Buskis is the New Black

2010/05/28

Fler än två svenska dagstidningar sätter etiketten ”buskis” på det senaste äventyret för de fyra ärrade veteranerna Carrie, Charlotte, Miranda och Samantha. Det ser inte bättre ut än att stilikonerna har fallit ut ur modet. Följaktligen…

Indy presenterar stolt:

Sex and the city 2 - the buskis

Sex and the City 2 - Manolo Blahniks och jäkelskap

Carrie: Gubevars va i ä frösen.
Charlotte: Vaffö dra na enne ner basken frå Vivienne Westwood över örone?
Carrie: Jo, sa en höre, förrna gôngen i gjoret varö änna som fråge om i sulle ha en cosmopolitan – å då höde ja int´!

Miranda: Å gefte säj ä präsix som å köpa skodon frå Jimmy Choo – så fort i har funne en sôm i vill ha så dykert upp en bättere modäll!

Samantha: Ja se kärlar ä som spärmier – dä finns milijarrrder men dä inte môe som dä ble fôlk åv!

Sydsvenska Dagbladet
Aftonbladet


Shutterfuckup Island

2010/02/25

Idag får vi lära oss att från och med i höst riskerar personer som tog studenten före 2003 att inte komma in på de populäraste högskoleutbildningarna, trots MVG i alla ämnen.

Igår fick Scorseses film Shutter Island lära sig att från och med att ljuset i biografsalongen tänds riskerar filmer att inte komma in på min lista över de bästa filmerna, trots många riktigt bra skådespelarinsatser och minnesvärda scener.

Spoileralert.

DiCaprio gör bra ifrån sig och får spela ut, om inte hela, så åtminstone stora delar av sitt register. Det är dock en detalj som oroar: hans ansikte ser ut som det hör ihop med en fjortonårings kropp. Det kommer förmodligen inte bli bättre med åren. Snarare tvärtom. Det är the original Benjamin Button nunan. DiCaprios sidekick gör riktigt bra ifrån sig också, rent av skäl showen till och från. Tyvärr inte så fantastiskt att jag bryr mig om att komma ihåg vad karl’n heter.

Max von Sydow har fått betalt för att spela en gammal nazist och hoppas att han får betalt på öret men ingen dricks. I den här filmen är han den mänskliga motsvarigheten till en hammare som slår in en spik.

Och storyn? Den är spännande och fartfylld men ack så förutsägbar i sin oförutsägbarhet och, it like, makes you, duh, question the concept of, uh, reality man!?! Is this the real life? Is this just fantasy? Caught in a landslide. No escape from reality. Osv. Dessutom när Scorsese en osund fascination för gubben-i-lådan. Det blir åtminstone ett sånt ögonblick för mycket i Shutter Island. I dagens biomonstersalonger där en blinkning på skärmen accentueras med ljudet av en bilkrasch i åskådarens öron kan det göra den starke svag. Det blir som att ha en diskussion med en person vars röst hela tiden blir svagare och svagare för att sedan helt plötsligt SKRIKA.

Slutspoiler: Nästa gång en manusförfattare överväger att låta en karaktär skapa fantasifoster genom att dribbla med anagram är det jag som Max von Sydowskt drar på mig uniformen och sträcker mig efter min revolver.


Avatar – lost i översation

2010/01/18

I helgen kröp jag ett år djupare in i vuxenvärlden och firade det genom att gå och se en film om blå varelser som lever i harmoni med naturen. Om man bortser från att filmen var OVERKLIG var det ett fartfyllt äventyr för hela familjen (bortsett från mamma som hellre ser på filmer om körer och folk som finner sig själva i svensk landsbygd). Dessutom var den i 3-D, vilket får…
a) alla i biografen att se ut som idioter i sina 3-D glasögon och…
b) textning att ligga framför själva filmen.

Sistnämnda gör det alltså möjligt för personen som översätter att snudd på bokstavligt talat kunna skriva publiken på näsan. Och eftersom tekniken finns där passar den svenske översättaren (som ärligt talat förstörde en del av filmen, vilket bär mig emot att säga eftersom människor som alltid hänvisar till originalspråk finns på min fiendelista) på att utnyttja den redan innan man har hunnit äta upp sin första näve popcorn.

När det i filmen välkomnas till Pandora väljer den svenske översättaren att skriva ”välkommen till planeten Pandora”. Till skillnad från den anglosaxiska publiken förväntas den svenska alltså vara så förstörd av Tre Kärlekar, Änglagård och Beck: Spår i mörker att de behöver hjälp att inse att den film de har betalat för att se utspelar sig på en fiktiv planet. Tror översättaren att publiken vid insikten av att storyn är lokaliserad till en uppdiktad värld kommer att kollektivt himla med ögonen, fnysa föraktfullt, avfärda filmen som ”hittepå” och unisont lämna lokalen?

Vidare blir ”sad” till ”tragiskt” och ”crap” till ”fan” men det är ändå ingenting mot att den initiala frontalattacken på publikens abstraktionsförmåga.

Fast jävlar-i-berget vad coolt det ser ut när rave-smurfarna svingar sig fram genom lianer och klättrar i djungeln.


