Fäll en mördare! Aftonbladet tipsar

2011/02/12

Bruntejp - standard practical joke 1A

Med en remsa bruntejp i fothöjd mellan två dörrkarmar kan DU fälla en mördare (eller en mordbrännare, snattare, ekonomisk brottsling eller valfri kriminell).

Samtidigt hör jag alla landets perma-indignerade dödsgottande kaffekärringar av olika åldrar och kön sucka djupt mellan kaffe-slattarna. ”Herregud. Han hade henne i Willys-påsar! Han hade väl åtminstone kunnat kosta på sig kassar från Malmborgs eller Konsum!”

Vidare rekommenderas: http://superkanda.wordpress.com/

Annonser

”Araben” i media

2011/02/03

Det är den tiden på året då folk som annars kritiserar media för att de bara framställer ”araben/muslimen/den andre” som en våldsam person att heja på när media framställer ”araben/muslimen/den andre” som en våldsam person.

Samtidigt på Facebook ger personer sitt stöd till protesterna i Egypten genom att ansluta sig till en ”virtuell marsch av miljoner” men frågan är vad man de faktiskt stödjer? Vet protestanterna själva det?

Kanske har Alfred svaret…


P1s mediebevakning

2009/12/10

BBC radio 4 har The Media Show. The Guardian har Media Talk och Media Talk USA. I Sverige har Sveriges Radio P1 två stycken mediagranskande program: Publicerat och Medierna.

Publicerat är återstoden av klassiska Vår Grundade Mening (VGM), som på sätt och vis är svensk metamedias farfar. Genom att ha Åke Petterson, redaktör och programledare för just VGM, bakom spakarna har man förvandlat Publicerat till farfarsfar. Det handlar oftast om pressetik och att personer som figurerar i programmet har titeln ”forskare” är mer regel än undantag. Det är lugnt och sakligt. Inte sällan så lugnt och sakligt att det blir ett märkbart glapp mellan ”P3 dokumentär-jingeln på speed”-introlåten och det ögonblick Pettersson öppnar munnen.

Av de brittiska programmen som jag räknade upp i början av inlägget påminner det mest om BBC-kollegan. Det som BBCs Media Show vinner på är att de ofta har debatt i studion medan Publicerat nöjer sig med samtal mellan Pettersson och intervjupersoner. Publicerat är säkert viktigt men jag skulle inte tro att det är här för att stanna i sin nuvarande form.

En av anledningarna till min profetia är att dess ”unga, hippa” kollega, Medierna inte sällan är inne på dess territorium. Det är återigen pressetikdiskussioner och tonfallet… Tonfallet hamnar någonstans mellan påannonseringen för P3s samhällsbevakande ungdomsmagasin vid tillfället USA drog sig ur Vietnam och en text om Americas Next Top Model signerad Åsa Lindeborg. Antingen är det triumferande nävhyttande eller så är det djupaste indignation. Indignationen är det mest framträdande.

Oavsett vilket läge så är det totalt befriat på humor. Nu menar inte jag att mediekritik nödvändigtvis ska vara en skrattfest. Men att någon gång ta sig an ett ämne ur en vinkel som inte signalerar liv eller död hade varit befriande. I The Guardians Media Talk är det ständigt fight mellan deltagarna om vem som kan outwitta resten. I regel vet deltagarna när det är dags att lägga humorn åt sidan. Medierna hade kunnat ligga som bakgrundssorl på en begravning utan att någon skulle höja på ögonbrynen.

Visst, vi slipper känslan av att få vara med inne i klubbhuset som man ibland får i The Guardians motsvarighet (där det ibland överdoseras med kollegialt ryggdunkande) i Medierna men det är samtidigt det som jag kan komma på mig själv med att sakna i Publicerat.

