Dekad – Skribenterna

2010/01/29

Följande text var menad att läggas upp innan det omvälvande decennie-skiftet (som kanske inte alls var ett decennie-skifte) men jag hann bara få ihop två personer av tre och så rann det ut i sanden. Om det finns någon som har förslag på hur jag fortsätter är det välkommet med input.

Eftersom jag läser tidningar och ofta råkar passera gränsen för vad som är gammelmedialt (deadlines, stående inslag och en färgglad sportbilaga) i min blogg kan jag inte låta bli att lista skribenterna som förgyllde mitt 00-tal. Läs och begrunda. Om tio år kommer papperstidningarna inte att finnas längre om man får tro dagens teknikoraklen (samma män, även om de idag kommer i både manlig och kvinnlig form, som under 80-talet förespådde att det skulle finnas fax-kiosker i varje kvarter vid millennieskiftet). Å andra sidan, om man frågar manusförfattaren till blockbuster-filmen Mad Max, kommer vi, iförda bondage-huvor, att vara allt för upptagna med att härja landsbygden för att bry oss om något alls som inte rör några droppar bensin och något ätbart.

Under 00-talet fanns det ännu en del människor som genom att föra penna till papper eller finger till tangentbord kunde få mig att lägga ut mycket tid och pengar på att få tag på det tryckta ordet. Ibland hände det till och med att jag köpte en tidning bara för att på bussen hem upptäckte att den skribent som jag hade längtat efter att få läsa inte hade med en text i den tidning som jag spenderat surt förvärvade kronor på. Shit happened. Ibland hände det att man missade ett nummer. Hade man tur fanns den text som man hade missat att köpa på nätet. Eftersom det fortfarande var tidigt 00-tal var risken dock stor att man hade gått miste om den för evigtish (märk väl att jag ”sejfar” upp för att det faktiskt ofta gick att hitta texten men att det ofta var ett rätt tidskrävande äventyr som väntade en).

Var var jag? Jo. En del skribenter fick mig att trotsa surt regn, rusk och snöstormar. De som har läst min Dekad-lista sedan tidigare kommer förmodligen att himla med ögonen medan jag räknar upp namnen. Det handlar som vanligt om vita, nordeuropeiska män (och givetvis är det fokus på den där ön utanför Frankrikes kust). På min topp-tre över skribenter hittar vi…

När mina favorit-preachermen Charlie Brooker och Chris Morris drog igång stora motorsågen över den begynnande hipsterfieringen av populärkulturen skapade de den mänskliga medianoden Nathan Barley. Det var ingen slump att den här irriterande tech-twatten delade initialer med Neil Boorman. Neil och/eller Boorman vem? frågar sig nu en förkrossande majoritet av världens befolkningen. Plogen på åkern i Zaire stannar medan George M’Bado kliar sig i huvudet. Jo. I området kring Shoreditch, östra London, hade den arbetarlösa arbetarklassen precis insett att de council flats som tidigare hade fnysts åt helt plötsligt var hett byte för webdesigners, creative directors och den där killen som precis la Rick Astleys Never Give You Up över en Lady Gaga-video på Youtube (även om de inte visste det då). I det här klimatet var Neil Boorman en pionjär. Samarbetet med nattklubben 333 tog formatet flyer och gjorde det till ett litet konstverk. Gerilla-lokalmagasinet Shoreditch Twat tog Boorman hela vägen upp till modemagasinet Sleazenation (omdöpt till ”Sleaze” efter att Boorman tog över). Här tog dock framgångshistorien om Boorman stopp. Det stora misstaget kan med facit i hand vara att Boorman rensade ut kändisar och ersatte dem med samhällsengagerade popkultur-artiklar. Samtidigt som Posh Spice brann upp på en känd kampanj som visade den nya inriktningen flyttade magasinköpande segmentet till Hello! och Grazia. Boormans produktion på Sleaze med samarbeten med kreativa kollektivet Crash sörjs fortfarande.

