Intermission – Danny Ibasevic – Återkomsten

2009/09/23

Hej,

Jag heter Danny Ibasevic och alla svenska killar är mesar som gång på gång låter sig köras över av kärringar och bh-brännande feminister. Det sagt så menar jag inte att man ska behandla kvinnor respektlöst. Män som behandlar kvinnor respektlöst är i regel osäkra på sig själva och sin sexualitet (=bögar). En riktig karl slår inte sin kvinna.

Ungefär så kan det låta när jag går loss i debatten. Det sagt så känner säkert de flesta av er igen mig redan. Född i Västerås 1973. Strulig uppväxt. Skolk. Graffitti. Snatteri. Etcetera. Skiten ledde till att jag blev filmad av en snubbe och filmen visades på högstadieskolor över hela landet. Sen dess känner alla mig.

Det har hänt en hel del skit sen ni hörde av mig senast, 3:e augusti. Skiten i det här fallet är min satsning på killar med strulig bakgrund i förorten, projektet som går under namnet ”Dannys Angels”. Som jag skrev förra gången har jag haft en del problem med kids som har svårt att byta väg. Lite som Carlito, dufattarvajagmenar?!?

Jag förstår dem. När man har en livsstil som är gangsta är det svårt att byta ut det goda livet mot svensson-slitet. Jag kollar själv ofta på Scarface och kommer på mig själv med att önska att det var jag som satt i skinnsoffan med fett med cash och allt som följer, dufattarvajagmenar?!?

Eftersom samtliga stadsdelsnämnder har brutit med mina änglar har jag därför pitchat två förslag på nya initiativ som kan främja interationen och för att bryta utanförskapet. Mina förslag är:

Dawg’s own bitch

Att ta hand om ett liv är något som får människan att växa. Jag har själv tre barn med lika många ex-fruar och jag känner att jag har växt otroligt mycket som människa för varje barn. I projektet Dawg’s on bitch får killar som har det svårt var sin egen pitbullterrier att ta hand om.

IntegrationWithA… (IWA)

Det finns väldigt få kontaktytor mellan kidsen i förorten och bratsen i innerstaden. För att bryta den här nedåtgående spiralen lanserar jag IWA. Konceptet är enkelt. En grupp brats och en grupp förortskids beväpnas med plastvapen och möter varandra på en så kallad laserdome-arena.

Det sagt så återgår jag till att skriva en bok där jag skamlöst rippar min döda farmors gamla receptsamling.


Intermission: Carl C Hägmark i Washington

2009/08/17

I samband med det stundande presidentvalet i Afghanistan skickar Sydsvenskan sin kontrakterade medarbetare och senior advisor Carl C Hägmark till Washington, känd sen tidigare för regelbundna GoIndy-läsare (1, 2 och 3). Detta resulterar i många glada upptåg…

17 Augusti

08:32: Malmö. Ser en av Funky Business-männen på Espresso house. Visar sig vara kollegan Andreas EkströmSydsvenskan. Diskuterar TPB-rättegången. Hävdar att det är den största rättsskandalen i svensk historia. Ekström nickar tyst medgivande. Sveper min dubbla espresso.

08:45: Köper en kaffe på PressbyrånCentralstationen. Skriver en arg kolumn under rubriken ‘På tidsskriftshyllan’ till Sydsvenskan om det bristande intresset för sociala medier i svenska tidningar.

09:22 – Lämnar med Öresundståg till Kastrup. Passar på att twittra: ”lämnar med Öresundståg till Kastrup”.

09:55 – Kastrup, Köpenhamn. Köper en frappuchino för att kalibrera in mig på Starbucks inför resan. Beställer venti-size av misstag när kassörskan frågar om jag vill ha en stor eller liten.

10:03 – Kräks av koffeinförgiftning på toaletten. Dricksar en afrikansk man i kostym som jag misstar för att vara en toalettvärd på vägen ut. Pinsamt.

12:04 – Skämtar med mannen i flygplats-sätet bredvid genom att visa upp ölglas-funktionen på min iPhone. LOL. Ringer och säger till min kollega Patrik Svensson att vi inte kan ha det där mötet som vi redan har ställt in eftersom jag är på väg till Washington. Ombeds vänligt men bestämt att stänga av mobiltelefonen av flygvärdinna. Påpekar att det är iPhone.

