Sydsvenskan – Death of a Disco Dancer

2011/01/03

En inte helt okontroversiell funktion som min lokala pappersspridare håller sig med är funktionen där läsaren kan reagera på nätet. Jag har gjort mig lustig över det här tidigare under det gångna året då jag gjorde min egen variant, bland annat under min bevakning av de brittiska och svenska valen, om någon tvivlar på min satiriska krafter och vill/orkar gå tillbaka och kolla. En Sydsvenskan-medarbetare som jag har haft kontakt med har medgivit att han är tveksam till den funktionen men nu finns den där. Uppenbarligen fyller den en funktion. Det finns folk som gärna sätter ett musklick på att signalera sin glädje, likgiltighet, nyfikenhet eller ilska. Vad det leder till i slutänden vågar jag inte fråga mig om. En helt out there tanke är att i Sydsvenskan, baserat på antal klick vid en tidigare incident av låt oss säga missväxt i Tchad, i en situation av nyhetstorka skulle besluta sig för att återupprepa katastrofen för att maximera antal läsare. Detta är givetvis helt befängt.

Något som är intressant är när man väljer att låta funktionen vara ”på”. Till exempel var den i ”av”-läge när man rapporterade om Malmö-skytten som härjade under 2010. Det var uppenbarligen inte OK att uttrycka sin nyfikenhet om mer information i den frågan. På samma sätt är det inte OK att trycka ett ”likgiltighet” när Heidi ”nästan-ett-jobb-på-DNs-ledarredaktion-är-också-ett-gig” Avellan tycker att Mona Sahlin gjort något fel. Det är alltså off-limits att tycka att vissa krönikörer är spån eller att brott i närområdet (minns den klassiska ”Män-som-hatar-kvinnor”-vinkeln på ett stackars våldtäktsoffer?) gör en ”glad”.

När saker sker utanför armlängds avstånd är det däremot öppet fält. Yippee! Så här ser det ut klockan 20:15, den 3 januari:

Death of a Disco dancer

Death of a Disco dancer

Då kan man till exempel kosta på sig att låta en stackars artist få sin död recenserad av läsarkretsen. Ett tillfälle att lämna en tribute till en hjälte som har räddat mer än en miljon liv ombord på Finlandsfärjor, javisst, men också en magnet för disco-fober och folk som visar skrämmande brist på takt och ton. Sydsvenskan bjuder in till tyckar-fest kring liemannens bord.

Vem som helst har nu öppet mål att spekulera kring showmannens död. Inte oväntat antyder en del personer att Boney M-mannens symptom är väldigt ”disco”. Och så finns det givetvis (det är ju Internet vi talar om) de ogenerat bisarra kommentarerna. En person som i all sin uselhet åtminstone har vettet, eller i skenet av det här inlägget ovettet, att skylta med sitt till synes egna namn är en ”Lennart Gräntz” som delar med sig öppenhjärtligt om vad han tycker och (halvdant) tänker. Det blir han med rätta uthängd för, just här och nu.

Du som läser det här inlägget har härmed ett frikort ifrån GoIndy att om tillfälle ges bete dig otrevligt inom lagens gränser mot just Lennart Gräntz. Men vänta – han [Lennart Gräntz] är säkert en förvirrad själ som har nätet som sitt enda fönster mot omvärlden! påpekar vän av ordning.

Säkert schmäkert.

I det här ögonblicket HOPPAS jag verkligen att Lennart Gräntz är en förvirrad själ. Att han är vid sina sinnens fulla bruk är hundra resor värre.

Lenny G lär aldrig få reda på det, när han finner att en person utklädd till liemannen står på behörigt men ändå hörbart avstånd utanför hans fönster och tutar i en vuvuzela vid klockan 02:15 de närmaste tre (3!!!) åren, men faktum är att om Sydsvenskan aldrig hade tillåtit kommentering på Boney M-mannens hastiga och olustiga död skulle hans nattsömn inte behövt vara ett problem.

