Sharm-offensiven: Expressen <3 Mubaraks Egypten

2011/02/12

”Ja, vi har kanske inte gått ut riktigt så skarpt som en del hade velat mot det auktoritära styret under Mubarak men man måste komma ihåg att det är viktigt med turismen för att nära även de progressiva krafterna som nu, genom upproret, har avsatt den gamla regimen…bla bla bla bla bla…”

Var av denna drapa?

Jo. Till exempel det här.

Vilken charterort i Egypten passar dig? frågar Expressens Sara Griberg så sent som 3 november. Någon charterort som inte föder Mubarak styre verkar inte förekomma i listan.

Och förresten: http://superkanda.wordpress.com/

Annonser

Liberala drömmar – UK election 2010

2010/05/09

Saxat från Expressens opinionsblogg:

Valets stora segerherre i det brittiska valet blev som väntat David Cameron – i alla fall enligt den vallokalundersökningen som presenterades sent på torsdagskvällen. Däremot ser det inte ut som att Tories får egen majoritet.

/…/

För David Cameron och Tories är det nu upp till bevis. Ett stålbad väntar för att få kontroll på det skenande budgetunderskottet. Cameron måste dessutom visa britterna att hans mjukare form av konservatism inte bara var ett PR-trick för att vinna röster. Europa å sin sida förväntar sig att Tories lägger band på sin EU-skepticism och väljer samarbetets väg.

WTF?

Stor segerherre? JFC!

Låt oss omformulera det sista stycket (köra Expressens text genom bullshitfiltret):

Tories är vreda på Cameron eftersom hans kampanj var en massiv cock-up. För Cameron är det nu upp till bevis. Ett stålbad väntar för att få kontroll på det skenande budgetunderskottet (SANT!). Cameron måste dessutom visa britterna att hans mjukare form av konservatism bara var ett PR-trick och istället spänna musklerna för att vinna röster i ett stundade omval. ”Europa” kan förvänta sig att Tories kommer dundra på om EU-skepticism, hårdare tag mot immigranter samt gräva ned sig ytterligare i sitt samarbete med reaktionära, xenofoba högerextremister i EU.


Kritik av Islam – Hej då Hirsi Ali!

2010/04/18

Följande stycke kommer från Stephan Mendel-Enks ”Med Uppenbar Känsla För Stil”, en bok som togs emot och hyllades av en enig kritikerkår när den kom ut 2005:

Samtal i köket om det är bättre att var ihop med någon som är äldre eller någon som är yngre, [sic] Jag känner nästan ingen på festen och gömmer mig i ett hörn för att slippa svara. Alla killar tycker att tjejerna ska vara yngre, hetsar varandra att gå allt lägre ned i åldrarna. Det låter som en omvänd auktion. 21! Aldrig över 20! 17!

/…/

Ålderhetsen pågår ständigt, den hålls igång av män i alla åldrar, ur alla klasser. Men den man som verkligen tar konsekvenserna av den, av allt snack om hur oestetiskt kvinnors åldrande är, av de självklara utsagorna om att det bara ”går utför efter 20” och upptäcks med en dator fulladdad av bilder på nakna 12-åringar blir plötsligt väldigt ensam. Och de som ser sig som företrädare för den goda manligheten kan lugnt lyssna på nyheten om kollegan som avslöjats som pedofil, lägga en ny stek på grillen, skaka på huvudet och säga: Fy fan fan alltså. Dödstraff på sånt.

(Stephan Mendel-Enk, ”Med Uppenbar Känsla För Stil” (Atlas förlag) s.85)

Och varför citerar jag den här texten? Jo, i helgen har ett flertal artiklar, inte utan god anledning, kritiserat Ayaan Hirsi Ali, en känd debattör med starka åsikter om islam. Hirsi Ali, med somalisk bakgrund som emigrerade till Holland och sedan dess varit politisk aktiv och nu mer anställd vid en amerikansk konservativ tankesmedja, har länge varit något av en idol bland framförallt svenska liberaler av den sort man finner på Expressens ledarsidor. Hirsi Alis ord har länge varit lag i hejarklacken. När det har framförts kritik kommer mothugget inte sällan i form av ett påstående att kritikern förminskar/förnekar Hirsi Alis personliga erfarenheter av patriarkalt förtryck i religionens namn. Att det är en av hennes tidigare mest ivriga anhängare, Dilsa Demirbag-Sten, som kastar stenen mot Hirsi Ali på kultursidorna blir därför i mina ögon ett ”lägga-på-en-ny-stek-på-grillen”-tillfälle.

