Per Oscarsson – dubbelchock

2011/01/03

Kommer hem och upptäcker till min stora förfasan att provokatören (ni minns väl Hylands hörna? – Inte? ok.) Per Oscarsson har gått bort.

Chock!

Dubbelchock!!

Faktum är att jag var en av de som faktiskt levde i tron att PO redan var död vilket leder till en inledande chock om att han levde och en snabbt påföljande chock att han har dött – igen!

Det blir en skål till POs ära nästa gång jag besöker New York. Kanske i toppen på World Trade Center…

Annonser

Tristessa auf der mauer

2009/11/09

Under veckan som gått och den som kommer avser den här bloggen att inte uppmärksamma att det har gått 20 år sen den händelse som upptar 50 % + av alla andra media, som har avsikt att bevaka världen, har hänt. Här bloggas det vidare om Arsenal, Helgdeckare och lite vad som helst.

Delskyldiga till detta beslut är de här farbröderna.


The Manager – The Guardian bjuder på fotbollshistoria

2009/09/09

Alla vänner av fotboll rekommenderas att klicka vidare på den här länken. Här bjuder Barney Ronay på ett par kortfilmer på ca 8 minuter styck om fotbollsmanager.

Att det finns en värld utanför de engelska öarna kan vi ignorera för ett ögonblick. Det här är en liten fest för angofila fotbollskulturmän.

Och ikväll spelar Sverige mot Malta i VM-kvalet. Vi har att vänta ett gäng automatiska mål, om man får tro lagkaptenen.


Been Here Beevor…

2009/09/03

Som påpekats innan, här för att vara exakt, använde jag militärhistorikern Anthony Beevors Berlin 1945 – Slutstriden som solskydd på stranden.

Å ena sidan: jävligt otrevlig läsning. En kort recension av boken är att the hunter becomes the hunted och att polacker blir våldtagna under minst ett halvt decennium.

Å andra sidan: välskrivet och med bra driv. Det är tydliga personligheter, Hitler och Stalin försöker att överträffa varandra i grymhet och extrem cynism inför mänskligt liv både när det kommer till vän och fiende. Det blir en bra story.

När man(1) sedan plockar upp Beevors Spanska Inbördeskriget finns det en del att önska när det kommer till den andra punkten. Franco i all o-ära men någon karaktär att mäta sig med Hitler/Stalin var han inte(2). Det blir framförallt tydligt när det kommer till Beevors beskrivningar av generalen. I situationer där Beevor tidigare har tillåt sig att spekulera i Hitler och Stalins tankemönster är det bara tomt i den här boken. Det är förmodligen helt korrekt men det blir lite fattigt och platt.

På sätt och vis är det här det bästa som kan hända mig. Att återigen slukas upp av en militärhistorisk redogörelse i populärform hade på sikt gjort mig olidlig att ha att göra med. Precis som kriget bryter ned människor, maler krigshistoria ned läsaren till en social krympling.

Instruktion till läsaren: skjut mig när jag börjar att samla DVD-serien ”Kriget i färger”.

(1) Läs ”jag”.
(2) …vilket på sätt och vis är beröm…


Antony Beevor och jag

2009/08/31

The future teaches you to be alone
The present to be afraid and cold
So if I can shoot rabbits
Then I can shoot fascists

(Manic Street Preachers – If you tolerate this then your children will be next)

Spanish songs in Andalucia
The shooting sites in the days of ’39
Oh, please, leave the ventana open
Federico Lorca is dead and gone

(The Clash – Spanish Bombs)

Efter att litterärt(1) spenderat sommaren tillsammans med Hitler, Stalin och alla andra ur (2) historiens skräckkabinett, guidad av den förträfflige militärhistorikern Antony Beevors Berlin 1945 – Slutstriden beslöt jag mig för att följa upp med den sammes bok Spanska Inbördeskriget. Den boken handlar om… äsch.