För även om jag uppskattar när journalist-David nitar mediakonglomerat-Goliat lika mycket som ”näste man” så hade det varit skönt med ett lite mer laidback mediegranskande program. Ett program där gäster kan komma och prata om sitt arbete, sina arbetsplatser och arbetsuppgifter utan att få ett kok verbalt stryk utlovat redan i inbjudningskortet. Om programledaren i Media Talk har nått sin position för att han älskar media drivs gänget bakom Medierna av ett massivt hat mot all media som inte har en klocka som visar tiden för hur länge arme Dawit Isak har suttit bakom lås och bom.

Att lyssna på Medierna ger inte sällan samma känsla som att bli utskälld av en lärare för att en annan elev har valt att skolka.

Vid det här laget känns det som att all svensk mediebevakning är botten och att jag borde slänga ut radion genom fönstret. Det gör jag inte för till och från så glimrar det till och vid de tillfällena är det guld värt. Det är bra att någon inom public service tar på sig den mediegranskande rollen (SVTs försök ska vi inte tala om). Problemet är tonfallet och att de båda programmen inte sällan hamnar för nära varandra. Jag kräver inte att vare sig Publicerat eller Medierna ska go all in på att bli BBCs TV-variant Newswipe (ligger ute på Youtube) MEN snälla låt oss bli underhållna en smula.


BBC-veckan: Fortsättning följer

2009/09/28

Det brittiska opinionsinstitutet ICM visar upp följande resultat på en undersökning om hur BBC skall finansieras:

Finansiering genom licenspengar från varje ägare av en TV – 43 %
Prenumeration där endast de som önskar kan se BBC – 30 %
Reklamfinansiering – 24 %
Vet ej – 4 %

I The Guardians helgmagasin Weekend intervjuar George Osborne (finansminister i Tories skuggregering) BBC-reportern Andrew Marr om Hutton-rapporten.

George Osborne: Do you think the BBC was ill-treated by Hutton report?
Andrew Marr: I absolutely do.
GO: Do you think the BBC has recovered its journalistic confidence since then?
AM: Yeah. I think the BBC as a corportation had an incredibly traumatic time, but I don’t think it was fel by reporters on the front line.
GO: The news output wasn’t affected?
AM: I think there was one story about a politician’s heavy drinking which I was pretty sure about and wasn’t used.
(läs hela intervjun här)

Jag tror inte att Marr skulle kunna säga annat än att BBCs självförtroende är uppe på topp igen, eftersom han själv är en av deras största profiler och väl medveten om de problem som de står inför.

Rapporteringen om BBC fortsätter.


BBC under attack – Ett par avslutande ord

2009/09/26

Då vill jag inleda med att tacka för er som har släpat igenom er den här högst ovetenskapliga och undermåligt journalistiska sammanfattningen av ett par BBC-relaterade inlägg. Som jag pekat ut tidigare så har jag inte gjort särskilt mycket grävjobb och det är möjligt att jag har ”korsat något hörn” på vägen för att få igenom mina teser. Påpeka gärna om det är något fel så ska jag kolla in det närmare. Det sagt vill jag ändå passa på att summera läget, utifrån de tidigare inläggen.

Trots att många britterna och nästan 95 % av alla svenskar (1) överens om att BBC är världens bästa TV-kanal med otrolig kvalitet på så otroligt många fält (nyheter, underhållning, sport, kultur, you name it!) så har BBC just nu ett otroligt lågt självförtroende.

Digitalisering och lönerna är två handgripliga problem som är lätt att mäta upp i kronor och ören. Det förra kommer att kosta och kommer att kosta otroligt mycket mer än vad man räknade med. Digital Britain drogs igång under en högkonjunktur som man trodde skulle vara för evigt. I dagsläget går all privatägd, brittisk media back och att de dessutom skulle tvingas att hosta upp för en digitalisering verkar mycket osannolikt. Att regeringen Brown skulle skjuta till ytterligare pengar i ett läge när deras kassa sjunker som en sten är inte att tala om. Som jag skrev i inlägget om BBC, Irak och David Kelly så är det dessutom en regering som har tröttnat på BBC. De är inte bästisar längre helt enkelt. Det här är dessutom en regering som räknar sina dagar. Regeringen Brown är en sjuk patient vars anhöriga ringer till en präst istället för en doktor.

