Neutraliteten

2009/07/28

Blickarna riktas mot en av det svenska samhällets stora kulturbärare, ett av de mest välkända ansiktena i det moderna Sverige. Det har nämligen kommit tillkänna att denne har utnyttjat sin offentliga genomslagskraft till att argumentera i en dagsaktuell fråga.

Det är förstås känsligt när en person som har en nationellt ceremoniell position av den här rangen utnyttjar sin ställning till påstådd propaganda. När en person, som från sin plattform når stort sett hela svenska folket, uttalar sig i politiskt känsliga ämnen.

En del anser att han borde tas ifrån sina traditionella uppgifter och ersättas av något modernare, mer anpassat efter dagens värderingar. Andra menar att han bör behålla sina privilegier, inte ofta på grund av just traditionen.

Trots flera traverklamp, där han bland annat genom sitt umgänge med individer som inte delar vårt lands värderingar, sitter han dock kvar, till synes ohotad och når gång på gång framgångar i opinionen ifråga om popularitet.

Det verkar därmed tvivelaktigt om hans senaste utspel inte heller den här gången kommer att påverka svenska folkets kärlek till denne mycket populäre man.


Kulturindustriella komplexet pt1

2009/07/25

Handen upp för den som vet vad som är den gemensamma nämnaren för följande låtar, nyss utgiven på skivbolaget Warner.

Lyckliga Gatan – Anna lena Löfgren
Högt över havet – Arja Saijonmaa
Musik Skall Byggas Utav Glädje – Lill Lindfors
Bra vibrationer – Kikki Danielsson
Bullfest – Schytts
Vi bor på landet – Bröderna Djup
Loppan – Flamingokvintetten
Växeln hallå – Janne Lucas
E’ de’ det här du kallar kärlek – Lasse Holm & Monica Thörnell
Skomakar-Anton – Lasse Stefanz
Kärleken är evig – Lena Philipsson
Leende guldbruna ögon – Lennartz (sång: Yankho Kamwendo)
Fyra bugg & en Coca-Cola – Lotta Engberg
We Are All The Winners – Nick Borgens Orkester
Min Mor Sa Till Mej -Orup
Tusen röda rosor (Tusind röde roser) – Stefan Borsch
De’ ä’ dans på Brännö brygga – Stefan Ljungqvist
Vad har du under blusen Rut -Streaplers
Hallå Västindien – Vikingarna

OK. Förutom att samtliga låtarna (och artisterna) har passerat sitt bäst före-datum med minst ett decennium så är det enligt Warner ”våra mest omtyckta allsånger”. Fuck you, Warner. Fuck you, EMI, också för den delen som ger ut det här, även det en samling gammal skåpmat som hottats upp med den förhatliga allsångsrubriceringen.

Låt oss reda ut en det här en gång för alla: allsång är inte en genre. Allsång är något man gör. Tillsammans. Vad som helst kan bli allsång om man sjunger det i grupp. Även sånger som är skrivna av utländska artister på främmande språk. Om man ögnar igenom listan med låtar och artister så ser man nämligen att det är en svensk samling artister med låtar på svenska som rubriceras som ”allsång”.

Kära Warner och EMI. Bara för att man redan äger rättigheterna till ett stycke visor och dansbandsmelodier är inte det anledning nog att pumpa ut sån här skit.

Jag skyller(1) allt(2) på dagens ungdom (nätrövarna). Det här är cyniska produkter riktade till människor som är 45+ och följaktligen inte vet hur man laddar hem Tokio Hotels senaste alster och därför måste släpa sitt träningsoverallspaketerade arsle ned till en statoilmack och spendera sina sista slantar på en avslagen samling låtar där avsändaren (skivbolaget) utgår ifrån att mottagaren inte förstår ett endast ord engelska (med undantag av Borgen-låtens refräng och orden ”coca cola”).

Jag trodde på fullt allvar inte att det gick att klämma in så många fel på en cd-skiva men ack vad jag bedrog mig.

(1) …givetvis…
(2) Nästan allt i vart fall men definitivt allt när det kommer till problem som är musikrelaterade.