Jon Ronson gör sig just nu ett namn tack vare filmatiseringen av reportageboken The Men That Stares at Goats, vilket jag har skrivit om tidigare i bloggen. När Ronson inte gör fantastiska reportageböcker, som till exempel Them där han följer ett par individer som anses vara extremister, skrev han under tidiga 2000-talet fantastiska krönikor i The Guardians helgbilaga. Hans krönikor om hur både hans romantiserade vision och praktiska sida dödar sonens önskan om att få åka lådbil, festen på postkontoret eller hans Lord Sugar-imitationer är läsupplevelser som jag aldrig kommer att glömma. Framförallt de två senare, om konsten att vara kvick och humoristisk i sällskap, är lysande. Både källor till skratt såväl som ett varningens finger.


Dekad – Litteratur

2009/12/18

Det började någonstans kring Naomi Kleins No Logo lyssnandes på The Auteurs i studentrummet och slutade någonstans kring Luke Haines Bad Vibes lyssnandes på Naomi Kleins anförande från Bella Center. Båda två var tankeväckande och intressanta böcker men de nådde inte in på min lista över decenniets bästa böcker. Här tvingar jag mig själv att dela upp ämnet i två underkategorier, fiktion och icke-fiktion (även om det är en uppdelning som har visat sig vara väldigt problematisk) Vi börjar med fiktionen…

I Bret Easton Ellis Lunar Park mår Bret Easton Ellis och hans familj dåligt. Romanfiguren Easton Ellis klarar inte av sina grannar, förstår sig inte på sina barn och plågas dessutom av sin allt annat än harmoniska relation till sin döde far. Just styckena om barnen, söndercurlade, överdiagnostiserade och medicinerade, är de mest gripande. Tvärtom mot Julen verkar det som att samtiden inte är roligast för de små. Easton Ellis kommer förmodligen att bli mest ihågkommen för sina verk från sena 80-talet/tidiga 90-talet men Lunar Park från 2005 är briljant.

Umberto Ecos Foucaults pendel gavs ut 1988 så därför faller den utanför min lista trots att det med största sannolikhet är den bok jag läste MEST av under 2000-talet. Istället måste jag ta med samme författares återkomst till medeltiden (samma period som han förlade sin kanske mest kända roman, Rosens namn till): Baudolino. På sina håll är det hög nonsensfaktor. Vem är jag att döma? Lika gärna som jag väljer Eco skulle jag på sätt och vis kunnat inkludera t ex Neil Gaimans American Gods som även den flätar ihop historia, myt och äventyr men Ecos snudd på magiska förmåga att få bortglömd visdom att flyta på som den tätaste thriller gör att den tar sig in på topp-3.

Vad var och en som köpte någon av Ecos böcker dock måste ställa sig till svars med är det sorgliga faktumet att han/hon/hen indirekt är medskyldig till The Rise of Dan Brown. Det är inte rättvist men så är det. Precis som Radiohead-fans skapade Coldplay och U2-fans skapade Bono.

Slutligen tar jag med Sara Stridsbergs Drömfakulteten. Jag läste den på en italiensk strand (direkt efter att ha plöjt igenom en annan runner-up, Maria Svelands Bitterfittan) och jag läste den på mindre än 24 timmar. Så kort är den. Det är dock inte därför som jag tar med den utan för att den tog sig fantastiska friheter med historien och på sätt och vis förstörde min blogg genom sin inverkan på mitt eget skrivande. Drömfakulteten träffade mig i huvudet som en hammare. Och Valerie Solanas ska bli USA:s nästa president! Jag antar att Luke Haines är villig att instämma.

Decenniets bästa non-fiktion var:
Imperial Life in the Emerald City: Inside Iraq’s Green Zone av Rajiv Chandrasekaran. Lika långt som titeln på boken adderat med längden på författarens efternamn är boken bra, intressant och skrämmande. Chandrasekarans reportage om livet i Gröna Zonen i Bagdad staplade tappa-hakan-ögonblicken ovanpå varandra tills de sakta började svaja för att sedan falla ned och begrava läsaren. Dessutom så bekräftades In The Loops tes om att det är plugghästar kring de tidiga tjugo från mellanvästern som hamnar på de mest ansvarskrävande posterna i den amerikanska administrationen.