samma tidnings ledarsida är det Sakine Medon som kastar ut Hirsi Ali ur gemenskapen under rubriken ”Islamofobi är inte liberalism”. Under de senaste fyra-fem åren har jag haft äran att vara med som publik i två stycken sittningar när det har debatterats islamofobi. Den ena av dem var en föreläsning på Malmö Högskola och den andra var i Sydsvenskans regi. Under båda debatterna var det liberaler som högljutt försvarade Hirsi Ali och vägrade acceptera att etiketten ”islamofobisk” skulle klistras fast på Hirsi Ali och hennes argument.

Nu är Hirsi Ali uppenbarligen körd hos Demirbag-Sten och Medon. De som tidigare har varit mest tongivande i budgivingen på kritik av islam har plötsligt rynkat på näsan och lämnat festen. Har de argument som bland annat vänsterdebattören Andreas Malm har propagerat nått in till Expressens ledarredaktion?

Hur reagerar du på ”Kritik av Islam – Hej då Hirsi Ali!” på Goindy?

* Jag blir glad – 12386
* Jag blir arg – 79948593459
* Jag blir nyfiken – 54355540
* Jag bryr mig inte – 797497194799393


Nya Vågen – Karin Olsson ny på Expressen kultur

2010/04/16

Nya Vågen i P1 är en av mina måste-lyssningar. Det är inte alltid jag stannar kvar genom hela programmet. Inte sällan bestämmer jag mig redan under första minuten om det är värt att lyssna på programmet rakt igenom eller stänga av direkt. Är det Stockholmsgänget som sitter bakom rattarna stannar jag kvar. Är det Umeå-filialen tackar jag för mig och lyssnar på något annat istället. Typiska Umeå-program handlar om saker som ”om man kan förändra världen med spänningslitteratur” eller om författare måste ha social kompetens. Om Stockholmsredaktionen, på gott och ont, är gjorda av plast och teflon är Umeå-redaktionen gjorda av sur ved.

Förra veckans program (20100406), som jag har letat upp i podarkivet, har fått ligga och mogna ett tag i min mp3-spelare. Gäst i programmet är nytillträdda kulturredaktören på Expressen Karin Olsson. Av intervjun, som leds av programledaren Kim Veerabuthroo Nordberg, blir det en lång gäspning.

Vi börjar med Karin Olsson. Olsson började som många andra på Lundagård och har sedan dess skrivit på flera ställen, bland annat på Expressen ledarsidor. Uttalad liberal som har tagit in en del kulturfrågor på sidorna som annars behandlar politik. Personligen tycker jag att hon har varit intressant att läsa. Inte alltid spot-on men aldrig slöseri med utrymme. Innan intervjun drar igång sätter jag betyget 1 på en skala mellan +5 och -5. Det är rätt bra, ska tilläggas.

Tyvärr sjunker betyget.

Kanske är allt Veerabuthroo Nordbergs fel? I påan frågar han sig hur Olsson ska förvalta arvet från tidigare kulturredaktörer. Förvalta alltså. Inte förnya. En ny clown men samma hamburgare.

Kommer du vara en debatterande kulturchef? frågar Veerabuthroo Nordberg och vid det här läget är mitt pekfinger redan på forwardknappen. Nej, jag kommer att köpa en villa i Österrike och styra redaktionen genom att skicka lappar genom dörrspringan ifrån min snudd på hermetiskt tillslutna källare, svarar inte Olsson. Istället svarar Olsson att hon kommer att vara en debatterande kulturchef. Det kommer bli mycket bloggande och twittrande lovar Olsson och fortsätter Expressens kultursidors vandring mot att bli mediamedia. Fuck folk, här produceras journalistik för journalister. Debattdebatt, ryggdunk och knivhugg. En cynisk betraktelse, men jag antar att det även innefattar att fortsätta journalistjournalistiken om Dawit Isaak.

Olsson berättar att det värsta en kultursida kan råka ut för är att vara förutsägbar. Här skulle jag vilja göra tillägget att boka gemensam flygbiljett med polska eliten men låt gå. Förutsägbarhet är alltså en kardinalsynden. Det är något som stannar kvar i mina öron under resten av intervjun.