14:30: Någonstans ovanför Atlanten. Skriver ett uppslag för tidningen Fokus där jag använder en helsida till att återge Ashton Kutchers Twitterfeed. Högintressant? Javisst. Stora journalistpriset? Förmodligen inte.

16:21: Fortfarande över Atlanten. Medan alla andra kollar på flygplansfilmerna (Hannah Montana, Watchmen, The Proposal etc) kollar jag på Mad men-dvd på min laptop. Skriver upp i min to-do-lista att jag måste köpa en ny kostym i Washington.

17:45: Batteriet tar slut på min laptop.

17:46: Letar desperat och tyst svärande efter min laddare i handbagaget. Kvinnan i sätet bredvid tror att jag gör en Richard Reid och får panik och larmar flygplanspersonalen. Mycket pinsamt.

18:12: Kollar min iPhone. Har inte kollat vare sig Facebook eller min Twitter sen jag steg på planet. Kvinnan panikar igen. Bannor av flygvärdinnan. Pinsamt upphöjt till två.

18:13: ”Går på toaletten”. Får uppmanande blickar av en steward att jag INTE får ta med mig min iPhone.

18 Augusti

09:10 Amerikansk östkusttid: Vaknar upp på hotell. Tar med mig min laptop till frukostbuffén. Failure. Fortfarande inte laddat. Kollar Barack Obamas Twitterfeed. Fortfarande inga tecken på det stundande valet i Afghanistan.

10:12: På hotellrummet. Kollar Barack Obamas Twitterfeed. Fortfarande inga tecken på det stundande valet i Afghanistan.

10:15: På hotellrummet. Kollar Barack Obamas Twitterfeed. Fortfarande inga tecken på det stundande valet i Afghanistan.

10:23: På hotellrummet. Kollar Barack Obamas Twitterfeed. Fortfarande inga tecken på det stundande valet i Afghanistan.

11:46: På hotellrummet. Kollar Barack Obamas Twitterfeed. Fortfarande inga tecken på det stundande valet i Afghanistan. Helvete.

12:32: Lämnar hotellrummet. Går förbi Starbucks och beställer en tall semiskimmed latte.

12:34: Lämnar Starbucks. Sippar på min tall semiskimmed latte och upptäcker att det är grädde på toppen och varm choklad i muggen. Går tillbaka och skäller ut baristan. Får en tall semiskimmed latte. Gör en hastig notering på en servett om att Starbucks står inför en stor utmaning och förmodligen måste se över sin personalpolitik.

12:47: Bestämmer mig för att gå ”all in” på mitt missöde med latten. Notisen växer i mitt huvud till en hyllning till slow food.

15:35: Har varit på ett seminarium hos RAND corporation. Behövde tre dubbla espressos för att motverka jetlaggen. Presenterar mig för en man som har jobbat som pressekreterare åt Paul Wolfowitz. Jag diskuterar Aung San Suu Kyi med honom men inser halvvägs in i diskussionen att jag har blandat ihop henne för Ayaan Hirsi Ali. Mycket pinsamt.

17:46: Tillbaka på hotellet. Skriver en profil på Rahm Emanuel baserat på Wikipedia-texter. Börjar dessutom på en artikel som handlar om en text av Francis Fukuyama i Washington Post som citeras i The New Yorker. När Patrik Svensson får se det här!

19:00: Bristen på bloggare i Kabul är akut. Hur fan kan man förvänta sig täckning av ett val utan bloggare? Don’t get me started om antalet människor i Helmand-provinsen som twittrar. En timmes googlande helt förgäves. Enda ljuspunkten är att jag har hittat en fan-site för KarzaiFacebook. Jag går med i den.

19:34: På middag med några av seminariedeltagarna. Berättar om Per Schlingmanns omstöpning av Moderaterna. Lyckas imponera på en junior intern som heter Andrew som i sin tur lovar att guida mig i Washington under dagen därpå.