In The Loop – Indy ändrar sig

2009/11/11

Tidigare har jag, ska vi säga, uttryckt viss skepsis över fantastiske Armando Iannuccis In The Loop, bio-versionen av briljanta TV-serien The Thick of It.

Igår lyfte jag arslet till en biograf nära mitt hem och såg på hela filmen, inte bara trailern. Jag tar tillbaka allt tvivel. Förutom tvivlet om Steve Coogan. De hade inte behövt ha med Steve Coogan. De hade kunnat gå för ett lite mer obskyrt namn och kunnat få precis samma föreställning. Det sagt är det mest toppklass.

Det tar ett litet tag att vänja sig vid att Ollie har blivit Toby, att Glenn heter Michael och att Julius transformerats till sir Jonathan men när man är förbi den detaljen (som dessutom är logisk i filmen) är det bara att luta sig tillbaka och njuta av färden.

På samma sätt som specialavsnitten lyckades plocka in oppositionen lyckas man i filmversionen att ta ombord amerikanerna (stor applåd för Mimi Kennedys och James Gandolfinis insatser). Och är det bara jag eller är det någon annan som tycker att mannen som alltid sitter närmast David Rasches karaktär i sammanträdena är misstänkt likt Paul Wolfowitz?

På önskelistan: ett boxset med båda säsongerna av The Thick of It, specialavsnitten samt In The Loop.


R.I.P Swayze

2009/09/15

Näst efter Sound of Music är förmodligen Dirty Dancing den film som jag har sett allra flest gånger. Nog sagt om det.

Jag har dock inte insett hur stor Patrick Swayze var. Jag menar; kolla in det här:


130 SVT Text Tisdag 15 sep 2009
KULTUR Publicerad 15 september

Skådespelaren Patrick Swayze död

Den amerikanske skådespelaren Patrick
Swayze har avlidit efter en lång tids
kamp mot cancer i bukspottskörteln,
meddelar hans agent.

Den 57-årige stjärnan fick diagnosen
i januari förra året. Han sade att
han vägrade vika sig för sjukdomen
och förde sin kamp mot den offent-
ligt trots att läkarna gav honom
högst en procents överlevnadschans.

Swayze hade några av sina mest kända
roller i filmerna Dirty Dancing och
Ghost, liksom i tv-såpan North and
South som handlade om inbördeskriget
i USA.

Vad då? frågar sig bloggläsare nu. SVT Text uppmärksammar Patrick Swayze, det är väl ingen big deal?

Jo! Det är precis vad det är. Kolla in sidnumret uppe i vänstra hörnet. SVT Text har alltså placerat Swayze hädangång på sidan 130, det vill säga första sidan för utrikesnyheterna. Jag, i min enfald, trodde att den här tragiska händelsen max skulle nå till sidan 150, det vill säga första sidan för kulturnyheter.

Jag insåg förmodligen aldrig hur stor Swayze var förrän det var försent.


Trailer – The Men Who Stare At Goats Official Trailer HD

2009/08/29

Jon Ronson är en jättesmart journalist som bland annat skriver för The Guardian. Nu har hans bok ”Them Men Who Stare At Goats”, som är jättebra men samtidigt rätt hemsk, blivit filmatiserad. Här är trailern.

Av trailern att döma har filmarna gått på det lite mer lättsamma, lustiga spåret. I boken ligger det hela tiden två mörka, hotfulla moln i bakgrunden. Molnen heter Guantánamo och Abu Ghraib, men fokusera på trailern istället så mår du bättre.


Svängig anti-nazism

2009/08/22

1937 kom musikalen ”Me and My Girl” (”Lorden i Gränden” på svenska, nyligen framförd av Fredriksdalsteatern i Helsingborg med bl a Claes Malmberg.). Inte långt därefter hade den charmanta trudelutten ”The Lambeth Walk” blivit en schlager/hit i Europa.

När Andra Världskriget bröt ut var ”The Lambeth Walk” en låt som alla kunde bakochframlänges (här är en svensk version). Det var sin tids ”Hey Ya” eller ”chicken tonight”. På sätt och vis var det även sin tids ”Parklife” eftersom den hade en mycket generös och romantiserad bild av det hårda livet som cockney i East End.

För att reta Hitler och hans onda hantlangare, vilket han enligt källor lyckades bra med, valde Charles A. Ridley, som arbetade på brittiska Informationsministeriet (inmi?), att göra ett montage med bilder från Leni Riefenstahls ”Viljans Triumf” och just ”The Lambeth Walk”. Idag är det lätt att leva i tron att montage är något som uppfanns av MTV men det här klippet visar att det är ett hantverk med ”många år på nacken”.

Kanske var det den här låten som DAF hade i åtanke när de skrev texten till sin ”Der Mussolini”. Förmodligen inte…

Du kan själv se Ridleys montage här. Njut av musiken och se herrefolket göra Lambeth-gången. Dessutom kan du leva i vetskapen om att du retroaktivt har retat en av historiens alla folkmördare.

/Christian Wulff, 500 år gammal man, Malmö