Dekad – Musikerna (förord)

2009/11/18

Precis som det tidiga 2000-talet förmodligen kommer att gå till historien som tiden då Internet inte bara dödade papperstidningen, radion och Hollywood kommer det att påstås att även musikindustrin as we knew it (skivbolag och fysiska format som LP-CD osv) fick ta på sig träfracken. Förhoppningsvis (just det – förhoppningsvis) kommer rocken ändå att överleva. Vi rör oss i allt snabbare takt mot en framtid då rockartister inte längre bara förväntas skriva fantastiska låtar utan även måste se till att vara hela och ”rena” webb-entreprenörer.

Framtidens artist är med största sannolikhet en person som har ett personligt kontrakt med minst ett klädföretag, ett tjog olika sponsorer på sin hemsida varifrån antalet nedladdade mobiltelefon-signaler (alla med en liten inledande och avslutande jingel från tjoget sponsorer) bestämmer hur mycket pengar artisten i fråga INTE kommer kunna bränna på droger och skörlevnad som historiskt sett har karaktäriserat rock’n’rollen under sin 24/7-långa turné land och rike fram.

Den rock’n’rollen som tidigare har varit en fe som viftat med sitt magiska trollspö över rebeller och gett dem oväntad makt över de som ställer sig i raka led har tackat för sig och lämnat över till den där killen som tycker att integritetsfrågor är det viktigaste som finns. ”Folk skapar musik för att de vill – inte för att tjäna pengar!” säger han. ”Men jag då?” säger jag. ”Jag som tycker att de där futtiga 10 % av cd-skivspriset som går till artisten är det minsta jag kan göra för att visa uppskattning…” ”Va?!?” säger killen. ”Jo, du hörde rätt”, svarar jag. ”Jag är exakt en sån person som tycker att typ 150 SEK är en skälig summa pengar för den inre tillfredställelse som dryga timmen musik ger mig. Jag är alltså villig att betala den summan pengar för att jag ska kunna fortsätta gå ned till skivbutiken på hörnet, Jukebox R.I.P, och köpa mig en skiva; en skiva som jag inte bara kommer att lyssna på utan även att uppleva visuellt i det tillfälle jag tar ut den lilla bookleten ur cd-fodralet och njuter av artwork och tillfredställelsen av att få veta vem som spelade bas och vem som producerade.”

Vid det här laget är killen med integritetsfrågan tyst. Han mumlar lite tyst om att jag kanske kan ladda ned både musik och omslag och sedan ta kontakt med artisten själv över en webbsida. ”Tack men nej tack”, svarar jag. ”Det är för komplicerat. Allt jag vill är att det ska finnas ett fungerande system där ett skivbolag, med revisor, producent och alla andra funktionärer, ska skapa utrymme för mina favoritartister att kunna koncentrera sig på musiken samt alla aspekter av livet som alla människor som varje dag tvingas hålla på med livspusslande inte kan ta del av.” Integritets-killen kollar ned i sitt ölglas. Jag suckar och kollar ned i mitt. ”Allt jag begär”, börjar jag. ”Allt jag begär är att mina artister får fortsätta att vara artister utan att behöva leva sina liv som revisor, promotor, roadie, producent, reklampelare och spinninginstruktör i ett.”

Integritets-killen säger något i stil med ”lycka till” och lämnar. Medvetenheten om att han äger ett skivbolag som bara finns online gör mig ledsen. Inser han inte vad han gör med rocken? Han har lämnat diskussionen för tidigt. Jag har knappt börjat! När ska jag konfrontera honom med min tes att man aldrig kan förstå Pulps This is Hardcore om man inte har sett bilden av mannen i den kritvita badrocken och halskedjan i artworket? Kan någon greppa Primal Screams Exterminator utan att ha sett omslagsbilden (det räcker inte med att se en thumbnail av den i sin media player, ok)? Country Life och For Your Pleasure? Modern Life is Rubbish? Transformer? Mechanical Animals? Coming Up? Windowlicker? England Made Me? Homogenic? Et cetera. Et cetera. Et cetera. Et cetera. IN THE MIDST OF LIFE WE ARE IN DEBT ETC!

Listan över musikerna jag beundrade under 2000-talets första decennium presenteras på just den här bloggen fredagen den 20:e november.