20:01: Kör en telefonare med en mycket loj Trey Parker (pårökt?) som inte verkar ha så mycket att bidra om det stundande valet i Afghanistan. Försöker att få tag på Matt Groening och/eller Aaron Sorkin för att få bättre vinkel.

21:54: Går ut på stan men Washington är djupt deprimerande. Ger pengar till en hemlös. Köper mig själv en double chocolate muffin som belöning när jag inhandlar dagens sjätte dubbla espresso.

22:47: På toaletten. Koffeinmage.

22:50: Fortfarande på toaletten. ”Egentid”. En West Wing-dvd med en minimal bild av C.J. Cregg är inte ett centerfold precis. Koffeinmage-incidenten tidigare är en störande faktor.

04:50: Försöker somna men verkar ha överdoserat på koffein. Slösurfar på min iPhone.

19 augusti

07:13: Vaknar. Min iPhone är fortfarande uppkopplad på nätet. Major F**k Up.

07:14: Snabb överslagsräkning på vad min telefonräkning kommer hamna på.

07:15: Slänger min iPhone i väggen.

07:16: Plockar upp min iPhone och bryter ihop. Gråter för mig själv medan jag lägger upp en 😦 som min Facebook-status.

08:00: Reflekterar över min ställning som neutral journalist. Beslutar mig för att gå ut ur Karzai-gruppen på Facebook innan det blir en ”affär” av det hela.

08:23: Frukost med Washington Post. Ser Per Bjurman utanför fönstret. Vinkar men Bjurre ser mig inte/ignorerar mig. Han talar i sin iPhone.

08:25: Springer ikapp Bjurman samtidigt som jag ringer till min egen telefonsvarare. Namedroppar Chris Anderson samtidigt som jag passerar Bjurman. Bjurman höjer på ett ögonbryn. I rulez.

09:31: Ångrar mig om Facebook-gruppen. Jag är återigen ett fan av Karzai.

10:14: Intervjuar en man som har arbetat med Karl Rove. Mannen vill vara anonym och det respekterar jag. Skriver en otroligt pretentiös ingress där jag drar paralleller mellan Tredje Rikets fall och de sista dagarna för Bush-administrationen. Uddén-varning! Tvingar mig själv att stryka ingressen och istället slänga in en referens till ett avsnitt av The Simpsons. När Daniel Sandström ser det kommer han att vika sig av skratt!

10:58: Dubbel espresso. Som det fanns något annat!

12:23: I baksätet på en taxi. Ringer Patrik Svensson och ursäktar återigen för det inställda mötet som föll bort på grund av att jag är i Washington. Batteriet börjar ta slut på min iPhone.

15:54: Har intervjuat en man som gick på samma college som L. Paul Bremmer. Mannen vill vara anonym och det respekterar jag. Frågar om jag kan få låna hans laddare till min iPhone under tiden jag gör intervjun. Det går bra. Jag erbjuder honom en dubbel espresso men han avböjer.

17:40: Slösurfar på min iPhone. Uppdaterar Twitter. Fortfarande inget nytt om AfghanistanObamas Twitterfeed. Jag skriver en kort text om att Obama-administrationen för ett tvåfrontskrig; dels om sjukförsäkringarna och dels om kontrollen i Kabul.

19.02: Har photoshoppat ett montage där Rock Band med The Beatles har blivit Rock Band med Beagle. Skickar det till Sydsvenskan kulturredaktion. Hysteriskt! När Daniel S

19:05: Ringer Rakel ChukriSydsvenskans kulturredaktion. Säljer in en artikel om en artikel i The New Yorker. Chukri verkar måttligt road över montaget.

19:07: Ringer återigen Kulturredaktionen och hoppas att få tala med någon annan än Chukri som kan ha en annan, mer positiv inställning till montaget.

19:08: Chukri svarar. Fail. iPhone-batteriet dör. Dubbel fail.

19:47: Drinkrunda med Andrew, min junior intern på RAND corporation. Vi och två bekanta till honom, Julie och Elaine, dricker drinkar på Applebee’s.

19:56: Slås av tanken att jag inte har ringt min dotter sen jag lämnade Malmö, främst eftersom Julie och Elaine är jämnåriga med henne. Förbannar samtalet till min telefonsvarare under morgon.

