, ett halvt fotbollslag ungar men, som Göran Persson en gång anmärkte (när valet stod mellan Blair och Prescott), ”Jag ser hellre att det blir en riktig arbetarklassman som Prescott än Blair som fönar sig” (jag ber om ursäkt om det blir något förvanskat från direktcitatet men andemeningen är dock den samma). Det blir lite Faludis Ställd i House of Commons-sättning.

Allmänheten är en kvinna som ska erövras. Det är handlar om att vinna den kvinnligt ytliga publiken till sin sida, de som inte sitter fast i tänkandet på samma sätt som Labour-uppfödda walesiska eller skotska gruvarbetare. Trianguleringens lagar får Blair att putta undan Brown från tronen, på samma sätt som Cameron med stor sannolikhet kommer att få undan Brown. Fast där jobbar trianguleringens princip med ett annat faktum. Tiden.

I ”The Deal” kommenterar Brown Thatchers snöpliga avgång (eller egentligen kuppartade avsked) med att ”hon stannade för länge. Efter sex år börjar de att hata en”. Enligt samma mekanik är redan britterna trötta på Brown. Och när det kommer till karisma ligger han fortfarande milslångt efter Cameron oavsett om det rapporteras om en ny, leende Brown efter Blairs avgång.

Och så dricks det en massa öl. Både på burk ur glas. I partihögkvarter, på tåget, på puben och på den flashiga Islington-resturangen. Eller nej. Just på den flashiga Islington-resturangen (som idag är ett lower midmarket texmex-hak) dricker klassförrädaren Blair vitt vin, New Labours poison of choice, medan den skotske renlevnadsmannen nöjer sig med ett glas vatten.

Så skrev jag 2007. Då anade jag inte att Cameron skulle vara ”gammal” vid det här laget.


Hej då Gordon Brown! Tack för allt.

2010/05/10

Vid det här laget, när jag hör nyheten om att Gordon Brown har bestämt sig för att lämna över Labour-ledarskapet, vet jag inte om jag är en del av ”lashen” eller ”backlashen”. Jag är nämligen en av dem som tycker att Brown var och fortfarande är en bra man och en duktig politiker.

(Gordon Browns tal i ljud och i text).

Browns engagemang i bekämpandet av fattigdom, kanske framförallt barnfattigdomen i Storbritannien, är en av anledningarna som lämnar mig med beundran. På senaste tiden har det mesta fokuset hamnat på Browns personlighet (och i vissa fall påstådda, uppdiktade, personlighet). Jag kan tänka mig att det var något som Labours spindoctors hade en hel del huvudbry med inför valet. Personligen hade jag bett dem att stryka de taffliga försöken till skämt som de preparerade Brown med inför valdebatterna. De var så uppenbart o-Brownska att jag skämdes hela vägen till fredagen efter. Mitt stöd till Brown kom inte ur viljan av att ha premiärminister som var en smooth operator med ett perma-leende. Precis som britterna, i valet 2005, tyckte jag att det var nog med den sortens politiker (kom ihåg att det Brown – INTE BLAIR som vann valet 2005 åt Labour).

Av allt som Brown har åstadkommit kommer förmodligen hans eftermäle att hamna här någonstans (dålig Youtube-ripp ifrån Charlie Brookers You have been watching):

Stackars jävel.

Nu väntar, om jag får göra en förutsägelse, en kamp om ledarskapet mellan David Miliband och Alan Johnson. En del kommer att nämna Ed Balls, en del kommer säga Harriet Harman. Jag tror som sagt Miliband mot Johnson. Den senare har tidigare sagt sig inte vara villig att ställa upp men det har ju inte hindrat någon förut.


Always The Sun, Always The Sun, Always, Always, Always The Sun

2010/05/08

Hej och förbannade hå.

Here they go again.

FergieHope

The Sun använder Obamaicon-funktionen. Igen. Igen. Och igen.

Kommer 2010 gå till historien då alla artiklar i The Sun illustrerades med obamaicon-funktionen? FK.

(Rubriken)