Olssons förändringar innefattar bland annat en rekrytering, som hon inte vill ange vid namn, av en konservativ skribent. Hypen på konservativa skribenter är något som Nya Vågen har behandlat tidigare under året (20100309) och är åtminstone i min värld förbi zenit. Olsson vill även ge större utrymme åt det kvalificerade kulturreportaget på kultursidan. Olssson menar på att krympande budget på kultursidorna har resulterat i färre såna reportage. Här exemplifierar Olsson med Hallemars artikel om Landskrona. Det känns inte överdrivet nytt eller spännande utan tvärtom som ett ganska ordinärt kulturreportage.

Mer eld i magen har Olsson när det kommer till att hugga på den svenska filmpolitiken. Olsson angriper Allt om min buske och hyllar Darling. Ständigt denna Darling. Här väntar jag på att det ska ges två tummar upp till Farväl Falkenberg och De ofrivilliga men det kommer inte så jag antar att Olsson lyckas undvika förutsägbarhetsfällan.

Olsson har krävt att kulturministern ska avgå. Kulturutredningen sågas och den nuvarande borgerliga kulturpolitiken avfärdas som ”folklig” och ”som folk är mest”-image. Det här är något som får Olsson att återvända till filmstödet och efterlysa mer elitism och satsningar på kvalitetskultur. Surprise. Kvalitetskultur! Hade jag själv suttit på kulturministerposten och haft en budget att använda hade jag bekostat 1000 skrivmaskiner åt 1000 schimpanser och låtit dem kämpa på. Även en blind höna!

Så vad tror jag om Olsson och Expressens kultursidor? Jag tror inte att det blir någon storhetstid. Det hela påminner mig om när Sydsvenskan fick ny kulturredaktör. Även där var det en kvinna kring de trettio som tog över rodret. I det fallet fick den nytillträdda en tung överrock i form av Per Svensson i rollen som något slags Senior Contributor. Därmed var den nya chefen skjuten i sank direkt. Svensson harvar fortfarande runt och debatterar med samma tyngd. Kulturchefen på Sydsvenskan får inte samma genomslag. Det är trist.

Jag hoppas verkligen att den här intervjun är en produkt av ointressanta frågor och, gud förbjude, inte att Karin Olsson är den karikatyr på liberal kulturredaktör som hon framstår som.

Programmets soundbite:

Jag gillar den här vanvördiga inställningen, att ingenting är heligt, att man kan diskutera allt. Man gör det gärna med gott humor. Det finns en känsla för humor och en känsla att man vill debattera. Expressen är lite bråkig och det tycker jag är bra. Gunnar Wetterberg rekryterades nyligen som ledarkrönikör till Expressen och sa att Expressen är svensk mediavärlds Gossen Ruda (1) och det tycker jag är en ganska rolig (2) beskrivning av vad Expressen är.

(1) Folk som använder uttrycket ”Gossen Ruda” hamnar på min fiendelista.
(2) Det var INTE roligt.

Här hittar man programmet.


Politisk analys

2009/11/19

I dagens sändning av P1-morgon som sänds i kanalen X under X-timmarna (Wikipedia ligger nere – kompletteras senare) påstår Sydsvenskans (under ett par dagar även Dagens Nyheters) Heidi Avellan att man tänker på skol- och utbildningsfrågor när man hör Jan Björklunds namn.

Nej, där misstar du dig allt, Heidi.


Grattis Carl C Hägmark – ny medarbetare på Sydsvenskan

2009/07/31

Efter två gästspel (sök på kategorin twunts) på https://goindy.wordpress.com/ har Carl C Hägmark nu fått en tjänst som gästredaktör på Malmö-baserade dagstidningen Sydsvenskan. Idag, räknar vi tre artiklar där Carl C Hägmark har haft sitt senioradvisande finger med i spelet.

Du hittar honom på de här sidorna (obs, det här är inga artiklar som kräver någon läsning, de är endast med för bevisföringen):

http://sydsvenskan.se/webbtv/article531809/quotVarldens-mest-hajpade-telefonquot.html

http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article531821/The-Pirate-Bay-forbjuds-i-Holland.html

http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article525026/Bokens-mojligheter.html

En artikel jag läste i morgontidningen, där Hägmarks idol Chris Anderson nämns återfanns inte på nätet vid senaste scanningen men kan förmodligen hittas på kultursidorna senare under dagen.