22:37: Delar taxi med Elaine. Schenströmskt glad i hatten. Hennes rum. Jag frågar om det är ok att jag laddar min iPhone samtidigt som jag får ett blåsjobb.

20 augusti

06:54: Elaine betalade taxi-notan igår men jag tycker att det inte är mer än rätt att jag bjussar på det. Lämnar pengar på hennes nattduksbord. Jag smyger ut ur Elaines lägenhet medan hon fortfarande sover.

06:55: Ska precis kolla Obamas Twitterfeed då jag inser att min iPhone är kvar hos Elaine. F**k! F**k! F**k!

06:57: F**k! F**k! F**k!

06:58: F**k! F**k! F**k!

07:10: Elaine är inte överdrivet glad när hon öppnar. Hon har helt klart missförstått de där pengarna som jag lämnade på hennes nattduksbord.

07:11: Nära att bli påkörd av en SUV när jag plockar upp min iPhone från gatan utanför Elaines lägenhet. Köper en kaffe i en vanlig servicebutik. Inser att det är rätt gott och räknar ut att det kostar 46 % mindre än en dubbel espresso.

09:13: Möte med viktiga människor som diskuterar valet i Afghanistan. Träffar Jonas Hafström. Berömmer deras satsning på Second Life.

10:16: Kaffepaus. Jag uppdaterar min Twitter på första gången sen jag vet inte när. Försöker hitta Hafström men han är upptagen i att tala i mobiltelefon så jag bestämmer mig för att ringa Patrik Svensson.

10:19: Väcker Svensson. Oops.

13:08: Skriver ambitiös artikel om Afghanistan som tar ett historiskt helhetsgrepp. Gör ett stycke om islamisk lagstiftning som jag döper till ”how do you solve a problem like sharia”!!!

13:45: Funderar på att stryka ett stycke ur artikeln som handlar om Kabul på 20-talet. Kan jag inte bara skriva ut adressen till Wikipedia-sidan?

14:26: ”Bloggvakuum hämmar valet i Kabul”. ”Oavsett vilken administration som tar över väntar stora infrastrukturinvesteringar”. ”Bloggosfären ignorerar den unga afghanska demokratin”. ”Karzai leder valet på Facebook.” ”Afghanska presidentkandidaterna ignorerar integritetsdebatten – i otakt med ungdomen?”

15:06: Går förbi ett Starbucks där jag ser att Martin Gelin intervjuar någon. Låtsas skicka ett SMS medan jag i själva verket smygfilmar för att kunna lista ut vem det är han sitter ned med lite senare.

15:45: Går på en hypad restaurang, som Julie rekommenderade. Skriver en recension där jag ger betyget 5. Ytterst osannolikt att ens en enda person som kommer att läsa recensionen i tidningen under några som helst omständigheter kommer att befinna sig ens i närheten av kvarteret en endaste gång under sin livstid men jag lyckas ändå sälja in recensionen.

16:49: Skriver en mycket arg och vass replik på en TV-krönika av en amerikansk skribent som anser att The Wire är överhypat. Kommer med i morgondagens Sydsvenskan. Håller tummarna för att den amerikanske skribenten kommer att hitta mitt angrepp på Googles översättningsfunktion!

18:30 På bankett. Andrew är lite trulig, med stor sannolikhet pga Elaine-situationen. Jag försöker mjuka upp honom med att säga att amerikanska The Office är bättre än brittiska förlagan. Fail.

21:34: En man som jag har bekantat mig med säger att Charlie, som jag anar är ett smeknamn för Karl Rove (en av kvällens talare) är på herrarnas. Jag bestämmer mig för att hänga på.

21:47: Jävlar i taket!

23:56: Tillbaka på hotellet. Skriver om hela Afghanistan-knäcket. Har en sjuhelvetes inspiration.

21 augusti

13:00 Vaknar. Letar febrilt efter säkerhetskopior på Afghanistan-knäcket som är daterade innan 23:56 igår natt.

13:04: Ringer datasupporten i Sverige. Telefonkö.

13:49: Ok. Gilla läget.

