Antony Beevor och jag

2009/08/31

The future teaches you to be alone
The present to be afraid and cold
So if I can shoot rabbits
Then I can shoot fascists

(Manic Street Preachers – If you tolerate this then your children will be next)

Spanish songs in Andalucia
The shooting sites in the days of ’39
Oh, please, leave the ventana open
Federico Lorca is dead and gone

(The Clash – Spanish Bombs)

Efter att litterärt(1) spenderat sommaren tillsammans med Hitler, Stalin och alla andra ur (2) historiens skräckkabinett, guidad av den förträfflige militärhistorikern Antony Beevors Berlin 1945 – Slutstriden beslöt jag mig för att följa upp med den sammes bok Spanska Inbördeskriget. Den boken handlar om… äsch.

Spanska inbördeskriget upplever jag som lite av en kunskapslucka i min generation. Kanske med all rätt. Om man är advokat för att historieundervisningen ska gräva ned sig i 1900-talskonflikter på halvöar är Spanska inbördeskriget ett smorgasbord. Man stryker mjällen från manchesterkavajen, tar pipan ur mungipan och mumlar om att just denna konflikt var generalrepetionen för Andra Världskriget. Om man däremot är en sönderstressad högstadielärare(3) som snabbt måste hetsa igenom industriella revolutionen för att ADHD-klassen med irriterande mobiltelefonsignaler och bak-o-fram-vända kepsar som alltid sa hora ska hinna se Kanonerna på Navarone för att lära sig något om Förintelsen innan sommarlovet tar vid kan jag tänka mig att man har heeelt andra prioriteringar.

Min bildning om Spanska inbördeskriget, innan jag köpte Beevor-pocketen, kom genom följande män:
1. Herman Lindqvists bok Historien om Spanien,
2. Mick Jones och Joe Strummer (The Clash) samt…
3: James Dean Bradfield och Nicky Wire (Manic Street Preachers)

Medan jag vände mig till källorna 2 och 3 för lite småplock om krigets jävligheter och lite praktisk vardagsetik så plockade jag 13 år lillgammal upp Lindqvists bok för mer djup visdom. Det är värt att nämna att jag vid det här laget hade en oförklarligt stor fascination för Spanien. Det kan ha att göra med att det var rätt nära Columbus-jubileet och OS i Barcelona(4).

Det har nu gått mer än ett decennium sedan jag läste boken men faktum är att så värst mycket, sorry Herman, lärde jag mig nog inte. Jag rekommenderar styckena om det medeltida Spanien men när det närmade sig general Franco et al blev det rätt långrandigt. Kanske var det för allas bästa. 13-åringar ska inte sitta inne och uggla över en stockkonservativ kravatt-mans långtgående friheter med historiska händelser.

Apropå långrandigt, vilket kom på tal en mening sedan, inser jag att jag redan nu har en klass som sitter och skruvar sig i bänkarna framför mig. Så där. Gå ut på rast! Jag återkommer lite senare med ytterligare en drapa om Antony Beevors bok Spanska Inbördeskriget.

*reser mig från katedern där jag suttit med benen dinglande och blicken riktad snett uppåt(5), och suddar ut min mindmap från whiteboarden*

(1) Mycket viktig poäng!
(2) ”Slår på” Herman Lindqvists röst.
(3) …som likt en karikatyr av en förortsrappare går på i timmar om att man kräver mer pengar och respekt…
(4) Just det, det var det OS:et som hade den coola logon!
(5)…lite som Sarah Cracknell på plats 3/5 på min lista över brittiska brudar jag avgudade under 90-talet.