BBC under attack – BBC och Sachsgate

2009/09/25

Hur förklarar man Jonathan Ross för en person som aldrig har sett eller hört karln? Jag ska göra ett försök som kommer att möta motstånd för de i läsekretsen som känner till honom. Jag gör ett försök, ok? Fritt fram att lägga motförslag kommentarfältet.

Ta några delar Kristian Luuk när han var som mest populär. Bland med lite Annika Lantz. Släng in en pytte-liten smula Rickard Wolff. Det är alltså en smart, kvick, flamboyant karl vi har att göra med. Och han har ett talfel som gör att han säger ”w” istället för ”r”.

Dessutom så har han mer än en gång gått över gränsen när det kommer till att tala sex med sina gäster.

Det är sex-snacket som sätter £18 miljoner-mannen i klistret när han besöker Russell Brands show den 6 oktober 2008. Russell Brand är en fenomenal komiker av det slaget som vi inte har i Sverige. Brand har varit heroinist och är, måhända botad, sexmissbrukare. En missbrukar-natur helt enkelt. Den tredje mannen i den här skaran är Anthony Sachs. Anthony vem? frågar sig nu vän av ordning. Manuel är svaret. Han i Pang-i-Bygget. Det är Anthony Sachs. I programmet kommer nämligen ett par samtal ifrån Brand och Ross till just denne Sachs att sätta igång ett otroligt media-maskineri.

Brand och Ross ringer upp Sachs för att göra en telefonintervju. De når en telefonsvarare. Till saken hör att Brand innan inspelningen börjar har delat med sig med om sina erövringar för Ross. Brand har nämligen haft sexuellt umgänge med Sachs barnbarn. När Ross och Brand inte når Sachs talar Brand in ett meddelande att han är ledsen för att de inte nådde fram men att han respekterar Sachs och han blodslinje. Ajajaj.

Det är i det här ögonblicket som Ross skriker ”han knullade ditt barnbarn!” i bakgrunden.

På detta följer ytterligare ett antal samtal till Sachs telefonsvarare där Brand och Ross försöker att reparera skadan. Programmet kontrolleras av Brands producent som är rätt nykläckt i branschen. Programmet sänds två dagar senare, den 18 oktober 2008. Det kommer in två klagomål under veckan som följer, och detta på ett program som uppskattas ha 400.000 lyssnare. Klagomålen rör att Ross har använt sig av ”f-ordet”. Här hade historien kunnat sluta.

Den 26 oktober skriver tidningen Mail on Sunday en artikel om programmet och antyder att Sachs har blivit känslomässigt sårad (kränkt) av Brand och Ross meddelanden. Sunday on Mail är konservativ och läses främst av äldre människor, inte sällan utanför urbana områden. Efter publiceringen av artikeln börjar klagomål att komma in till BBC. När vi når 2 november har det kommit in 38.000 klagomål.

Sachsgate visade en klyfta mellan den media-smartness som råder i BBC och moralen bland vissa av dess lyssnare/tittare. Meningarna om meddelandena på telefonsvararen är OK eller inte slår också en kil mellan yngre och äldre. De tidigare är mer toleranta men de har i sin tur inga motmedel mot de äldres klagomål som väller in till BBC. Media-kommentatorn Charlie Brooker, som jag ofta återkommer till, föreslår att BBC ska inrätta en ”motklagomur” dit man kan höra av sig om man tycker att klagomål är orättvisa. Brooker menar också att det här är ett utslag av en kultur där folk genom dokusåpor har blivit invaggade i förväntningen att de med ett samtal kan rösta bort saker de inte gillar ifrån sin TV/radio.

Så hur slutar Sachsgate?

Mail on Sunday kampanjar vidare mot omoralen. En vecka efter rapporterar de om ett TV-program som sänts lååångt tidigare där en komiker har sagt att en kvinnlig medlem av brittiska kungahuset är så gammal att det spökar i hennes vagina. Stormen vill inte riktigt ta av dock men det är ytterligare ett exempel på hur omoralen sprider sig ifrån BBC.

Russell Brand tvingas att säga upp sig. Det blir även resultatet för hans controller som hade granskat programmet innan det sändes.

Anthony Sachs, som ingen har brytt sig nämnvärt om sedan Fawlty Towers-dagarna blir återigen ett namn på folks läppar. Hans barnbarn, som även är medlem av burlesque-gruppen Satanic Sluts, säljer sin historia om sina äventyr till en tabloid och tjänar förmodligen en ganska god summa pengar på det.

Och så var det Jonathan Ross. Ross, som hade en TV-show på väg upp tvingas att lägga den på is. Det blir ett uppehåll under ett par månader. Men samtidigt som Ross är paria i en del av befolkningen är han fortfarande hjälte hos andra. Dessutom är det inte vidare ekonomiskt att ha en man med miljonlön utan att han behöver höja ett finger.

Det riktiga offret är BBC och deras komedier. Sedan Monty Pythons dagar har BBC lyckats producera otroliga mängder populär underhållning och inte sällan så har den varit edgy. Det kan handla om The Young Ones, Absolutely Fabulous eller The Thick of It. Det är rätt stökigt. Det svärs och krökas friskt.