Spanska inbördeskriget upplever jag som lite av en kunskapslucka i min generation. Kanske med all rätt. Om man är advokat för att historieundervisningen ska gräva ned sig i 1900-talskonflikter på halvöar är Spanska inbördeskriget ett smorgasbord. Man stryker mjällen från manchesterkavajen, tar pipan ur mungipan och mumlar om att just denna konflikt var generalrepetionen för Andra Världskriget. Om man däremot är en sönderstressad högstadielärare(3) som snabbt måste hetsa igenom industriella revolutionen för att ADHD-klassen med irriterande mobiltelefonsignaler och bak-o-fram-vända kepsar som alltid sa hora ska hinna se Kanonerna på Navarone för att lära sig något om Förintelsen innan sommarlovet tar vid kan jag tänka mig att man har heeelt andra prioriteringar.

Min bildning om Spanska inbördeskriget, innan jag köpte Beevor-pocketen, kom genom följande män:
1. Herman Lindqvists bok Historien om Spanien,
2. Mick Jones och Joe Strummer (The Clash) samt…
3: James Dean Bradfield och Nicky Wire (Manic Street Preachers)

Medan jag vände mig till källorna 2 och 3 för lite småplock om krigets jävligheter och lite praktisk vardagsetik så plockade jag 13 år lillgammal upp Lindqvists bok för mer djup visdom. Det är värt att nämna att jag vid det här laget hade en oförklarligt stor fascination för Spanien. Det kan ha att göra med att det var rätt nära Columbus-jubileet och OS i Barcelona(4).

Det har nu gått mer än ett decennium sedan jag läste boken men faktum är att så värst mycket, sorry Herman, lärde jag mig nog inte. Jag rekommenderar styckena om det medeltida Spanien men när det närmade sig general Franco et al blev det rätt långrandigt. Kanske var det för allas bästa. 13-åringar ska inte sitta inne och uggla över en stockkonservativ kravatt-mans långtgående friheter med historiska händelser.

Apropå långrandigt, vilket kom på tal en mening sedan, inser jag att jag redan nu har en klass som sitter och skruvar sig i bänkarna framför mig. Så där. Gå ut på rast! Jag återkommer lite senare med ytterligare en drapa om Antony Beevors bok Spanska Inbördeskriget.

*reser mig från katedern där jag suttit med benen dinglande och blicken riktad snett uppåt(5), och suddar ut min mindmap från whiteboarden*

(1) Mycket viktig poäng!
(2) ”Slår på” Herman Lindqvists röst.
(3) …som likt en karikatyr av en förortsrappare går på i timmar om att man kräver mer pengar och respekt…
(4) Just det, det var det OS:et som hade den coola logon!
(5)…lite som Sarah Cracknell på plats 3/5 på min lista över brittiska brudar jag avgudade under 90-talet.


Svängig anti-nazism

2009/08/22

1937 kom musikalen ”Me and My Girl” (”Lorden i Gränden” på svenska, nyligen framförd av Fredriksdalsteatern i Helsingborg med bl a Claes Malmberg.). Inte långt därefter hade den charmanta trudelutten ”The Lambeth Walk” blivit en schlager/hit i Europa.

När Andra Världskriget bröt ut var ”The Lambeth Walk” en låt som alla kunde bakochframlänges (här är en svensk version). Det var sin tids ”Hey Ya” eller ”chicken tonight”. På sätt och vis var det även sin tids ”Parklife” eftersom den hade en mycket generös och romantiserad bild av det hårda livet som cockney i East End.

För att reta Hitler och hans onda hantlangare, vilket han enligt källor lyckades bra med, valde Charles A. Ridley, som arbetade på brittiska Informationsministeriet (inmi?), att göra ett montage med bilder från Leni Riefenstahls ”Viljans Triumf” och just ”The Lambeth Walk”. Idag är det lätt att leva i tron att montage är något som uppfanns av MTV men det här klippet visar att det är ett hantverk med ”många år på nacken”.