Celebrity av The Guardians kändisreporter Marina Hyde tog vimmeljournalistiken till en ny nivå genom att ta den till en annan nivå än just vimmel. Hyde visade med stilistisk briljans hur kändisar förstör vetenskap, medicin, journalistik, barn, religion, de där små plastplopparna längst ut på skosnörena, djur och allt annat. En av de stora ögonöppnarna var hur FN fullständigt har kapitulerat för kändisarna (good-will ambassadörer!). Det är inte längre byråkrater med år av erfarenhet eller hjälparbetare på plats som bestämmer var insatser ska göras. Det har istället delegerats till Madonna och Sharon Stone. Någon som skulle behöva läsa den här boken är inköparen på SVT som släppte igenom Madonna och Kabballah-kyrkans (medlemsvärvnings)projekt Raising Malawi i programutbudet.

Planet of Slums av Mike Davis led en del av amerikanska statistiksjukan (den som förutom att plåga faktaböcker även förstör baseball och basket) men om man bortser från sifferhades var framför allt det en skrämmande resa ned i slumhades. Från viktorianska London och framåt skildrade Davis hur drömmen om livet i staden för en ständigt växande skara människor blir ett helvete på jorden. Man kan sucka och sörja över levnadsvillkoren i Kairo, Mexico City och Islamabad men så plötsligt dyker namn som Los Angeles och Neapel upp och plötsligt ser man vart åt det barkar. Davis bok är en väckarklocka när vi för första gången i historien är fler människor som bor i staden än på landsbygden.

Av svenska non-fiktionböcker var det Björn Elmbrants Dansen kring guldkalven som var närmast medaljplats. Sven Lindqvists Nu dog du var aktuell också men gavs ut ett år för tidigt (1999) för att vara med och tävla. Bland intressanta författare jag läste som väckte många tankar men vars verk inte platsade in på listan räknar jag Ian Buruma (för att han hade fel), Richard Dawkins (för att han är ett enda stort, mänskligt, metronomvaggande pekfinger) och Jon Ronson (för att det inte finns ett fjärde steg på prispallen).

Medaljplatserna – kategorin Litteratur – Fiktion:
Lunar Park – Bret Easton Ellis (2005)
Baudolino – Umberto Eco (2000)
Drömfakulteten – Sara Stridsberg (2005)

Medaljplatserna – kategorin Litteratur – Non-fiktion:
Imperial Life in the Emerald City – Rajiv Chandrasekaran (2006)
Celebrity – Marina Hyde (2009)
Planet of Slums – Mike Davis (2006)


Dekad – Musikvideo

2009/12/11

Låt oss säga att IKEA-katalogen helt plötsligt slänger ut allt material som tidigare har fyllt den och istället börjar att publicera en årlig sammanställning om badminton. Det finns förmodligen bättre jämförelser att göra men det är den utvecklingen som har skett hos MTV under det senaste decenniet. De dagarna vi satt och munpruttade åt att man envisades med att spela Robbie Williams, Britney Spears och Fugees-medlemmar är i dag ett minne blott. Där det tidigare fanns förakt finns idag ett slags nostalgiskt skimmer. Trots att MTV har bestämt sig för att musikvideor inte tilltalar deras målgrupp (som verkar vara en douchebag som häftar fast sina genitalier på instrumentbrädor med inbyggda dvd-skärm samtidigt som de dejtar silikonpumpade brudar under coachning av en walesisk douchebag som häftar fast sina genitalier mot Good Charlotte-basistens hörnsoffa) fortsätter musiken att leva, och sparka, vidare även i visuell form.

Youtube anses av en del vara framtiden för branschen. Sökträff- och länkekonomi yada yada. Här blandas det friskt mellan proffs och amatörer och de anses, med dagens standard, vara jämlika när det kommer till att stöpa om musikaliska verk till ögongodis. Ett par musikvideo-kreatörer är dock mer jämlika än de andra. De här tre kreatörerna satte agendan under första decenniet av mitt 2000-tal.