Stort grattis Carl C Hägmark! 2.0-kampen går vidare i gammelmedia!

(P.S. Det här inlägget vinner(1) på att man läser Carl C Hägmarks tidigare inlägg på den här sidan, se länken ovan D.S.)

(1) Minst sagt!


John Galt-linjen: Lund-Stockholm

2009/07/12

Ur nyhetsflödet:

06:12 | fredag 10 juli 2009
Nya tåglinjer inte för funktionshindrade

Följande text är en travesti ett stycke ur Ayn Rands omfattande(1) verk ”Atlas Shrugged”/”Och världen skälvde”. För er, som likt mig, äger Signets brittiska upplaga från 1996 rekommenderar jag att ni läser ifrån sidan 558 och framåt för att se vad jag refererar till. När det kommer till det eventuellt omoraliska i att döda karaktärer i en fiktion så hänvisar jag till nämnda verk. Har du inte läst detta har du inte rätt att döma nedanstående text.

Den tionde juli 2010 nekades en rullstolsburen man ifrån Lund, att komma ombord på tåget till Stockholm. Det visade sig att det privata transportföretaget som drev sträckan inte kunde möta de krav på tillgänglighet för rörelsehindrade som ställts på dem och därför tvingades han att stanna hemma i Lund. I stunden förbannade mannen detta och var uppriktigt rasande på att han inte fanns med på tåget mot huvudstaden. I efterhand skulle han dock se på detta som en välsignelse…

Två timmar efter att tåget hade lämnat stationen i Lund på det som tidigare var känt som linjen mellan Malmö och Stockholm men som sedan privatisering var känd som John Galt-banan inträffade katastrofen. Underhållet av rälsen var eftersatt av att de regelbundna kontrollerna hade ignorerats. Istället för att satsa på underhåll hade det likaledes privata rälsföretaget valt att betala ut årliga bonusar till sina aktieägare. Detsamma gällde tåget och vagnarna. Det var inte bara handikappsanpassningen som varit åsidosatt de senaste budgetåren. Såväl tåg som vagnar var omoderna men detta hade ignorerats av både företag och regering. Regeringen ville inte lagstifta om sådant eftersom de ansåg att en lag om standardisering av järnvägstrafiken skulle sätta den fria konkurrensen ur spel. Om någon ämnade trafikera John Galt-banan med handdrivna dressiner så var det fritt fram. Staten ska inte gå in och reglera sånt som marknaden kan ta hand om, var linjen som den som-alltid-käcka näringsministern glatt proklamerade.

Kanske skulle hon ändrat sin uppfattning om hon inte just denna dag hade befunnit sig på just detta tåg mellan Lund och Stockholm.

Det sägs att katastrofer händer av slump och att de som drabbas av dem inte kan hållas ansvariga…

I vagn 2, säte 57, satt en professor i nationalekonomi. Under sin ungdom hade han predikat för en jugoslavisk planekonomi men hade omvänts till en marknadsliberal inställning under 90-talet. Hans omsvängning hade applåderats av borgerliga ledarsidor och han fick ofta mycket och utbrett utrymme på deras debattsidor för att storma mot statlig inblandning i ekonomin. När han hade hoppat på tåget anade han inte att han skulle sluta sina dagar med sin nacke krossad till müsli efter att han slungats in i sätet framför. Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter, hördes hans sista, stönande flämtanden.

Snett bakom honom, i säte 54, satt en kvinna som ansåg att det var hennes rätt att köpa alvedon när som helst på dygnet. Att statligt ägande alltid var av ondo var hennes grundinställning. Att hennes röst på ett politiskt block vars ambition var att privatisera alla statens tillgångar skulle sluta i en huvudvärk i form av att hennes ansikte mosades mot hennes IMAC var inte något hon hade räknat med. Alvedon hjälper knappast mot ett näsben som skjuter in i hjärnans mjuka massa. Oavsett om den kan inhandlas klockan åtta, tolv, fjorton eller tjugotre.

