Svenska soldater dog av svenska avtryckarfingrar

2011/03/05

…och avtryckarfingret i fråga finns i riksdagen.

Det är svenska riksdagsmän som ska hållas skyldiga för svenska ”offer” i Afghanistan. Det är de svenska riksdagsmännen som, efter att peka ut talibaner som cyniska fanatiker som offrar liv och lem för en högre makt, är villiga att sända unga män och kvinnor att offra liv och lem för ”friheten” och ”demokratin” och ”kvinnors rättigheter”.

Jag tycker om frihet, demokrati och kvinnors rättigheter och tycker att de är lika välförtjänta för afghaner som för svenskar men alla lager av inre motsättningar i argumenten får mig att tveka.

Det är här som återigen det svenska valsystemets svaghet – brist på personligt ansvar (ständigt det förbannade ”ansvaret”) – visar sig. Det är lätt, och förmodligen upphetsande, för en folkpartist från Gävle eller sosse från Motala, att trycka på en knapp och därigenom okeya igenom en svensk insats på plats men är de villiga att erkänna sin del i konsekvenserna när det kommer tillbaka kistor till svenska flygplatser?


Hej då, Per Grundén – Expressen stylee

2011/02/07

Wall-Enberg har somnat in. Vanheden säger att han, trots motsättningarna på filmduken, var en mycket fin och god kompis.

Mannen som inte var där

Mannen som inte var där

Läs om det här.


Death of a Disco Dancer pt2

2011/01/13

Så här skrev jag tidigare om Sydsvenskans skildring av Per Oscarssons resp Bobby Farells död.

Jag gjorde slag i saken och hörde av mig till Sydsvenskans läsarombudsman som i sin tur, efter ett par dagar – undrar vad en Frostberg eller en Mildner hade sagt om den väntetiden? – skickade han mig vidare till den ansvarige för ”fyrfärgaren” och kommentarfunktionen som i sin tur, efter ett par dagar skriver följande:

Hej Christian,

Ledsen för sent svar. Så här i efterhand kan man konstatera att vi förmodligen inte borde ha haft alternativen glad/arg på just de artiklarna. Och jag tycker även att man kunde ha fått kommentera/minnas Per Oscarsson i kommentarerna. Att någon antydde att Farrell hade AIDS borde ha plockats bort omedelbart.

Hoppas svaren förtydligar lite.

Mvh,

Niklas Lundell, nyhetschef.

Så vad gör man med det här svaret? Pudel? Check! Fuck up? Alldeles säkert. Korrektion och ursäkt i tidningen? Knappast. Risk för återkommande snedsteg på grund av den här desperata jakten på läsarkontakt? Mycket troligt.

Case closed.


Sydsvenskan – Death of a Disco Dancer

2011/01/03

En inte helt okontroversiell funktion som min lokala pappersspridare håller sig med är funktionen där läsaren kan reagera på nätet. Jag har gjort mig lustig över det här tidigare under det gångna året då jag gjorde min egen variant, bland annat under min bevakning av de brittiska och svenska valen, om någon tvivlar på min satiriska krafter och vill/orkar gå tillbaka och kolla. En Sydsvenskan-medarbetare som jag har haft kontakt med har medgivit att han är tveksam till den funktionen men nu finns den där. Uppenbarligen fyller den en funktion. Det finns folk som gärna sätter ett musklick på att signalera sin glädje, likgiltighet, nyfikenhet eller ilska. Vad det leder till i slutänden vågar jag inte fråga mig om. En helt out there tanke är att i Sydsvenskan, baserat på antal klick vid en tidigare incident av låt oss säga missväxt i Tchad, i en situation av nyhetstorka skulle besluta sig för att återupprepa katastrofen för att maximera antal läsare. Detta är givetvis helt befängt.

Något som är intressant är när man väljer att låta funktionen vara ”på”. Till exempel var den i ”av”-läge när man rapporterade om Malmö-skytten som härjade under 2010. Det var uppenbarligen inte OK att uttrycka sin nyfikenhet om mer information i den frågan. På samma sätt är det inte OK att trycka ett ”likgiltighet” när Heidi ”nästan-ett-jobb-på-DNs-ledarredaktion-är-också-ett-gig” Avellan tycker att Mona Sahlin gjort något fel. Det är alltså off-limits att tycka att vissa krönikörer är spån eller att brott i närområdet (minns den klassiska ”Män-som-hatar-kvinnor”-vinkeln på ett stackars våldtäktsoffer?) gör en ”glad”.

När saker sker utanför armlängds avstånd är det däremot öppet fält. Yippee! Så här ser det ut klockan 20:15, den 3 januari:

Death of a Disco dancer

Death of a Disco dancer

Då kan man till exempel kosta på sig att låta en stackars artist få sin död recenserad av läsarkretsen. Ett tillfälle att lämna en tribute till en hjälte som har räddat mer än en miljon liv ombord på Finlandsfärjor, javisst, men också en magnet för disco-fober och folk som visar skrämmande brist på takt och ton. Sydsvenskan bjuder in till tyckar-fest kring liemannens bord.