Följaktligen måste BBC göra loss pengar till Digital Britain från sin egen kassa. Jag misstänker att det kommer att leda till färre satsningar på dyra produktioner som drama. Just nu öppnar Browns kulturminister Ben Bradshaw, som för övrigt är registrerad partner till en BBC producent, för att lätta på reglerna om produktplacering. Jag tror, och här kan jag vara ute på hal is, att det här är ett sätt att beefa upp privatägda TV-kanaler att få igång sin produktion av t ex drama-serier. Samma Bradshaw gick nyligen ut och attackerade BBC för deras misshushåll med licenspengarna.

Detta leder in till diskussionen om lönerna. Just nu är fokus på inkomstbandsindelningen. Det som man fruktar från BBC är att de ska bli tvungna att redovisa exakt vad de betalar för en Jonathan Ross, en David Walliams eller en Stephen Fry. Även om ingen av de privata konkurrenterna kommer att kunna hosta upp en lön som motsvarar Ross nuvarande kontrakt (förutsatt att BBC inte på ett sätt eller annat tvingas förhandla om det) så finns det risk att de kommer att kunna bjuda över när det kommer till någon av de andra profilerna. Här misstänker jag att BBC kommer att tvingas att se över sin personalpolicy (vilket förmodligen kommer att resultera i out-sourcing till privata produktionsbolag istället för egna anställningar, vilket kan gå riktigt fel!), använda sig av låg- eller obetalda praktikanter och, vilket är det mest vettiga, kapa i mellanchefsdjungeln.

Det om det ekonomiska.

Det som Sachsgate resulterade i är inte lika lätt mätt i pund och pence. Det handlar om självförtroende. Även om Ross och Brands publicistiska övertramp var rätt harmlösa (och inte ens i närheten av Gilligan och Dykes som fick förödande konsekvenser) så har det lett till att BBC har förlorat initiativet. Även här spelar politiken roll. Eftersom Browns regering är dödsdömd redan innan valet som de kommer tvingas ha om, jag förmodar att det är, 8 månaders tid räknar alla med att Tories tar över näst. Tories står närmare din genomsnittlige Mail on Sunday-läsare än Russell Brand.

Mina farhågor säger mig att Tories kommer att, om än motvilligt, fortsätta Digital Britain trots att det är rätt mycket av ett ”new labour”-projektet. Det har redan plöjts in så mycket resurser där så att det inte går att backa. De kommer därför att tvinga BBC att skära ned på lönerna, speciellt på löner som Jonathan Ross. Inte för att den är det stora problemet utan för att det är något handgripligt som folk kan samlas runt och säga att det inte är ett OK sätt att spendera licenspengar.

Tories kommer att kräva att BBC fortsätter med sändningar på walesiska och rapporterar om lokalnyheter ifrån Belfast. Det är hedervärda uppdrag men det är inte det som samlar storpublik. Det är som SVTs nyheter på samiska. Följaktligen får BBC skära ned på talanger och på drama-satsningar. Det är dyra produktioner. Samtidigt är det de som samlar den brittiska allmänheten framför TV:n. Det är ju det här som är så fantastiskt med BBC. För att använda mig av ett politiskt buzzword skulle jag säga att detta är ett utmärkt exempel på Storbritanniens ”Soft Power”. Nu är det hotat.

Oavsett var framtiden tar oss så befinner sig BBC i limbo tills det har genomförts ett val. Kommer de stanna kvar på en sambos soffa i ett destruktivt förhållande eller blir de tvungna att flytta in hos en girig och elak hyresvärd?

Tack för ordet.

(1) 5 % tycker att HBO är det bästa sen skivat bröd, men de personerna är alla ”hägmarkare”, enligt följande exempel: 1, 2, 3, 4 och slutligen 5.


BBC under attack – BBC och Sachsgate

2009/09/25

Hur förklarar man Jonathan Ross för en person som aldrig har sett eller hört karln? Jag ska göra ett försök som kommer att möta motstånd för de i läsekretsen som känner till honom. Jag gör ett försök, ok? Fritt fram att lägga motförslag kommentarfältet.