Shynola – London-baserat kollektiv som förutom fantastiska reklamkampanjer, en del inhopp i press, fantastiskt artwork som till och från överglänste Chris Morris och Charlie Brookers satir över en ännu slumrande hipsterkultur i TV-serien Nathan Barley. Gjorde bra musikvideos tillsammans med Blur och Radiohead men frågan är om de inte var allra bäst när det kom till Queens of The Stone Ages ”Go With The Flow”. Och förresten: i den där TV-serien, vem var det som satt med i redaktionsmöten om inte…

Richard Ayoade – När multibegåvade Ayoade inte är skådespelare i (överskattade) IT Crowd eller tramsar i Garth Marenghi och Mighty Boosh passar han på att spela in riktigt snygga musikvideor. Förutom brittiska band som Last Shadow Puppets, Kasabian och Arctic Monkeys har han även anlitats av Yeah Yeah Yeahs och Vampire Weekend. Som bäst är han när han släpper loss east end-thugs mot clowner i Arctic MonkeysFlourescent Adolescent” och gothar upp Vampire Weekends afropoppiga ”Cape Cod Kwassa Kwassa”.

Floria Sigismondi – Gothar upp. Yes. Vi har ännu en snygg övergång till italienskfödda kanadensiskan som förutom ett av världens coolaste namn dessutom har koll på hur man får vem som helst att platsa i en Bauhaus-video. Varför inte ta en ex-Mouseketeer och förvandla henne till en nattfjäril till exempel? När Christina Aguilera skulle bli ”vuxen” var det Sigismondi som fick regissera hennes ”Fighter”, uppföljaren till den lika visuellt som moraliskt utmanande ”Dirrty” (låt oss glömma bleka ”Beautiful” som släpptes däremellan).

Medaljplatserna – kategorin Musikvideo:
Shynola
Richard Ayoade
Floria Sigismondi

Runner-ups – kategorin Musikvideo:
VH1, Dave Meyers och Chris Cunningham


Dekad – Konst

2009/12/04

…Sorteras under rubriken ”Indy på hal is”…

Alla är vi kritiker. Eller så är vi det inte. Oavsett vilket så ger jag mig på att lista de tre konstupplevelserna som jag stoppar ned i tidskapseln från 2000-talets första decennium. Innan jag börjar ska jag, för omväxlings skull, gå igenom några av mina runner-ups.

Nicholas Serota. Stort tack. Nicholas who? Nicholas Serota är direktören för Tate Gallery i London, den plats som har gett mig flest konstupplevelser. Fritt inträde och fantastiska samlingar av både moderna klassiker och intressanta one-offs. På samma sätt måste jag tacka Charles Saatchi, vilka vissa säkert skulle hävda hade hoppat över hajen (Hirst!) under sena 90-talet. Saatchis stöd till Young British Artists-klicken känns jätteviktigt för en anglofil som mig.

Vilket för mig in på min topp-tre. Effektsökande. Check. Infantila. Check. Övervärderade. Förmodligen check där med. Bröderna Jake och Dino Chapman finns med på mina konstmedaljplatser. 2003 presenterade Chapmans sitt konstverk Insult To Injury. Konstverket ifråga väckte stor uppmärksamhet inte bara i sig utan ställde den konstintresserade världen inför ett stort dilemma. Insult To Injury bestod nämligen av ett par orginal-etsningar ur den spanske konstnären Francisco Goyas (även han en personlig favorit) serie Los Desastres de la Guerra (Krigets fasor) som Chapmans hade kompletterat/våldfört sig på. På Goyas etsningar av Napoleonkrigens brutalitet på Iberiska halvön målade Chapmans dit glada clownansikten på offren och förövarna. Rewriting history with smile, så att säga. En del kritiker fasade över att någon visade sådan fräckhet mot Goya och hans dokumentation av krigets offer medan andra fascinerades. Jag räknar mig till de senare.

Tate Modern har nämnts tidigare i inlägget. Kring 2005 besökte jag galleriet och blev knockad av österrikaren Marcus Schinwalds videokonstverk Dictio Pii (2001). Video visar oss en inspelning ifrån ett hotell med en samling människor som spelar upp mer eller mindre absurda situationer med en voice-over som går över alltihopa. Repetitionen, det fantastiska fotot och människorna knockade mig. Fragment av det här konstverket ligger ute på en kanske inte helt obekant site där det går att hitta rörliga bilder. Tyvärr är det som jag funnit där stympat i tid och utan voice-overn.