Neutraliteten

2009/07/28

Blickarna riktas mot en av det svenska samhällets stora kulturbärare, ett av de mest välkända ansiktena i det moderna Sverige. Det har nämligen kommit tillkänna att denne har utnyttjat sin offentliga genomslagskraft till att argumentera i en dagsaktuell fråga.

Det är förstås känsligt när en person som har en nationellt ceremoniell position av den här rangen utnyttjar sin ställning till påstådd propaganda. När en person, som från sin plattform når stort sett hela svenska folket, uttalar sig i politiskt känsliga ämnen.

En del anser att han borde tas ifrån sina traditionella uppgifter och ersättas av något modernare, mer anpassat efter dagens värderingar. Andra menar att han bör behålla sina privilegier, inte ofta på grund av just traditionen.

Trots flera traverklamp, där han bland annat genom sitt umgänge med individer som inte delar vårt lands värderingar, sitter han dock kvar, till synes ohotad och når gång på gång framgångar i opinionen ifråga om popularitet.

Det verkar därmed tvivelaktigt om hans senaste utspel inte heller den här gången kommer att påverka svenska folkets kärlek till denne mycket populäre man.


Kulturindustriella komplexet pt1

2009/07/25

Handen upp för den som vet vad som är den gemensamma nämnaren för följande låtar, nyss utgiven på skivbolaget Warner.

Lyckliga Gatan – Anna lena Löfgren
Högt över havet – Arja Saijonmaa
Musik Skall Byggas Utav Glädje – Lill Lindfors
Bra vibrationer – Kikki Danielsson
Bullfest – Schytts
Vi bor på landet – Bröderna Djup
Loppan – Flamingokvintetten
Växeln hallå – Janne Lucas
E’ de’ det här du kallar kärlek – Lasse Holm & Monica Thörnell
Skomakar-Anton – Lasse Stefanz
Kärleken är evig – Lena Philipsson
Leende guldbruna ögon – Lennartz (sång: Yankho Kamwendo)
Fyra bugg & en Coca-Cola – Lotta Engberg
We Are All The Winners – Nick Borgens Orkester
Min Mor Sa Till Mej -Orup
Tusen röda rosor (Tusind röde roser) – Stefan Borsch
De’ ä’ dans på Brännö brygga – Stefan Ljungqvist
Vad har du under blusen Rut -Streaplers
Hallå Västindien – Vikingarna

OK. Förutom att samtliga låtarna (och artisterna) har passerat sitt bäst före-datum med minst ett decennium så är det enligt Warner ”våra mest omtyckta allsånger”. Fuck you, Warner. Fuck you, EMI, också för den delen som ger ut det här, även det en samling gammal skåpmat som hottats upp med den förhatliga allsångsrubriceringen.

Låt oss reda ut en det här en gång för alla: allsång är inte en genre. Allsång är något man gör. Tillsammans. Vad som helst kan bli allsång om man sjunger det i grupp. Även sånger som är skrivna av utländska artister på främmande språk. Om man ögnar igenom listan med låtar och artister så ser man nämligen att det är en svensk samling artister med låtar på svenska som rubriceras som ”allsång”.

Kära Warner och EMI. Bara för att man redan äger rättigheterna till ett stycke visor och dansbandsmelodier är inte det anledning nog att pumpa ut sån här skit.

Jag skyller(1) allt(2) på dagens ungdom (nätrövarna). Det här är cyniska produkter riktade till människor som är 45+ och följaktligen inte vet hur man laddar hem Tokio Hotels senaste alster och därför måste släpa sitt träningsoverallspaketerade arsle ned till en statoilmack och spendera sina sista slantar på en avslagen samling låtar där avsändaren (skivbolaget) utgår ifrån att mottagaren inte förstår ett endast ord engelska (med undantag av Borgen-låtens refräng och orden ”coca cola”).

Jag trodde på fullt allvar inte att det gick att klämma in så många fel på en cd-skiva men ack vad jag bedrog mig.

(1) …givetvis…
(2) Nästan allt i vart fall men definitivt allt när det kommer till problem som är musikrelaterade.


Piratpartiet byter namn

2009/06/18

…på den här sidan.

För att inte misstas med riktiga pirater kommer alla referenser till Piratpartiet på den här sidan i framtiden att ske med epitetet ”Nätrövarna”.

Riktiga pirater härjar till sjöss medan de som aldrig betalade för Hipp hipp hora härjar på nätet.