Så fuck you. Både Sydsvenskans slarviga controller och Lennart Gräntz. Framförallt den/de tidigare som möjliggjort den här långa, svavelosande attacken på stackars Lennart ”Makaber sate med Internetuppkoppling” Gräntz.

Värt att tillägga är att det inte är OK att recensera Per Oscarssons död.


Expressen siktar på Obama

2010/05/22
ObamaHairpoint

Barack Obama, USAs Obama® – ej att förväxla med Sveriges Paul Potts®, har uppenbarligen dykt upp i en lektion i geometri.

För att visa hur avskyvärt det är att antyda mord på statsöverhuvud har Expressen tagit sig tid att göra en illustration av hur det hade kunnat se ut om någon eventuellt skulle ta exemplet ifråga så långt att han/hon skulle skrida till verket. Frågan är: vilket är värst av att ta upp exemplet i en lektion inför, låt säga 30 barn, eller att publicera en bild som når ut till 100 000 personer?


Skolskjutning i Ansbach – vad har media lärt sig?

2009/09/17

Precis då jag har skrivit om min dagslånga skrivtorka rapporteras det om att det har skett en skolskjutning i tyska Ansbach. Och så kan jag inte hålla tillbaka det här inlägget från min kära läsekrets. Glöm allt jag skrev tidigare om att jag saknade ord. Det var uppenbarligen bara en chocktaktik för att väcka er.

Så. Innan vi börjar att översköljas med information om gärningsmannen/gärningsmännen vill jag rekommendera följande klipp, från Charlie Brookers Newswipe. Kolla, begrunda och iaktta sedan hur media rapporterar om den här tragiska händelsen.

Vem kommer att gå längst för att ”inte undanhålla någon information för sina läsare/ tittare/lyssnare”?

Vem rynkar pannan i djupa veck och frågar Kan det hända igen??

Vem kommer att peka finger åt Postal och Marilyn Manson i ett nyhetsmedium?

Förhoppningsvis slipper jag att skriva mer om det här. Förmodligen tvingas jag att göra det.


Baby P-rapporteringen del 3

2009/08/19

När jag trodde att det var case closed och förbi med min rapportering om rapporteringen i den här ”uppseendeväckande och fruktansvärda historia[n]” så dimper det ned ett mejl i inboxen.

Det är Catarina Håkansson, som gjorde Aftonbladets version, som har tagit sig tid till att svara på frågorna som jag sände iväg.

Jag skrev, blått, och Catarina Håkansson svarade, i svart, kursivt(1):

Jag undrar hur ni ställer er till att skriva om det här fallet i svenska medier; är det här något som faller in under kategorin ”allmän-intresse”? Om inte, vad skulle ni kategorisera det som?

Det är en verklig tragedi och en hemsk historia på alla sätt. Visst finns det ett allmänt intresse – min artikel är bara en av flera vi publicerat. Det jag valde att vinkla artikeln på var dock hur brittisk media, allmänhet och rättsväsende fungerar eftersom det skiljer sig från hur det är i Sverige. Och att ta reda på om det kunde bli en likadan utveckling här eftersom tragiska händelser och namnpubliceringar också sker här.

Båda era tidningar har valt att publicera bilderna och namnen på de inblandade. Hur ställer ni er till det?

Namn- och bildbeslut tar inte jag. Vill du kan jag kolla vem som chefade den dagen? Men det är inte ovanligt att vi gör det vid händelser i utlandet. De inblandade kan naturligtvis ta skada av sådan publicering – men främst av inhemska publiceringar.

Baby P hade syskon, som fortfarande är i livet. Hur tror ni att de kommer att påverkas av publiceringen? Jag är medveten om att det framförallt är ett dilemma i Storbritannien.

Jag tror inte de kommer påverkas av det vi gjort. Däremot av pressen i England.

Håkansson skriver också:

Jag ber om ursäkt att du inte fått svar av mig tidigare. Jag svarar på alla mejl, den här gången tog det ovanligt lång tid eftersom jag varit ledig i flera dagar och går på först om ett par timmar.
Hur som helst… Mina svar ligger i ditt första mejl.
Allt gott, Catarina

Skickat från min iPhone

Se där! En Carl C Hägmarkism! Sånt smicker kommer man långt på och givetvis låter jag bli att höra av mig och ta reda på vem som chefade.