En annan ren knock-out presenterades för mig genom modemagasinet i-D. I ett av deras nummer från tidiga 00-talet visade de en genomgång av samtida bildkonst. En av bilderna i sammanställningen kom ifrån en konstnär vid namn Matthew Barney och hans femdelade serie The Cremaster Cycle. Cykeln, som genom sitt namn och tema anknyter till muskulaturen som reglerar testiklarnas temperatur, påbörjades redan 1994 men det är den avslutande del 3 som öppnade mina ögon för Barney. Cremaster 3 handlar om och utspelar sig i Chrysler Building och knyter an till myter från kelterna och frimurarna. En varning bör dock utfärdas angående konstverket; efter att man har sett Cremaster 3 kommer ens krav på visuell perfektion att höjas till en sån grad att samtida svensk videokonst framstår som ”du simmar ur bild, Kaj”.

Medaljplatserna – kategorin Konst:
Jake och Dino Chapman – Insult to Injury (2003)
Markus Schinwald – Dictio Pii (2001)
Matthew Barney – Cremaster 3 (2002)

Runner-ups – kategorin Konst:
Nicholas Serota, Charles Saatchi och P1 Kulturnytt


Dekad – Radio

2009/11/27

När man frågar IT-människorna om radions framtid så spår de att radiovågorna dör ut kring 2020. Under 2000-talet första decennium var radion dock live and kicking i allra högsta grad. På sätt och vis har de rätt. Utvecklingen med podcast har varit en liten revolution i sig. Trots det tror jag att någon, någonstans, 2030 fortfarande kommer att svära över en felinställd radio. När jag listar höjdpunkterna i kategorin radio är det svårt att välja. I de flesta andra kategorierna har man andra personers listor att luta sig mot, exempelvis när det kommer till film och musik, där det var sjätte sekund publiceras en ny lista på millenniets 100 bästa inledningstexter respektive trumsolon.

Här tvingas jag spela ut det allsmäktiga ”personliga” kortet. Det här blir alltså en lista på mina radio-minnen som jag ”personligen” anser har varit bäst mellan 2000-2009. Till skillnad ifrån det tidigare publicerade inlägget om kategorin ”TV-serier” så inkluderar jag radio-program som började sändas innan första januari 2000. Fråga mig inte varför.

Vi börjar med att beta av medaljplatserna under söndagkvällar med frekvensen inställd kring de höga 90 på FM-bandet. Det var där som P3 under 12 år sände kulturprogrammet Flipper. Roger Wilson, Uje Brandelius, Marcus Lindeen och Lo Kauppi var några av programledarna som kom och gick men programmet hade imponerande jämnhög kvalitet och skärpa genom hela sin produktion. Flipper lyckade kombinera angelägen kulturjournalistik med den nyaste och bästa popmusiken. Än idag kommer jag på mig själv med att känna igen personer och fenomen – bara för att minnas att det var genom Flipper som jag kom i kontakt med dem i första hand.

Om Flipper var klassisk kulturjournalistik med ett tonläge som visade respekt för unga vuxna är Maria Svelands och Johanna Langhorsts Heliga Familjen (P1) växlande passivt aggressiv och till och från exploderande upplevelse. Serverat lagom till frukost i den ”vuxna”, talade kanalen har det åtminstone fått reaktionärer som Marcus Birro och Göran Hägglund att sätta kaffet i halsen. I båda fallen, när de bjöds in till programmet, eller rättare sagt programmet bjöd in sig till dem visade det sig att de inte hade lyssnat särskilt noga. Att programmet sändes var nog för att väcka vrede hos Birro-Hägglund-falangen. Sveland och Langhorst lyckades med sin tesdrivna radio och sitt stora engagemang att väcka liv i en diskussion (feminismen) som vissa hellre ville ha dödförklarad. Själv fick jag ett tungt argument för att stanna hemma på fredagkvällarna.

Tredjeplatsen går till inte till ett radioprogram. Inte ens till en radiokanal. Istället går det till The Guardian Audio & Podcasts. Medan svensk privatradio jönsar till döds mellan samma låtar som de spelade för en timme sedan och svenska tidningar hellre försöker att yngla av sig till TV-mediet (hjärtskärande tafatta diskussioner mellan Dagens Nyheters ledarskribenter, Expressens försök till sport-TV och Fredrik Virtanens flat line) ger sig brittiska The Guardian in på radio-territoriet. Bra prat-radio alltså. Media Talk ger BBCs Media Show hård konkurrens och om Radio Rixs ofattbart populära trojka skulle inte få en syl i vädret i jämförelse med takt och ton i fotbollspodcasten Football Weekly. BBC, som jag tyvärr tvingas lämna utanför medaljplatserna i radio-kategorin, har en bra sparringpartner att träna sina muskler mot i The Guardians radio-satsningar.