Ta några delar Kristian Luuk när han var som mest populär. Bland med lite Annika Lantz. Släng in en pytte-liten smula Rickard Wolff. Det är alltså en smart, kvick, flamboyant karl vi har att göra med. Och han har ett talfel som gör att han säger ”w” istället för ”r”.

Dessutom så har han mer än en gång gått över gränsen när det kommer till att tala sex med sina gäster.

Det är sex-snacket som sätter £18 miljoner-mannen i klistret när han besöker Russell Brands show den 6 oktober 2008. Russell Brand är en fenomenal komiker av det slaget som vi inte har i Sverige. Brand har varit heroinist och är, måhända botad, sexmissbrukare. En missbrukar-natur helt enkelt. Den tredje mannen i den här skaran är Anthony Sachs. Anthony vem? frågar sig nu vän av ordning. Manuel är svaret. Han i Pang-i-Bygget. Det är Anthony Sachs. I programmet kommer nämligen ett par samtal ifrån Brand och Ross till just denne Sachs att sätta igång ett otroligt media-maskineri.

Brand och Ross ringer upp Sachs för att göra en telefonintervju. De når en telefonsvarare. Till saken hör att Brand innan inspelningen börjar har delat med sig med om sina erövringar för Ross. Brand har nämligen haft sexuellt umgänge med Sachs barnbarn. När Ross och Brand inte når Sachs talar Brand in ett meddelande att han är ledsen för att de inte nådde fram men att han respekterar Sachs och han blodslinje. Ajajaj.

Det är i det här ögonblicket som Ross skriker ”han knullade ditt barnbarn!” i bakgrunden.

På detta följer ytterligare ett antal samtal till Sachs telefonsvarare där Brand och Ross försöker att reparera skadan. Programmet kontrolleras av Brands producent som är rätt nykläckt i branschen. Programmet sänds två dagar senare, den 18 oktober 2008. Det kommer in två klagomål under veckan som följer, och detta på ett program som uppskattas ha 400.000 lyssnare. Klagomålen rör att Ross har använt sig av ”f-ordet”. Här hade historien kunnat sluta.

Den 26 oktober skriver tidningen Mail on Sunday en artikel om programmet och antyder att Sachs har blivit känslomässigt sårad (kränkt) av Brand och Ross meddelanden. Sunday on Mail är konservativ och läses främst av äldre människor, inte sällan utanför urbana områden. Efter publiceringen av artikeln börjar klagomål att komma in till BBC. När vi når 2 november har det kommit in 38.000 klagomål.

Sachsgate visade en klyfta mellan den media-smartness som råder i BBC och moralen bland vissa av dess lyssnare/tittare. Meningarna om meddelandena på telefonsvararen är OK eller inte slår också en kil mellan yngre och äldre. De tidigare är mer toleranta men de har i sin tur inga motmedel mot de äldres klagomål som väller in till BBC. Media-kommentatorn Charlie Brooker, som jag ofta återkommer till, föreslår att BBC ska inrätta en ”motklagomur” dit man kan höra av sig om man tycker att klagomål är orättvisa. Brooker menar också att det här är ett utslag av en kultur där folk genom dokusåpor har blivit invaggade i förväntningen att de med ett samtal kan rösta bort saker de inte gillar ifrån sin TV/radio.

Så hur slutar Sachsgate?

Mail on Sunday kampanjar vidare mot omoralen. En vecka efter rapporterar de om ett TV-program som sänts lååångt tidigare där en komiker har sagt att en kvinnlig medlem av brittiska kungahuset är så gammal att det spökar i hennes vagina. Stormen vill inte riktigt ta av dock men det är ytterligare ett exempel på hur omoralen sprider sig ifrån BBC.

Russell Brand tvingas att säga upp sig. Det blir även resultatet för hans controller som hade granskat programmet innan det sändes.