Efter Sachsgate har BBC ögonen på sig av en blodtörstig publik som vill bli underhållen men absolut inte vill bli provocerad.


BBC under attack – BBC och lönerna

2009/09/24

Förutom att finansiera ”världens bästa TV och radio” (se första texten i serien) och digitalisering av brittiska medialandskapet måste BBC betala ut löner, precis som vilket företag eller organisation som helst. Det går åt mycket folk för att producera fakta och underhållning.

Under 2009 har det rasat en debatt om de kostnaderna som brittiska parlamentsledamöter har fått betalt av staten. Dagstidningen The Daily Telegraph publicerade under våren en lista på saker som ledamöterna hade gjort avdrag för. Det har handlat om toalettsitsar, fågelbad och avdrag på amorteringar på lån som redan är återbetalda. Gissa vilka två av dessa tre exempel som har debatterats flitigast… Det rådde jaktsäsong på politiker.

BBC rapporterar pliktskyldigt om avdragen. Och då och där. I en intervju i ett program som motsvarar SVTs Agenda, som jag grämer mig otroligt mycket för att jag inte har funnit någonstans, ställer programledaren en politiker mot väggen för kostnaderna. Då vänder politikern fokus mot intervjuaren. ”Vad tjänar du egentligen?” frågar politikern och får mummel och försök att värja sig till svar. Där någonstans vänder debatten. Det är fortfarande en hel del grävande bland politikerna men det är BBC som tar den hårda smällen.

I det korta loppet blir responsen av detta att det publiceras en lista med utgifter som gjorts på BBCs nota. Det handlar om £100 för champagne och £2500 för att flyga hem en chefs familj från semester under ”Sachsgate”. Den som inte känner till Sachsgate får vänta till imorgon då jag förklarar detta närmare. I det längre loppet resulterar det i ett krav på att BBC ska avslöja vad de betalar för löner.

Det kommer att resultera i att BBC visar en lista med sina anställda och vilka som befinner sig inom olika inkomstband. Man visar att X antal anställda blir betalade lönen y1, X antal anställda blir betalade y2 och X antal anställda blir betalade y3. Mest fokus hamnar givetvis på topp-inkomstbandet, där cheferna och ”personligheterna” hamnar. Ett resultat av detta är att det drar uppmärksamhet på problemet med att det finns för många välbetalda mellanchefer. Detta är ett känt faktum om BBC organisation. Det finns många ”controllers” som har ansvar för ditten och datten. Den stora ”grejen” är dock att BBC betalar ut vad som tros vara de högsta lönerna i branschen till sina ”personligheter”.

Frågan som ställs är om det är rimligt att ett public service-företag betalar miljonlöner för licensbetalarnas pengar. De privata konkurrenterna har uppenbarligen inte resurserna att betala ut såna summor som det rör sig om, framförallt för att luften har gått ur annonsmarknaden.

Syndabocken i den här skandalen blir Jonathan Ross, talkshow-värd. Enligt uppgift har Ross ett kontrakt som ger honom 18 miljoner pund mellan 2006 och 2010. Om honom handlar nästa kapitel.


Got talent?

2009/06/13

Till och från önskar jag att jag vore en riktig journalist med ett världsomspännande kontaktnät. Å andra sidan önskar jag minst lik ofta att jag hade en ost- och skinksmörgås inom räckhåll.

Det sagt så är ett intressant upplägg som jag skulle kunna bli en riktigt bra artikel på, om jag hade haft tiden, energin och den där ost- och skinksmörgåsen, vår syn på talang.

Just nu är detta aktuellt i t ex fallen med Real Madrids rekordbrytande hyperdyra värvningar och nedskärningarna inom BBC, där megastjärnor som Jonathan Ross just nu får sina löner omförhandlade nedåt.

I det senare fallet med ”Wossy” så handlar det om att en persons talang har varit uppenbart övervärderad (i kombination med en överhettad ekonomi) medan Real Madrid just nu verkar agera som att recessionen, credit crunch/moneygeddon/ragnarök/end of the world as we know it, aldrig har inträffat.

Fotbollsekonomin har sen länge agerat i sitt eget finansiella vakuum (läs här och här) och frågan är: hur länge kommer det att kunna pågå?

Väsentligt i det här är vilka skyddsnät som finns runt talangerna (i Real Madrids fall t ex Cristiano Ronaldo och Kaká). Vem är villig att försäkra en miljard-man som ”Crono”? Han är ung och farlig bakom ratten och fotbollsspelare tenderar att gå sönder med jämna mellanrum.

Jag ser en bubbla som väntar på att spricka. Frågan är om Spanien är beredda att göra sitt eget GM-stödpaket för Real Madrid?

En intressant(1) situation som har uppstått i och med det finansiella sammanbrottet i Islands ekonomi är att West Ham United FC helt plötsligt stöttas av isländska skattepengar eftersom det är en av de få tillgångarna med någorlunda bestående värde i spillrorna av Eggert Magnússons kraschade imperium.

Utvattnad och uppenbar slutsats: Talang är flyktigt.

(1) Intressant i bemärkelsen ”oförsvarbar och för jävlig”.