Medaljplatserna – kategorin Radio:
Flipper (Sveriges Radio, P3)
Heliga Familjen (Sveriges Radio, P1)
Audio & Podcasts (The Guardian)

Runner-ups – kategorin Radio:
BBC podcasts (British Broadcasting Corporation, BBC), Frispel (Sveriges Radio, P3), Nya Vågen (Sveriges Radio, P1), P3 Dokumentär (Sveriges Radio, P3)


Dekad – Musikerna

2009/11/20

Förordet är på gatan (for-word on the street) så vilka var 00-taletsmusiker som fick mig att jubla och gapa stort av hänförelse? Till viss del har jag redan avslöjat mig genom min lista över 00-talets bästa låtar men här är de tre musikerna som fick mig att springa till skivbutiken och spendera hederligt intjänade pengar på musik över disk, inköpt av en person med stor insikt i rocken och som gärna delar med sig av sitt vetande (i vissa tillfällen till och med hjälper en att identifiera den där låten som börjar typ något i stil med ”döh döh-döh-döh döh dööööh döh”). Jag kan avslöja att det blev två britter och en amerikan. Samtliga män. Men det kommer att ordna sig, alla vänner av kvinnor (till vilka jag räknar mig själv), det kommer att ordna sig på slutet…

Ett tag, kring 2004, var det nära att det hade blivit tre brittiska herrar på listan, Union Jack i topp. Vad var det som satte käppar i hjulet för en brittiska triss? Jo, det var Franz Ferdinands tredje album – Tonight. Alex Kapranos, frontman i bandet och till och från matskribent i The Guardian, hade känning på topp tre från och med 2004 och ända fram till 2009, men föll i och med den kollektiva gäspningen som nämnda skiva orsakade. Det var djävulskt trist att se Glasgow-bandet säcka ihop. Deras taggiga rock-pop gav mig och tusentals (miljontals?) människor en rock vi kunde dansa [snyggt] till och det var, och är, man sannerligen inte bortskämd med. Istället representeras de brittiska öarna av Pete Doherty och Alex Turner.

Doherty lyckades på två fenomenala Libertines-plattor och en Babyshambles-platta (Shotters Nation) att ge oss fantastisk musik och ett mervärde i form av ett personligt öde som var så gripande i all sin brutala dumhet att han fick oss att komma ihåg vad framtidens musiker aldrig någonsin kommer att kunna ge oss (se förordet). Dohertys missbruk med dess följder (bland annat inbrottet hos bandkollegan och medkompositören Carl Barat, då han stal dennes gitarr för att finansiera sitt missbruk) var ett alarm som dels signalerade att det var illa ute med Doherty (inget tvivel om det), dels vad det är som skiljer en rockstjärna från en vanlig dödlig. För trots att det är utan tvivel är idiotiskt, dåligt och helt förkastligt att injicera heroin så finns det något lockande i att fullkomligt destruktivt och egoistiskt bara släppa taget om allt och alla. Särskilt om det sker med de sångerna som soundtrack. I The Libertines andra, självbetitlade album fick alla musikälskare dessutom ytterligare en fantastisk skiva på temat ”män som inte älskar varandra (fast inte på det sättet) längre”. Placeras tematiskt mellan Suedes DogManStar och Roxy Musics For Your Pleasure.

Om Doherty är den gamla rockens spöke som stövlar in uppenbart påverkad, välter granen och spyr över julbordet är Alex Turner den kommande rockens vålnad. Från inledningsvis valpiga Arctic Monkeys till ett mer moget sound som nu börjar ta stadiumformat har Artic Monkeys växt något otroligt på tre plattors tid. När sedan Turner använder tiden vid sidan om till att spela in en så fantastisk platta som han lyckades göra på sidoprojektet Last Shadow Puppets The Age of the Understatement kan man inte göra något annat än att kapitulera.

