Problem att lösa eller själva lösningen på problemet – om invandring och affärsutveckling i Malmö och världen. (Skiftesföreläsning #102)

2009/12/09

Den 7:e december hölls den sista skiftesföreläsningen för 2009. Ämnet för dagen var Problem att lösa eller själva lösningen på problemet – om invandring och affärsutveckling i Malmö och världen. Föreläsarna i det här ämnet var…

..Daniel Hiebert, kanadensisk gästprofessor på Malmö Institute for Migration, Welfare and Diversity Studies (MIM)
..Annie Duivens, Recrutiment Manager, Oyra Rekrytering
och…
..Yacir Persson Chelbat, VD, Diversity Index och grundare av Nätverket Mångkulturella Sverige.

Föreläsningen hålls på engelska. Men jag skriver på svenska. Bara så att ni vet.

På engelska heter föreläsningen The Canadian problem: Integrating skilled immigrants in the labour market. Daniel Hiebert inleder med sitt föredrag. Hiebert frågar inledningsvis vems ansvar det är att ta hand om integrationen på arbetsmarknaden:
Ingens
Immigranternas
Regeringens
Arbetsgivarnas
NGOs
…eller samtliga av dem?

Hiebert berättar att den kanadensiska modellen varje år delar upp invandringen i tre delar. Hela 60 % av invandringen består av skilled labour/invandrare som har yrkesfärdigheter som anses gynna landet (motsvarande siffra i Sverige anges vara 2-3 % i jämförelse). 30 % utgörs av anhöriginvandring och 15 % är asylflyktingar. (Den uppmärksamme lägger märke till att 5 % faller bort i uppräkningen. Jag har ingen aning om vad det är för kategori eller kategorier.)

Varje år tar Kanada in 250 000 immigranter med permanent uppehållstillstånd och 300 000 immigranter med temporära uppehållstillstånd. Till saken hör också att invandringen är mycket populär i Kanada, ett land som ligger i topp när det görs undersökningar om attityder om invandring. Fram till 70-talet var det främst europeisk invandring som nådde landet men för närvarande kommer ca 80 % av de nyankomna från Afrika, Asien och Latinamerika. Först och främst bosätter sig immigranterna i urbana områden (t ex Toronto, vars demografi man kan läsa om här).

När det kommer till att bestämma vilka yrkesfärdigheter som premieras vid gränsen är det regeringen som beslutar vem, varifrån och vilken sorts yrken. Problemet är dock att regeringen inte beslutar över vilka som faktiskt får anställning när de väl är inne i jobbet. Där har arbetsgivarna och facken mer kontroll över vem som faktiskt kommer in på arbetsmarknaden. Trots att 60 % kommer in baserat på sina yrkesfärdigheter går det ändå långsamt för de nya kanadensarna att komma in på arbetsmarknaden. En anledning är språket. Immigranternas färdigheter i engelska eller franska kan vara bristfälliga. En annan anledning är att arbetsgivarna premierar arbetserfarenhet inskaffad i Kanada.

Vad som är värre är att utvecklingen har gått nedåt. Allt färre immigranter får jobben som de är inbjudna i landet att utföra. Värst är det för immigranterna med högst utbildning. Deras utbildning nedvärderas alltså på den kanadensiska arbetsmarknaden. För att motverka trenden har den kanadensiska regeringen har inlett ett program som heter ”The experience program”. Temporära immigranter ska kunna omvandlas sina temporära uppehållstillstånd till permanenta om de har haft arbete i Kanada och uppfyllt en rad kriterier (bland annat att de har lika stora inkomster som sina kanadensiska kollegor i deras bransch).

Som en av de största mottagarna av invandrare har Toronto varit den region som haft det mest ambitiösa programmet för att ta hand om nyanländ arbetskraft. Man kan finna programmen på www.triec.ca och
www.hireimmigrants.ca. Några punkter som man fokuserar på är…
– Praktikantskap
– Mentorskap
– ”Success stories”
– Hi-tech satsning (Torontos eget Silicon Valley)
– Nätverk av immigranter

Där finns också instruktioner som innehåller hjälp med hur man ska överkomma kulturella problem som kan förekomma i intervju-situationer mellan kanadensare och immigranter.

Hiebert avslutar med att konstatera att laissez faire-mentalitet inte har fungerat för att lösa problemet. Regeringen kan inte heller fixa problemet på egen hand; lagstiftning kan inte tvinga arbetsgivare att anställa en person eller en annan…

Vid det här tillfället ringer min granne på dörren och behöver hjälp eftersom hennes lägenhet har slocknat (jag sitter alltså hemma och streamar föreläsningen). Det visar sig vara två proppar som har gått. Efter det här avbrottet går jag tillbaka till föreläsningen.

Annie Duivens från Oyra Rekrytering tar över. Oyra är ett rekryteringsföretag som fokuserar på att få in nya svenskar (oavsett var ifrån de kommer) på arbetsmarknaden. Duivens talar om att få företag att tänka ”utanför lådan”. Det är ett uttryck som får MINA proppar att gå men låt gå.

Duivens tar upp sig själv som exempel och det är intressant men gör sig inte särskilt bra i den här texten. Duivens poäng i slutändan är att nätverk är mycket viktigt när det kommer till anställningsprocessen. Avslutningsvis kommer Duivens till slutsatsen att det kan vara bra att anställa människor med kunskaper i olika språk. Och återkommer till nätverkandet.

Den tredje och avslutande föreläsaren är Yacir Persson Chelbat från Nätverket Mångkulturella Sverige (du hittar hemsidan här). Persson Chelbat menar att mångfald är lösningen på problemet. Det skapar innovation i företag och organisationer. Persson Chelbat gör en poäng av att invandrar-stämpeln inte tar hänsyn om en person har varit två eller tio år i landet. Därefter blir det en utflykt i invandrarnas öde och hur de försöker sig ta in i Europa. Det är mycket intressant och brännande aktuellt men det är knappast i linje med ämnet för kvällen. Persson Chelbat pekar på att brist på respekt är en del av problemet att få in invandrare på arbetsmarknaden. Persson Chelbats slutkläm (påtvingad av tidsbrist) är att lösningen är entreprenörsskap.

Sen är det frågestund. Den gör sig inte särskilt bra i streamad form så jag ger upp. Istället, apropå Kanadas selektiva invandringssystem, länkar jag vidare till den här siten, en artikel av Martin Khor som är aktuell med tanke på Köpenhamnskonferensen. I artikeln skriver Khor följande:

The migration of doctors and nurses is a “perverse subsidy”, says the WHO, provided by poor to rich countries. The equivalent of 23% of doctors trained in sub-Saharan Africa are working in the rich countries. As much as 37% of South African doctors are in rich countries.

The shortage of health workers was picked as the theme for this year’s World Health Report, released by the WHO last Friday.

South-East Asia has the greatest shortage of health workers in absolute terms, and Africa the worst affected in relative terms.

The brain drain figures are quite staggering. ”There are more nurses from Malawi in Manchester than in Malawi, and more Ethiopian doctors in Chicago than Ethiopia,” according to European Parliament member Gladys Kinnock, quoted in an IPS agency report.

Last year, Kenya lost 2,998 graduate nurses to other countries – mostly to the United States and Britain. In Canada, New Zealand, the United Kingdom and the United States, a quarter or more of all physicians had been imported from other countries.