14:12: Obama har uppdaterat sin Twitterfeed och prisar demokratin i Afghanistan men säger att det fortfarande återstår mycket arbete att göra. För första gången under den senaste timmen känner jag ”hope”.

15:13: Ben & Jerrys på hotellsängen och en repris av en talkshow. Inspirerad att skriva och får ihop en text om att talkshows bestämmer den politiska diskursen i amerikansk kultur. Försöker att få till en telefonare med Conan O’Brien.

16:30: Diskuterar med Richard Florida om den kreativa klassens möjligheter i Kabul. Vi tänker likadant, jag och Richard. Jag bjuder in honom till Malmö. Bromance? Bättre humör!

18:00: Skriver en, om någon frågar mig, fantastisk hyllning av HBO-serien Treme, som ännu inte har sänts i USA. Får två tummar upp av Chukri.

18:07: Sporrad av framgången med Treme-texten skriver jag ett öppet brev till Jan Scherman där jag i omilda ordalag säger vad som väntas hända om han inte köper in Treme på studs. Skickar iväg det i mejlform till Björn Wiman.

18:12: Belönar mig själv med att köpa en white chocolate strawberry muffin och en vanlig bryggkaffe på Starbucks. Spiller på skjortärmen.

19:38: Checkar ut och bestämmer mig för att ta en taxi till flygplatsen. Kollar på Mad men-dvdn på laptopen på vägen. Konstaterar att jag måste köpa en ny kostym. Batteriet på datorn dör. Jag loggar in på Facebook med min iPhone. Jag går ut ur Karzai-gruppen.

23:05: Är kvar allra sist ute på startbanan innan planet ska lyfta. Gör en sista Twitter-uppdatering. Blir strängt uppmanad av en steward att komma ombord. Stannar halvvägs upp på trappan och gör en salut med handen mot pannan och längtar redan till nästa tripp till USA.


Intermission – Carl C Hägmarks artistlista

2009/08/16

5. Dave Stewart. Musikalisk pionjär tillika cultural engineer. En av de största. Kolla in klippet. En av mina absoluta reklamfavoriter. Kommer förmodligen att vara på min lista över reklamklassiker.

4. David Bowie. Popens kameleont.

3. Bono. Rockens frälsare. Ett tag hade jag en mobiltelefon från märket (red) och jag hade U2s duett med Mary J Blige som ringsignal på den.

2. Brian Eno. Han skapade Microsoft-jingeln.

1. Du! Nätet skapar enorma möjligheter! Tack vare social medier som MySpace, Facebook och lagliga nedladdningssidor kan Du bli min idol. Kanske är du redan min idol, bara att du inte vet det än!


Intermission: Nettan ryter till – GoIndy är näthatet personifierat

2009/08/10

Hej alla UNDERBARA människor!

Det har kommit till min kännedom att bloggen Goindy har gjort en oförsvarbar attack mot en av mina personliga idoler: Paul Potts.

Paul, som jag lärde känna personligen när jag gjorde min senaste programserie “Nettans personliga”, har motbevisat alla elaka människor som gick omkring i tron att fula män inte kan sjunga. Paul var, och är, den manliga versionen av Susan Boyle. Ni vet. Hon den fula. Som kan sjunga.

Attacken inträffade på Öresundståget i morse. Indy såg bilden av Paul Potts, sedvanligt uppklädd i frack och fluga, i TV-tablån och mumlade sedan följande formulering:

Moomsteatern ger: Casino Royale

Detta är en av de lägsta attackerna jag varit med om på länge och sparkar på de mest utsatta i vårt samhälle: Paul Potts, Lotta Engberg och Daniel Craig, ja alla fula människor överhuvudtaget.

Detta sagt så önskar jag alla en strålande höst.

Stora famnar till er alla! Ni är UNDERBARA!


Intermission – Nettan (Jeanette) Askerberg (Svensson)

2009/08/10

Hej alla UNDERBARA människor!

De av er som är riktigt gamla kanske minns mig från det tidiga nittiotalet. Då hette jag Jeanette Svensson och arbetade med barnprogram. Efter som det bara fanns två svartvita public service-kanaler förr blev jag en kändis och Nettan med hela svenska folket. Barn-TV i all ära men jag hade högre ambitioner än så. En grabbtidning utsåg mig till Sveriges 23:e sexigaste och ett foto på mig där jag nästan visade brösten gav SVT kalla fötter och jag kickades ut. Jag hann dock inte gå jobblös länge.