Den unge mannens armar var det enda som syntes. De stack fram under det säte som krossat stora delar av hans skelett och inre organ. Mannen, krossad under säte 46 i vagn 2, hade varit genuint ointresserad av om staten eller marknaden skötte järnvägarna. Min kärnfråga är den personliga integriteten, brukade mannen säga. Den iPod, som just nu var ett med mannens interna organ, var full av illegalt nedtankad musik som han ansåg sig ha rätt till. Att skivbolag och artister ville ha betalt för dessa produkter var befängt. Det går inte att hindra informationen, menade mannen. En bit information som mannen hindrat sig själv ifrån var den artikel i ekonomibilagan i dagens tidning som meddelade att tågbolaget som drev John Galt-linjen under de senaste åren betalat ut miljonbelopp till sina aktieägare. Kanske hade en röst på ett parti som värnat om det allmänna kunnat ge mannen möjlighet att rösta för hans integritetsskyddade rätt att stjäla upphovsskyddat material i nästa val.

I vagn 3, säte 30, slungades en man som inte ansåg att staten ska bedriva opinionsverksamhet i form av arbetsmiljöforskning in i bröstkorgen på sitt resesällskap, en kvinna som hade gjort en förmögenhet på att rekrytera läkare till sitt uthyrningsföretag och sedan hyra ut dem till hutlösa summor till de sjukhus som de tidigare varit anställda hos. Mannens skallben blev till en mänsklig murbräcka som inte bara dödade kvinnan i rekryteringsbranschen utan även hennes ofödda barn, som vid det laget redan fanns inskriven i bostadskön och en plats till ett privatägt dagis som hade gjort det till sin mission att låta rika barn leka bäst. Räddningspersonalen som röjde upp efter olyckan hade stora besvär att skilja de båda liken åt.

Inte heller mannen i säte 17 i samma vagn klarade sig. Mannen ägde ett företag i byggbranschen och hade inför senast valet gjort bedömningen att en skattesänkning hade högre prioritet än solidaritet med tredje världen och en bibehållen, generös flyktingpolitik. Mitt bistånd kommer i form av en resa till Thailand i vinter, resonerade mannen, inte kort före att hans bröstkorg penetrerades av den kulspetspenna som han nyss hade fyllt i tågtidningens korsord med. Förtvivlad slet han ut pennan bara för att öppna en pumpande blodfontän som sprutade ut över de brinnande liken av management consultants som suttit i sätet tvärsöver.

Det var som fan, tänkte den grånande rockern i reklambranschen samtidigt som han desperat försökte stoppa tillbaka tarmarna som välde fram ur det hål i hans bål som nyss slitits upp av ett samuraj-svärd som han ämnade ha med i nästa musikvideo. Nu hjälpte inte att han var tjenis med Madonna.(2)

I den specialdesignade lyxsvitsvagnen som hade kopplats på efter de vanliga tågvagnarna hade en man av någon oförklarlig anledning precis innan kraschen virat in sig själv i pianotråd. Mannen hade i och med sin födsel hamnat i en position där han var symbol för landet. Han hade sedan den dagen försörjts med skattemedel. Varje gång röster höjts om det moraliskt tvivelaktiga i detta hänvisades till tradition och det excellenta varumärke han och hans familj utgjorde. Utan att ha någon som helst reell makt och något som helst ansvar för landet han var symbol för hade han några år tidigare utnyttjat sin plattform till att hetsa mot människor som precis som han själv försörjdes på bidrag och de som tvingades till det ansvar han själv var skyddad ifrån. Att han frekvent omgavs av rykten om utomäktenskapliga affärer och umgicks med andra statsöverhuvuden som nått sina positioner på odemokratiskt sätt var något som ignorerades. Följaktligen tystades även den här pianotrådskatastrofen ned i den efterföljande rapporteringen.

Näringsministerns ledbrutna lik låg som en trasdocka tvärs över resturantvagnen. Hennes kaffemugg hade plattats till över hennes ansikte, vilket fick den att likna ett gristryne. En ståltermos hade pressats halvt genom hennes rygg och stod upp likt ett tredje bröst från hennes bål. Hennes öga gled åt sidan och, om det fortfarande hade kunnat se så hade det skådat hur hennes sällskap ur näringslivet, en direktör som ansåg att hans talang att flytta jobb ifrån Sverige till diktaturen i Burma var värd tiotals miljoner om året, fick sin hjärnsubstans pickad av några småfåglar. Småfåglar. Småfåglar som skriker efter mat. Inte flitiga bävrar alltså.

(1) ”Omfattande” i bemärkelsen ”jävligt tjocka”.
(2) OK. Det här var lågt ska medges.