Fildelning (inlägg från Skallarnas sammansvärjning)

2009/06/08

Till och från så gör jag inlägg på Sydsvenskans kultursidas blogg. Nedanstående är ett rätt långt sådant som gäller fildeling:

en av mina största musikrelaterade upplevelser är den dagen då jag hittade en mycket eftersökt singel i ett second hand-stånd på en marknad. jag visste hur låten lät och den hade vid det här tillfället varit utgiven i fem år. hade jag upplevt samma känsla av att kunna ladda ned den i utgivningstillfället? självklart inte.

när jag gick på fester under 1990-talet brukade musik, även kopierad (kassettband/cd) sådan, vara en fullt acceptabel gåva. förmodligen på grund av att viss musik fortfarande var svår att finna (se ovan). idag är det jämförbart med att skänka en sån där vev som behövdes för att dra igång gamla bilar. på något hornbyesquet sätt kändes det som en gåva som var lite finare att lämna en hemmabränd skiva än att lämna över en köpt skiva.

under mitten av 90-talet då jag byggde upp min cd-samling kostade skivor omkring 150 SEK om man hade tur. inte sällan fick jag betala 189 SEK för importskivor av brittiska halvdåliga band som hurricane#1, echobelly och menswear. efter att ha väntat månader och betalat åskäligt mycket kände jag mig fattigare? oftast inte. även om det tog mig en genomlyssning att genomskåda skiten är det inte sällan jag ändå plockade fram skivorna. jag förmodar att det har att göra med att jag identifierar mig som en skivköparperson vilket evolutionärt verkar placera mig under homo zappiens och lämnar mig att ruttna bort bland jägare och samlare, frenologer och peter harrysson.

att skivbolagen är satan har länge varit allmänt vedertaget. de hindrar de små artisterna och de stackarna som släpps in skinnar de. ändå, när jag lyssnar på någon person som sitter hemma och gör låtar på sin imac och lägger ut låtarna direkt på myspace etc så känner jag ett enormt sug efter att en person som ser ut lite som johannes brost, i uppkavlade kavajärmar, ska rusa in i en källare, slita tag i ett band, flyga dem till abbey road, fota dem på övergångsstället, styla dem, sparka deras trummis, köpa dem skinnjackor, promota deras platta, ta hem dem från japan (där de är en succé) , skicka dem utomlands till mystiska efterfester med andra generationers likadana band som får in dem på dåliga vanor, låta dem släppa en andra platta, byta ut en frontfigur (oftast första gitarristen), släppa en tredje platta som floppar, tvinga bolaget att släppa en fjärde platta (eftersom kontraktet tvingar dem) osv osv. det om det avlägset förflutna.

för tre helger sen var jag i london och inhandlade senast albumen från ting tings, elbow, the enemy samt de näst senaste släppen från bat for lashes och kaiser chiefs. det kostade mig drygt 320 SEK. det verkar följdaktligen som om den svenska skivsäljarbranschen är antingen felkalibrerad eller att de är på dödsbädden i jämförelse med brittiska fopp eller hmw. jag tror att det handlar om en kombination och att det sistnämnda beror på svenskarna.

vi svenskar är ett folk av pirater och snyltare och dessutom så har vi inte samma förhållningssätt till musik som t ex britter. därför får vi usel musikjournalistik där enda anledningen till att skriva recensioner verkar vara att på sikt få in en fot att skriva om design eller mat (den vuxne popskribentens plats). förmodligen för att det (ännu) inte går att ladda hem möbler, kläder och föda. jag vet inte när det här gick fel eller hur vi vänder trenden men jag tror att nationen sverige är skyldig världen ett stort förlåt för att vi har släppt in minst ett virus i musikvärlden.


Pirates will be shot at dawn

2009/06/07

Precis som förra gången som jag inledde blogg så lägger jag ribban – med dagens mått – högt med ett inlägg om politik (vänta, byt inte kanal än!).

Samma kväll som jag inleder den här bloggen har ”framförallt unga” (citat av Rick Falkvinge(1), direkt från televisionen med K-G) röstat in ett parti som har dödskalle-logo till EU-parlamentet. Det här segmentet är även överrepresenterat när det kommer till att ligga med pedofiler, inte lyssna på riktigt musik (2) och dricka folköl i busskurer.

Det här tvingar mig(3) att påpeka att det här inte är första gången grabbar med dödsskalle-logo har haft europeiska maktambitioner, dufattavajamena. Sverige skickar ett parti med dödsskalle-logo och ett brinnande engagemang att inte bidra till Theresa Fabiks hyra till Europa.

Alltså: Sverige skickar ett parti med dödsskalle-logo och ett brinnande engagemang att inte bidra till Theresa Fabiks hyra till Europa.

Vidare visar det sig att det lönar sig att toppa med att skicka en gammal kärring till Bryssel(4) och att skrika om ett Europeiskt KGB(5).

Hej och hå.

(1) R.I.P. David Eddings
(2) Bret Easton Ellis, Lunar Park, s.110:
”I averted my gaze to where the Backstreet Boys CD was spinning. ‘I don’t know why you kids listen to this crap’, I mumbled. ‘I should buy you some CDs. Make you listen to something decent. Springsteen, Elvis Costello, The Clash…'”
(3) Det är inte liksom jag har en pistolmynning mot tinningen men ändå…
(4) Moderaterna.
(5) FBI-KGB whatever.