En kommersiell TV-kanal hörde av sig och ville ha en frontperson till ett program om nyandlighet. Där träffade jag min producent som blev min make, Kenneth Askerberg. Kenneth hade precis lämnat sin fru Helena Schyller (mer om henne senare). ”Nettans mystik”, som programmet hette, bommade och blev utskällt av TV-recensenter. Dessutom parodierades jag av komikern Fredrik Uthas. Hans förhatliga humorgrupp sysslade med ironi och detta begrepp har sedan dess varit min största fiende.

Nu föll mina aktier likt blyelefanter släppta från en concorde över kvicksand. Jag försvann under ett halvt decennium och harvade fram på nyandlighetsmässor och konferencierjobb på företagsevent i landsbygdshålor. Mitt äktenskap tog en hård smäll. Jag lämnades av Kenneth men behöll vårt gemensamma barn, Daniel Solstråle Askerberg. De enda tillfällena jag dök upp i riksmedia var när jag och Daniel Solstråle fotades för veckotidningar på Disneyfilmspremiärer.

11:e september 2001 startade en världsomspännande kris. Det kinesiska tecknet för kris kan även betyda möjlighet. När förändringens vindar blåser bygger en del ett vindskydd, andra bygger en väderkvarn. Jag är definitivt en väderkvarnsbyggare.

Eftersom så många människor i vårt avlånga land kände sig ensamma, utelämnade, vilse i sig själva och i världen kallades jag in till samma TV-kanal som tidigare hade stängt ute mig i kylan. Där fick jag sitta morgonsoffan den 12:e september. Min naturlighet, värme och mitt budskap att bry sig om varandra och ta hand om varandra och krama varandra gick rakt genom skärmen, som Kenneth Askerberg, nu kanalchef, uttryckte det.

Helena Schyller, som åtta år tidigare hade lämnat Kenneth Askerberg för att vara sambo med författaren/debattören Anna-Carin Isenwall, gav mig ett jobb som krönikör på sitt kvinnomagasin ”Maggan”. Ett halvår senare tog hon med mig och min spalt när hon blev chefredaktör på en stor kvällstidning. En rolig detalj var att min kolumn ersatte Fredrik Uthas musikkrönikor. Revansch!

Ytterligare ett par månader senare kallades jag till en TV-debatt där jag mötte Jörgen Isenwall, Anna-Carins ex-make. Eftersom vi båda två hade kommit ut som kärnfamiljsförkämpar och nykristna ställdes vi mot två rabiatfeminister. Förutom att vi delade åsikter så uppstod även tycke och vi är nu ett par.

Tyvärr blev det här för mycket för Helena Schyller som inte tyckte att min krönika hamnade rätt i kvällstidningens profil längre (även om jag misstänker att ärke-haggan Anna-Carin Isenwall hade ett finger med i spelet). Jag kickades men hamnade återigen hos Kenneth på den kommersiella TV-kanalen.

Resultatet blev ”Nettans personliga” där jag talar relationer med kändisar. Producent är den hyllade Stjerna Askeberg-Schyller, barn till Helena och Kenneth och sambo med Fredrik Uthas. Jag har hyllats för min värme och mitt ärliga tonfall.

Just nu har jag uppehåll från TV eftersom jag och Jörgen väntar vårt första gemensamma barn (Jörgen har fyra barn från tre tidigare äktenskap). Men ligga på latsidan är inget alternativ för mig. Tillsammans med illustratören My-Inger Bringstedt (som var Jörgens första fru) håller jag just nu på med vårt andra gemensamma bokprojekt. Första boken hette ”Kram-koden” och just nu håller vi på med att samla in roliga barncitat till uppföljaren.

Slutligen en hemlis: min förlagschef Heinz Bringstedt har nyligen frågat mig om jag inte skulle vara intresserad av att skriva en chic-lit-bok om en singelmamma i Stockholms media-kretsar. Jag är sååå peppad! Jag ska skriva den i Heinzs sommarstuga på Gotland och arbeta på boken eftersom jag och Jörgen har det lite motigt just nu.