På tredje platsen hittar vi amerikanen. Första plattan innehöll ett par pinsamma försök att hitta formen. När andra skivan kom var det en ren knock. Jag talar givetvis om Las Vegas stolthet, The Killers frontman Brandon Flowers, kompade av de två andra och han som ser ut som Earl Hickey på trummor. Det är alltså återigen en andra-platta, den som brukade ha adjektivet ”svåra” framför ordningstalet, som visar var skåpet ska stå. Sam’s Town gav oss en rad hits (titelspåret, Bones, Read My Mind) som var för sig hade varit skäl nog att hylla och höja Flowers till skyarna. Nu fick vi dem alla på en gång. Och då har jag inte nämnt den där majestätiska låten som sänder rysningar bara man hör introt. Jag är för ung för att förstå mig på Bruce Springsteen men när jag hör When You Were Young (som givetvis är låten jag talade) så tror jag mig kunna ana vad han handlar om. Tredje plattan, Day and Age har inte samma direkta anslag, trots fina Human, men är en riktig grower.

Det var det alltså. Doherty, Turner och Flowers. Men så var det ju brudarna…

Jag vill passa på att nämna tre stycken kvinnor som rockade mitt 00-tal och om det är något som jag tycker mig se som en röd tråd så är det innovation. De gav hopp om framtiden. Kvinnorna som jag vill ta med mig till 10-talet är…

Melissa Arnette Elliott, mer känd som Missy Elliot. Tillsammans med producenten Timbaland hade hon redan gett oss fantastiska låtar under det sena 90-talet men hennes fullständigt fantastiskt knasiga Miss E… So Addictive (med vurmandet för det olagliga preparatet ecstasy som pågick under det tidiga 2000-talet inom amerikanska hiphop-kretsar) var ett wake up-call som hette duga. Lägg där till fullständigt hysteriskt roliga och innovativa videor. Missy har försvunnit en del sen dess och verkar inte helt balanserad (hennes Cribs-avsnitt på MTV var riktigt sorgligt). Jag håller tummarna att hon är tillbaka snart.

Amy Winehouse. Amy Wineglass. Amy Wine-sumtin’. Läs stycket ovan om Pete Doherty, krydda med meningen ovan om Missy och Timbaland fast med producenten Mark Ronson istället samt ta en rejäl dos av det sextiotal som Alex Turner lyckades återuppväcka med Last Shadow Puppets. I en marknad där artister dyker upp och försvinner utan spår satte Winehouse sitt tydliga märke (i varje fall i sitt hemland) – hon blev en person som varje levande person känner till. Dessutom ”breakade” hon med ett fantastiskt – gissa vad – andra-album.

Tredje kvinnan ut och här kan jag få rejält med stryk om jag, eller kanske rättare sagt personen i fråga, inte spelar sina kort rätt. Det är samtidigt väldigt svårt att bedöma vad för kort hon sitter med på hand eftersom jag inte kan läsa hennes po-po-poker face. Jupp, den tredje kvinna är Stefani Joanne Angelina Germanotta, aka Lady Gaga aka hon med den snygga luggen aka hon med de konstiga kläderna aka hon som spelas på radion hela jävla tiden. Spice Girls var sin tids Madonna. Gwen Stefani var sin tids Madonna. En gång i tiden var förmodligen, men bara förmodligen, Madonna sin tids Madonna. Det är plastigt och har ytterst lite att göra med rock men en kombination av catchy poplåtar och löjliga utstyrslar kan till och från utgöra ett perfekt substitut för ett schysst järnrör, med vilket man kan slå världen med häpnad. Eftersom Lady Gaga ännu inte har släppt sitt andra-album och antagligen kommer att dröja med det eftersom hennes singlar från det första fortfarande går heta världen över är det svårt att göra en korrekt bedömning men jag väljer ändå att inkludera henne på listan.