Anthony Sachs, som ingen har brytt sig nämnvärt om sedan Fawlty Towers-dagarna blir återigen ett namn på folks läppar. Hans barnbarn, som även är medlem av burlesque-gruppen Satanic Sluts, säljer sin historia om sina äventyr till en tabloid och tjänar förmodligen en ganska god summa pengar på det.

Och så var det Jonathan Ross. Ross, som hade en TV-show på väg upp tvingas att lägga den på is. Det blir ett uppehåll under ett par månader. Men samtidigt som Ross är paria i en del av befolkningen är han fortfarande hjälte hos andra. Dessutom är det inte vidare ekonomiskt att ha en man med miljonlön utan att han behöver höja ett finger.

Det riktiga offret är BBC och deras komedier. Sedan Monty Pythons dagar har BBC lyckats producera otroliga mängder populär underhållning och inte sällan så har den varit edgy. Det kan handla om The Young Ones, Absolutely Fabulous eller The Thick of It. Det är rätt stökigt. Det svärs och krökas friskt.

Efter Sachsgate har BBC ögonen på sig av en blodtörstig publik som vill bli underhållen men absolut inte vill bli provocerad.


BBC under attack – BBC och lönerna

2009/09/24

Förutom att finansiera ”världens bästa TV och radio” (se första texten i serien) och digitalisering av brittiska medialandskapet måste BBC betala ut löner, precis som vilket företag eller organisation som helst. Det går åt mycket folk för att producera fakta och underhållning.

Under 2009 har det rasat en debatt om de kostnaderna som brittiska parlamentsledamöter har fått betalt av staten. Dagstidningen The Daily Telegraph publicerade under våren en lista på saker som ledamöterna hade gjort avdrag för. Det har handlat om toalettsitsar, fågelbad och avdrag på amorteringar på lån som redan är återbetalda. Gissa vilka två av dessa tre exempel som har debatterats flitigast… Det rådde jaktsäsong på politiker.

BBC rapporterar pliktskyldigt om avdragen. Och då och där. I en intervju i ett program som motsvarar SVTs Agenda, som jag grämer mig otroligt mycket för att jag inte har funnit någonstans, ställer programledaren en politiker mot väggen för kostnaderna. Då vänder politikern fokus mot intervjuaren. ”Vad tjänar du egentligen?” frågar politikern och får mummel och försök att värja sig till svar. Där någonstans vänder debatten. Det är fortfarande en hel del grävande bland politikerna men det är BBC som tar den hårda smällen.

I det korta loppet blir responsen av detta att det publiceras en lista med utgifter som gjorts på BBCs nota. Det handlar om £100 för champagne och £2500 för att flyga hem en chefs familj från semester under ”Sachsgate”. Den som inte känner till Sachsgate får vänta till imorgon då jag förklarar detta närmare. I det längre loppet resulterar det i ett krav på att BBC ska avslöja vad de betalar för löner.

Det kommer att resultera i att BBC visar en lista med sina anställda och vilka som befinner sig inom olika inkomstband. Man visar att X antal anställda blir betalade lönen y1, X antal anställda blir betalade y2 och X antal anställda blir betalade y3. Mest fokus hamnar givetvis på topp-inkomstbandet, där cheferna och ”personligheterna” hamnar. Ett resultat av detta är att det drar uppmärksamhet på problemet med att det finns för många välbetalda mellanchefer. Detta är ett känt faktum om BBC organisation. Det finns många ”controllers” som har ansvar för ditten och datten. Den stora ”grejen” är dock att BBC betalar ut vad som tros vara de högsta lönerna i branschen till sina ”personligheter”.

Frågan som ställs är om det är rimligt att ett public service-företag betalar miljonlöner för licensbetalarnas pengar. De privata konkurrenterna har uppenbarligen inte resurserna att betala ut såna summor som det rör sig om, framförallt för att luften har gått ur annonsmarknaden.

Syndabocken i den här skandalen blir Jonathan Ross, talkshow-värd. Enligt uppgift har Ross ett kontrakt som ger honom 18 miljoner pund mellan 2006 och 2010. Om honom handlar nästa kapitel.