Stora famnar till er alla! Ni är UNDERBARA!


Besvikelser och nojor

2009/08/06

Eftersom min kropp ser ut som ett vitt lakan spänt över en utemöbel som sedan har beskjutits med en färgpatron beslutade jag mig för att besöka en(1)(2)(3) hudläkare. Sommartider är ju lika med klassiska
malignt melanom-bilagor i kvällstidningar så man kan med rätta säga att mediabudskapet gav effekt. Sagt och gjort.

Efter ett vänligt bemötande på telefon tog jag mig till den lokala vårdcentralen och det var där det började gick fel. Punkt punkt punkt. (4)

Som påpekats tidigare är jag ett stort fan av köer. Jag skulle till och med kunna sträcka mig till att få mitt bröst signerat av en kö om situationen skulle vara den rätta. Ligga med en kö hindrar jag mig vid. Fan – inte groupie (5).

Köordningssystemet på min vårdcentral visar sig vara en aning slumpmässigt. Hudläkaren ifråga verkar fungera på lite tjenis-basis. Han kollar ut från sitt rum, ser ett bekant ansikte i den rätt stora skaran människor och vips så är hierarkier baserade på väntetid utraderade. Jag frågar lite försiktigt om hur en familj på tre personer som dykt upp en timma senare än mig kan glida förbi mig. Sjuksystern har inget svar, och ärligt talat är det heller inget jag kräver av henne. På samma sätt lyckas en äldre herre att passera mig genom ren förvirring. Och den karln har inte ens fyllt i sin anmälningsblankett som ger turnummer. Å andra sidan så gäller ju inte turnummer heller utan fungerar mer som en slags snuttefilt och en falsk symbol för struktur i ett kaos.

Sjuksystern ser min växande frustration. Hon säger att hon kan snacka med läkaren och se till att jag kommer in. Det är det sista svaret jag vill höra just då och där. Jag vill ha den plats i kön jag har förtjänat, väntat mig till. Jag var där och hängde på låset, ca tio personer före mig, och vill bli inplockad som person nummer elva. Inget mer inget mindre.

Är det för mycket begärt? Huh!?!

Fem minuter efter att jag har kommit in till läkaren och skämt ut oss båda genom att göra en klumpig stripp för att visa upp provkartan över förmodade dödliga fläckar står jag utanför vårdcentralen. Precis som när en hårklippning tar kortare tid än femton minuter och inte har involverat något som kommer i närheten av småprat känner jag mig en aning lurad.

Dessutom får jag tidigare fått reda på att vårdcentralens datorsystem inte fungerar vilket gör att jag inte kan få något kvitto. Ett tag funderar jag på om jag i själva verket har besökt en svartvårdcentral. Det positiva faktumet(7) – att ett besök bara kostar runt hundralappen – känns nästan som en bekräftelse på att det är något väldigt skumt med verksamheten.

Fast forward.

Två månader senare har jag fortfarande inte fått någon tid till åtgärd. Jag blir återigen lite småsur. Under tiden som har gått har jag exponerat min kropp för sol(8) på klassiskt svensk på semester vis – soltimmar, got to catch’em all!. Om någon av de hundratals fläckar som hudläkaren bedömt vara godartade genom en(9) kontroll på fem minuter mot förmodan skulle vara en the enemy inside har jag försett den med sin egen klimatsmarta, miljövänliga solenergiladdare. Jag ringer upp min vårdcentral och frågar försiktigt jim jidhedskt om de kommer ihåg mig.

Personen på tråden är vänlig och ursäktar dröjsmålet. Det är många i kön till fläckborttagningen och i mina papper så står det ju att det inte handlar om den elakartade varianten. Hon säger att det kommer att komma ett brev när som helst och att jag får höra av mig igen om det dröjer.

Några dagar senare så kommer brevet och allt är frid och fröjd. Men jag är fortfarande inte nöjd. Någonstans i mitt huvud så gnager tanken på att jag har tjatat mig förbi. Jag ser mig själv i smoking, med en dry martini i ena näven och en mobiltelefon i den andra, rusa förbi kvinnor och barn i kön till Titanics livbåtar(10).