Jag är dock inte helt övertygad om gräns-argumentet. Internet känner som bekant inga sådana gränser och dessutom så tycker jag att det är lite obehagligt att det ens moraliska förpliktelser bara ryms på ett geografiskt område(2).

Och så går jag i dvala och väntar på nästa journalistiska övertramp.

Du finner de tidigare inläggen om rapporteringen om Baby P-fallet här och här.

(1) Opraktiskt men konsekvent i den här ”serien”. Jag ska skärpa mig och låta mina frågor står i svart nästa gång.
(2) Hjälp. Den sista formulering är snudd på Ranelidsk.


Baby P-rapporteringen del 2

2009/08/17

Jag har tidigare skrivit om rapporteringen i kvällspressen om fallet med Baby P.

Eftersom publiceringen av namn och bilder av de skyldiga inte har varit okontroversiellt i Storbritannien kallades Fran Unsworth, som är ansvarig för Nyhetsrapporteringen på BBC, till BBCs Media Show.

Här följer ett sammandrag av intervjun som Ed Stourton genomförde med Unsworth och Charlie Beckett, direktör för tankesmedjan POLIS. Intervjun ligger just nu på BBCs Media Show hemsida som mp3:a men kommer snart att plockas ned. Jag känner därför att ett sammandrag är nödvändigt. Sammandraget är inte ordagrant men jag hoppas att andemeningen framgår.

Ed Stourton (ES): Dagen efter, vad har vi vunnit på publiceringen av namn och bilder?
Fran Unsworth (FU): BBC är en journalistorganisation och det ligger i vårt intresse att så mycket information som möjligt ska nå allmänheten.
ES: Vad har egentligen tillförts?
FU: Eftersom de skyldiga har blivit namngivna kan vi nu peka på deras egna förflutna, t ex att modern utsattes för övergrepp av sin far. Det här visar att övergreppen går i cykler och reproducera generation för generation. Detta hade inte framkommit om vi hade hållit tillbaka informationen.
ES: Vad anser Charlie Beckett, på tankesmedjan POLIS?
Charlie Beckett (CB): Jag anser att informationen i ärendet som redan låg upplagd på nätet av privatpersoner tvingade BBC att ta det här steget. Det uppstod ett glapp mellan vad folk läste på Internet och vad media kunde förhålla sig till.
FU: Det var en domstol som gav klartecken till publiceringen, inte en nätmobb. Att informationen fanns tillgänglig på nätet försvårade i ärendet. Domaren fick uppmana juryn att inte söka information på Internet.

Det här är, som sagt, baserat på mina egna anteckningar från min lyssning på podcasten. Är det någon annan som kommer till andra slutsatser än jag är jag villig att ta emot ändringar.

Av det här har jag sett eller hört noll (0) av i svenska medier. Det hade varit helt ok om de samtidigt inte hade valt att gå ut med de värsta avarterna i rapporteringen.


Baby P-rapporteringen del 1

2009/08/17

Jag har tidigare, i förra veckan (här), rasat mot att kvällstidningar slängde sig huvudstupa in i den brittiska, inte på något sätt okontroversiella, rapporteringen om Baby P.

För alla blodtörstiga satar finns det massor av material om det här fallet på nätet. MEN! Vi som inte vill ha det här nedtryckt i halsen anser jag har rätt att protestera mot den här rapporteringen.

I England där den här fruktansvärda händelserna inträffade har jag viss förståelse för att folk kan vara intresserad – inte nödvändigtvis av de bästa av anledningar – men jag förstår hur de tänker. På samma sätt är de medierna som väljer att rapportera utsatta för granskning. I BBCs Media Show går Ed Stourton hårt åt det egna bolaget och dess rapportering. I Sverige däremot så ses det hela som en groteskt morbid ding-ding-värld spinoff från helvetet. Pressetik om att lämna ut namn och bilder kan man lämna bakom sig och glatt sprida ut storyn.

Ni förstår min poäng.