Vem som helst har nu öppet mål att spekulera kring showmannens död. Inte oväntat antyder en del personer att Boney M-mannens symptom är väldigt ”disco”. Och så finns det givetvis (det är ju Internet vi talar om) de ogenerat bisarra kommentarerna. En person som i all sin uselhet åtminstone har vettet, eller i skenet av det här inlägget ovettet, att skylta med sitt till synes egna namn är en ”Lennart Gräntz” som delar med sig öppenhjärtligt om vad han tycker och (halvdant) tänker. Det blir han med rätta uthängd för, just här och nu.

Du som läser det här inlägget har härmed ett frikort ifrån GoIndy att om tillfälle ges bete dig otrevligt inom lagens gränser mot just Lennart Gräntz. Men vänta – han [Lennart Gräntz] är säkert en förvirrad själ som har nätet som sitt enda fönster mot omvärlden! påpekar vän av ordning.

Säkert schmäkert.

I det här ögonblicket HOPPAS jag verkligen att Lennart Gräntz är en förvirrad själ. Att han är vid sina sinnens fulla bruk är hundra resor värre.

Lenny G lär aldrig få reda på det, när han finner att en person utklädd till liemannen står på behörigt men ändå hörbart avstånd utanför hans fönster och tutar i en vuvuzela vid klockan 02:15 de närmaste tre (3!!!) åren, men faktum är att om Sydsvenskan aldrig hade tillåtit kommentering på Boney M-mannens hastiga och olustiga död skulle hans nattsömn inte behövt vara ett problem.

Så fuck you. Både Sydsvenskans slarviga controller och Lennart Gräntz. Framförallt den/de tidigare som möjliggjort den här långa, svavelosande attacken på stackars Lennart ”Makaber sate med Internetuppkoppling” Gräntz.

Värt att tillägga är att det inte är OK att recensera Per Oscarssons död.


Per Oscarsson – dubbelchock

2011/01/03

Kommer hem och upptäcker till min stora förfasan att provokatören (ni minns väl Hylands hörna? – Inte? ok.) Per Oscarsson har gått bort.

Chock!

Dubbelchock!!

Faktum är att jag var en av de som faktiskt levde i tron att PO redan var död vilket leder till en inledande chock om att han levde och en snabbt påföljande chock att han har dött – igen!

Det blir en skål till POs ära nästa gång jag besöker New York. Kanske i toppen på World Trade Center…


Två olika England

2010/05/18

En intervju med Kenneth Williams och Bernard Manning, två väldigt olika engelsmän. Williams (1926–1988) var skamlös när han i Julian och Sandy-sketcher pratade polari/palare (gay slang). Senast i brittiska valet ekade arvet efter Williams när Simon Schama kommenterade valutgången:

It’s seems like we’ve got a hung parliament… Is it well-hung? Ooh, we never had any complaints!

Bernard Manning (1930–2007) saknade skam även han. Medan Williams arbetade i Londons West End byggde Manning upp sin popularitet på Working Men’s Clubs i Manchester. När den tidigare visade upp en minoritetsgrupp för allmänheten (i ett samhälle där det under lång tid fanns lagar mot homosexualitet) skapade den senare sig en nisch i att, för att uttrycka det milt, göra sig lustig över nyinflyttade afrikaner, karibier och asiater.

Tiderna och värderingarna förändrades. Den värld som Williams representerade vann mer och mer acceptans. Samtidigt är det svårt att se hur Williams, med sina koder, skulle vara lyckligare idag. Manning å andra sidan förlorade sitt anseende och heder. För den som orkar anstränga sig och utsätta sig för det så går det att hitta klipp på Youtube där Manning förnedrar sig genom att uppträda för skinheads på pubar.

2003 röstade britterna fram The 100 Worst Britons och Manning kom på plats 16 (å andra sidan röstades Enoch Powell in på plats 55 över The Greatest Britons). Mannings ”humor” var helt klart inte på modet. Samtidigt är det rätt lätt att se arvet efter Williams. För att nämna två exempel så har både Morrissey och Russell Brand lite av Kenneth Williams i sig.

Ooh!


Tribute – Ronnie James Dio

2010/05/17

Ronnie James Dio – 10 juli, 1942 – 16 maj, 2010.

En Ronnie James Dio-episod:

RJD intervjuas i sitt hem. Intervjuaren lägger märke till att det är mycket gamla prylar i RJDs flådiga villa (vilket är fullt korrekt – biljardbord, tavlor, mörkt trä, rustningar, svärd…). RJD stannar till och kollar sig runt innan han konstaterar att han är en ”medieval kinda guy”

RJD gjorde klassisk metal och anses ha introducerat The Heavy Metal salute (pek- och lillfingret upp från näven).

För mig var hans Holy Diver en personlig karaoke-favorit.

Så här skriver Kerrang! magazine.

Ett citat från The Guardians musikblogg:

Dio perfected what many people see as the template of hard rock lyricism – swords, sorcery, wizards in towers, men on silver mountains, kings to be killed. It wasn’t subtle, but Dio communicated as clearly with fans who read Stephen R Donaldson and Frank Herbert epics as Morrissey did with those who were watching kitchen sink dramas.