Följaktligen:

Medaljplatserna – kategorin Musikerna:
Pete Doherty
Alex Turner
Brandon Flowers

Hedersomnämnande – kategorin Musikerna:
Missy Elliot
Amy Winehouse
Lady Gaga

Runner-ups – kategorin Musikerna:
Alex Kapranos, Santigold, M.I.A, Jay-Z, Kanye West och Jake Shears (i just den ordningen)


Dekad – Musikerna (förord)

2009/11/18

Precis som det tidiga 2000-talet förmodligen kommer att gå till historien som tiden då Internet inte bara dödade papperstidningen, radion och Hollywood kommer det att påstås att även musikindustrin as we knew it (skivbolag och fysiska format som LP-CD osv) fick ta på sig träfracken. Förhoppningsvis (just det – förhoppningsvis) kommer rocken ändå att överleva. Vi rör oss i allt snabbare takt mot en framtid då rockartister inte längre bara förväntas skriva fantastiska låtar utan även måste se till att vara hela och ”rena” webb-entreprenörer.

Framtidens artist är med största sannolikhet en person som har ett personligt kontrakt med minst ett klädföretag, ett tjog olika sponsorer på sin hemsida varifrån antalet nedladdade mobiltelefon-signaler (alla med en liten inledande och avslutande jingel från tjoget sponsorer) bestämmer hur mycket pengar artisten i fråga INTE kommer kunna bränna på droger och skörlevnad som historiskt sett har karaktäriserat rock’n’rollen under sin 24/7-långa turné land och rike fram.

Den rock’n’rollen som tidigare har varit en fe som viftat med sitt magiska trollspö över rebeller och gett dem oväntad makt över de som ställer sig i raka led har tackat för sig och lämnat över till den där killen som tycker att integritetsfrågor är det viktigaste som finns. ”Folk skapar musik för att de vill – inte för att tjäna pengar!” säger han. ”Men jag då?” säger jag. ”Jag som tycker att de där futtiga 10 % av cd-skivspriset som går till artisten är det minsta jag kan göra för att visa uppskattning…” ”Va?!?” säger killen. ”Jo, du hörde rätt”, svarar jag. ”Jag är exakt en sån person som tycker att typ 150 SEK är en skälig summa pengar för den inre tillfredställelse som dryga timmen musik ger mig. Jag är alltså villig att betala den summan pengar för att jag ska kunna fortsätta gå ned till skivbutiken på hörnet, Jukebox R.I.P, och köpa mig en skiva; en skiva som jag inte bara kommer att lyssna på utan även att uppleva visuellt i det tillfälle jag tar ut den lilla bookleten ur cd-fodralet och njuter av artwork och tillfredställelsen av att få veta vem som spelade bas och vem som producerade.”

Vid det här laget är killen med integritetsfrågan tyst. Han mumlar lite tyst om att jag kanske kan ladda ned både musik och omslag och sedan ta kontakt med artisten själv över en webbsida. ”Tack men nej tack”, svarar jag. ”Det är för komplicerat. Allt jag vill är att det ska finnas ett fungerande system där ett skivbolag, med revisor, producent och alla andra funktionärer, ska skapa utrymme för mina favoritartister att kunna koncentrera sig på musiken samt alla aspekter av livet som alla människor som varje dag tvingas hålla på med livspusslande inte kan ta del av.” Integritets-killen kollar ned i sitt ölglas. Jag suckar och kollar ned i mitt. ”Allt jag begär”, börjar jag. ”Allt jag begär är att mina artister får fortsätta att vara artister utan att behöva leva sina liv som revisor, promotor, roadie, producent, reklampelare och spinninginstruktör i ett.”

Integritets-killen säger något i stil med ”lycka till” och lämnar. Medvetenheten om att han äger ett skivbolag som bara finns online gör mig ledsen. Inser han inte vad han gör med rocken? Han har lämnat diskussionen för tidigt. Jag har knappt börjat! När ska jag konfrontera honom med min tes att man aldrig kan förstå Pulps This is Hardcore om man inte har sett bilden av mannen i den kritvita badrocken och halskedjan i artworket? Kan någon greppa Primal Screams Exterminator utan att ha sett omslagsbilden (det räcker inte med att se en thumbnail av den i sin media player, ok)? Country Life och For Your Pleasure? Modern Life is Rubbish? Transformer? Mechanical Animals? Coming Up? Windowlicker? England Made Me? Homogenic? Et cetera. Et cetera. Et cetera. Et cetera. IN THE MIDST OF LIFE WE ARE IN DEBT ETC!

Listan över musikerna jag beundrade under 2000-talets första decennium presenteras på just den här bloggen fredagen den 20:e november.