Jag beslöt mig för att kontakta kvällspressens fotsoldater, de som å Expressens och Aftonbladets räkning fick återge vad de brittiska tidningarna hade skrivit i fallet.

Jag är medveten om att det är journalisterna som förväntas lyda order och arbetssituationen med vikariat etc inom media men jag var ändå intresserad av att få höra deras version. Dessutom så skyltar alla journalister numera med sina e-mejladresser vilket känns som en uppmuntran till såna här kontakter.

Dessvärre valde bara en av de två att återkomma med svar. Detta hedrar Josefine Elfström, Expressen. Catarina Håkansson, Aftonbladet, har avstått att svara. Walkover.

Jag skrev, blått, och Josefine Elfströms svar i svart, kursivt.

Ni har rapporterat om fallet med ”Baby P” på respektive kvällstidning. Det verkar som att ingen av er är på plats i Storbritannien utan att ni har rapporterat utifrån brittiska mediers bevakning.

Jag undrar hur ni ställer er till att skriva om det här fallet i svenska medier; är det här något som faller in under kategorin ”allmän-intresse”? Om inte, vad skulle ni kategorisera det som?

Vi skriver om fallet eftersom det är en uppseendeväckande och fruktansvärd historia.

Båda era tidningar har valt att publicera bilderna och namnen på de inblandade. Hur ställer ni er till det?

Angående bild- och namnpubliceringen så är det ett beslut som togs av min chef.

Själva nyheten var att brittisk domstol hävt det tidigare förbudet mot publicering och att britter är förbannade på att mamman, styvpappan och styvfarbrorn sannolikt kommer att få beskydd den dagen de släpps.

Ang beslutet att publicera bilderna ber jag dig att ta kontakt med Emma Boethius som var chef den dagen.

Baby P hade syskon, som fortfarande är i livet. Hur tror ni att de kommer att påverkas av publiceringen? Jag är medveten om att det framförallt är ett dilemma i Storbritannien.

Du frågar hur jag tror att Peters syskon kommer att påverkas av det här: Jag tror inte publiceringen har så stor betydelse i sammanhanget. Barnen har nya efternamn och folk i deras närmaste omgivning vet redan hur det ligger till.

Så tycker alltså Elfström på Expressen. Ett referat av BBCs Media Show kommer att dyka upp på den här sidan ikväll.


Tabloidövergrepp: Baby P-franchisen flyttar till Sverige

2009/08/12

Igår hedrade jag den svenska pressen eftersom de inte rapporterade om vändningarna i fallet ”Baby P” under tisdagen.

Det skulle jag inte ha gjort.

Idag gör Catarina Håkansson på Aftonbladet och Josefine Elfström på Expressen raka rip-offs på rapporteringen från gårdagens brittiska tidningar. I Håkanssons artikel knyter man an till andra uppmärksammade, brittiska barnamord. Elfström anger The Sun och The Daily Telegraph, som inte är några journalistiska föredömen i mina ögon, som källor i sin artikel.

Båda journalisterna återger dessutom det populistiska kravet om att skattebetalarnas pengar inte ska finansiera skyddade identiteter när de dömda har tjänat sina straff.

Inte ens i England är uthängningen och publiceringen av bilderna på de utpekade och dömda okontroversiell. Roger Smith, direktör för organisationen Justice (se länk för mer info), anger bland annat dessa skäl till varför det inte ska publiceras:
1.) ”Baby P” har syskon. Dessa kommer nu att bli offentliga personer genom publiceringen efter att tills nu ha varit utanför all rapportering.
2.) Lynchstämningen som redan är rätt massiv får ytterligare bränsle i och med att dess måltavlor får ansikten.
(Roger Smith är citerad med mina ord ifrån den här podcasten)

Jag har valt att inte länka till de svenska kvällstidningsartiklarna eftersom jag inte vill generera träffar till dem via min sida.

Mitt ”worst case scenario” just nu är om någon av tidningarna pressar upp ”Dokument: Baby P” lagom till helgen med hela historien inklusive bilderna från läkarnas rekonstruktion av Baby Ps dödliga skador.