Allt jag begär är ett kösystem och åtminstone upplevelsen av att den med störst behov går först och därefter bestämmer kölappen(11).

(1) …personlig tränare?
(2)…kosmetisk kirurg?
(3)…viss Dr Shipman?
(4) Det är här som Prokofievs ”Dance of the Knights” börjar spelas i filmatisering av min blogg.
(5) ”Fan! – inte groupie”, hörs nu en kollektiv suck av besvikelse från en skara människor som samlats på linje utanför min lägenhet(6).
(6) Nej. Så är det sannolikt inte.
(7) …vilket är helt fantastiskt. Detta gör mig stolt över Sverige.
(8) …och andra personer på ett snudd på apatowskt out-gross manér.
(9) …uppenbart besvärad…
(10) Mobiltelefonen är anakronistisk och värdelös men tjänar förmodligen sitt syfte som tillhygge att slå mig förbi en fattig irländsk emigrantfamilj.
(11) …och en god kopp kaffe. Och en central mittfältare som kan komplettera Fàbregas i Arsenal.


Intermission: Danny Ibasevic

2009/08/03

Hej,

Jag heter Danny Ibasevic och alla svenska killar är mesar som gång på gång låter sig köras över av kärringar och bh-brännande feminister.

Det sagt så menar jag inte att man ska behandla kvinnor respektlöst. Män som behandlar kvinnor respektlöst är i regel osäkra på sig själva och sin sexualitet (=bögar).

En riktig karl slår inte sin kvinna.

Ungefär så kan det låta när jag går loss i debatten. Det sagt så känner säkert de flesta av er igen mig redan. Född i Västerås 1973. Strulig uppväxt. Skolk. Graffitti. Snatteri. Etcetera. Skiten ledde till att jag blev filmad av en snubbe och filmen visades på högstadieskolor över hela landet. Sen dess känner alla mig.

Strulig rebellstämpeln var guld värd under tidiga nittiotalet. Jag debatterade integration och rasism. Jag hyllades för mitt motstånd mot rasism och främlingsfientlighet. Plötsligt kom tanter som jag hade ryckt väskor från fram och ville kramas på stan.

Inget varar för evigt är en gammal sanning.

Plötsligt verkade min karriär gått i stå. Hur mycket jag än slog på stora trumman så ville det inte släppa riktigt. Kanske berodde det på att den satsningen som jag gjort under sena nittiotalet mot gängvåld i förorten, Dannys Angels hade åkt på ett bakslag. Det lades ned ett halvår efter det startats upp. (Det visade sig att en av mina ”änglar” fortfarande odlade hasch i sin garderob). Kanske berodde det på att jag betraktades som oseriös efter mitt inhopp i skandalsåpan Kanariekampen. Kanske berodde det på att mitt uttalande om judiska bankirer i en diskussionspanel. (Den missen kickade ut mig mig från anti-främlingsfientlighetssvängen. Konspiration?)

Hur som helst plockades jag fram ur frysboxen av en gammal bekant på en gratistidning. Han behövde en krönikör och tyckte att jag passade bra med min kontroversiella profil, en invandrare som utmanar samhället. Jag skrev om relationer mellan män och kvinnor (se stycket ovan för exempel) blandat med hyllningar av den sydeuropeiska fotbollen (supporterkultur!).

Det var då en redaktionskompis gav mig ett tips, ett tips som skulle visa sig vara mitt stora lyckokast: vägen till svennarnas hjärtan går genom köket.

Medan svenska män har tvingats släppa ut sina kvinnor från köket och själva ställa sig vid spisen har jag med min bakgrund kunnat drömma mig tillbaka till mitt hemland och min barndoms köksbundna kvinnor. Dofterna, smakerna och de lättsamma diskussionerna som fördes mellan min mor och hennes systrar och väninnor.

Det blev en kokbok med recept som har som har marinerats med mustiga skrönor och visdomar från vitlöksdoftande kvinnfolk. Riktiga kvinnor. Just nu sitter jag och funderar på att skriva en bok om min mamma.