Kanske var det den här låten som DAF hade i åtanke när de skrev texten till sin ”Der Mussolini”. Förmodligen inte…

Du kan själv se Ridleys montage här. Njut av musiken och se herrefolket göra Lambeth-gången. Dessutom kan du leva i vetskapen om att du retroaktivt har retat en av historiens alla folkmördare.

/Christian Wulff, 500 år gammal man, Malmö


Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet – plats 3/5

2009/08/21

Vi är nu framme på medaljplats på min 90-talsbrittiskabrudarnostalgisnedtripp(1). Att göra sig lustig över att man hade kass musiksmak som barn är lite av en crowdpleaser. Man sitter i en mysig fåtölj och småsnackar med Kristian Luuk och försöker vinna röster på att spela Alphavilles ”Forever Young” och försöker ignorera faktumet att man precis har sålt svenska folkets gemensamma egendomar.

Konsekvens är inte det första ordet som dyker upp i huvudet när man tänker på den här bloggen så tillåt mig därför att summera min musikaliska bakgård.

1. Blandband med NWoBHM, Twisted Sisters och Kiss.
2. Kent Finell-rocken.
3. Roxette.
4. Dr Alban.
5. Ace of Base.
6. Mr Music/Absolute Music.
7. Eurotecno.
8. Britpop.

…Och så vidare. Nu är rubriken på det här inlägget ”Brittiska brudar jag avgudade under 90-talet” och därför väljer jag att stanna upp vid skiftet mellan siffrorna 7 och 8. Medan jag fortfarande körde högstadiestilen(2), ett slags kamoflague för att överleva livet i en västgötsk småstad, fashion-motsvarigheten till glass-smaken ”vanilj”, och klädde mig i en outfit som jag och min mamma tillsammans plockat samman på JC i Jönköping började det dyka upp alternativa klädstilar.

Tidigare följare av högstadie-stilen började klä sig i televerksbrallor och en del experimenterade till och med med så kallade rejvarkläder. Jag var aldrig en av dem. Däremot så tyckte jag att det var rätt tufft med artister som Corona, Snap, Maxx, DJ Bobo och Whigfield. Jag ska inte göra mig nostalgisk över det. Det var och är fortfarande skit. När man är barn kan man inte skilja på god och dålig smak och det är en skam.

Vid ett tillfälle då jag diskuterade U96 med en person som med all rätt kunde räkna sig till de invigda i euro-tecno-crowden i min hemby stötte jag på patrull. ”Men du, din jävel”, inledde väschötta-E-type, ”du är väl en sån där poppare!”

Och kanske var det där det hela började. Innan kände jag inte till alternativet till sunkiga kontinentalbeats. Nu öppnade sig en hel värld av regniga lördagförmiddagar på White Hart Lane, fish-and-chips-sunk, fult casual mode, DM-kängor, sunk-preppy, omodernt Thatcher-hat, council estate-sunk, avslagen öl, ohippa frisyrer, madferrit och Menswear.

I gränslandet mellan de här två världarna levde Saint Etienne med frontkvinnan Sarah Cracknell. Idag är det mest troligt att du kommer att komma i kontakt med bandet på DN Kultur, eftersom bandmedlemmarna filmar lokalnostalgiska dokumentärer om East London och vad det innebär när OS-maskineriet maler ned allt av historikt värde (dåligt isolerade hus, industritomter, music hall och skörbjugg). Särskilt viktig var låten He’s On the Phone, som var både euro och brit. Klicka på låten så får du se och njuta av den.

En intressant detalj när det kommer till videon är att de enda instruktionerna som regissören har gett till Cracknellskan är att kolla drömskt, snett uppåt. Frågan är hur många britpopare som tog till sig budskapet och spenderade kvällar ”på lokal” till att dansa drömskt kollande snett uppåt?

(1) Wehey!
(2) En uppdaterad version av mellanstadie-stilen som i sin tur influerats (lånat/stulit från) lågstadie-stilen, en slags utveckling av lekis-modet.