Provocerande

2010/10/14

Lex ”Careful What You Wish For”…

Anton Effin’ Abele får åtminstone mig att tappa hakan. Vem hade kunnat ana att den uttalade motståndaren till oprovocerat gatuvåld skulle knipa en riksdagsplats. Har man sett på hakan. Maken. Det måste naturligtvis finnas en haka med den här blixtutnämningen, tänker man instinktivt.

Nog av de låga påhoppen. Samtidigt som belackare av oprovocerat gatuvåld (de är jättemånga på Facebook) hi-fivar passar jag på att ägna en tanke åt alla stackars satar som råkar ut för provocerat våld i hemmet. Jag tror faktiskt att de är fler.

Nu hoppas jag att Anton Abele tar sitt ANSVAR.

Läs om det hele här, eller skit i det.


Hur hindrar man kristkommunisterna?

2010/10/05

Antag att man är en person som absolut inte vill ge stöd till vare sig, låt säga, Göran Hägglund eller Lars Ohly. Hur skulle man i så fall ha röstat i riksdagsvalet 2010? Där har vi, förutom rädsla, dumhet och inskränkthet, en röstmagnet för Sverigedemokraterna.

Utan lag ”Alliansen” och lag ”De Rödgröna” så hade vi inte hamnat här.


Det tunga artilleriet

2010/09/20

André Jävla Pops. Mats va-i-helvete Nyström.

Trots att TV:n dagligen fylls av tyckare och tänkare som har åsikter om Mona Sahlins ledarskap går det uppenbarligen inte att hitta tillräckligt många på just valdagen. Enter sportredaktionen. Nyström jabbar mot Ohly. Pops festar med miljöpartisterna. What’s next? Bolibompa-gänget intervjuar Nationaldemokraterna?!?

Och Luuk har redan fått nog med kritik för sitt lilla gästspel så han låter vi vara.


Elfte timmen.

2010/09/16

Vi som redan skakade på huvudet när projektet lanserades har inte behövt läsa recensionerna under den gångna månaden. Elfte Timmen… Timmen innan spöktimmen, eller som programmets ”ankare” (med ursäkt till alla riktiga ankare som faktiskt gör nytta där nere på havets botten), skulle ha sagt: Pöktimmen!!!

Konspiration: Någon person i beslutsfattarställning har gett sig fan på att lägga ned public service och därför anlitat höhö-lägsta-gemensamma-nämnare-skojarna på Baluba att genomföra det här. Personer som har efterlyst politisk satir i svensk TV tvingas omvärdera sina tankar och återgå till träiga Public Service i P1s God Morgon Världen. Grattis till fans av imitationer av Göran Persson, Thorbjörn Fälldin och Anders Björck.

Samtidigt: The Thick of It, säsong tre på DVD.


Popkulturamnesti hädanefter – please?!?

2010/09/14

Sedan Haydn slutade att skriva låtar åt den konservativa rörelsen (youtuba Gott Erhalte Franz Den Kaiser, go’ vänner!) har det som slarvigt kallas för ”Vänstern” haft övertaget när det kommer till politisk musik. Franska revolutionens signatur skulle kunnat vara en liberal slagdänga men texten om att krossa fiender och liberalernas rädsla för ordet revolution (så tillvida det inte gäller lanseringen av en ny I-phone eller något liknande) har gjort att ”Vänstern” har monopol på musiken. Punkt.

Trots upprepade försök från Timbro-rockers att anamma sleaze-rocken genom Ayn Rand-logik funkar det liksom inte för ”Högern”. Kanske för att man samtidigt som man vill claima libertarian-rocken har förstått att folk har lättare för slogans som ”nya arbetarpartiet” än att att svälja hårdhänt skriven nyliberal prosa.

Så vad gör man när man har förlorat racet? För det är just det de har gjort, ”Högern”. Försök att skrivna ned namnen Reinfeldt, Björklund, Olofsson och/eller Hägglund på samma papper som ordet ”spotify-playlist” och du kommer få se din penna förvandlas till aska i samma tillfälle pennan nuddar pappret. Det funkar helt enkelt inte. Precis som russin i en sallad.

Jo. Man kallar in sitt eget folk och uppfinner en egen arena där man själv sätter reglerna. Efter att ha genomskådat den svenska musikkritikerkåren för den Clash/M.I.A/till och med astråkiga International Noise Conspiracy-fanclub har man valt att möta fienden inom området ”stil/mode”. Om man inte får skriva om pop utan att ha läst Das Kapital (eller åtminstone ha en T-shirt med Rote Armee Fraktion-loggan) kräver stil/mode-skribent uppdraget minst en mangling genom Brideshead Revisited konservatism eller ett MUF-förflutet.

Precis som, låt säga en kristdemokrat aldrig kommer att få slippa undan hyckel-häcklande och cred-stening om han/hon nämner, låt säga en progressiv-stämplad artist som Bruce Springsteen på sin playlist, kommer en vänsterist aldrig att tillåtas unna sig ett intresse för stil/mode. Om man är mot kapitalackumulering och för en Tobin-skatt är det inte tillåtet att bära Prada utan att på den grunden jämföras med hin håle själv. ”Så du har en kavaj från Armani – hur går det ihop med ditt engagemang i frågor som mexikanska sopberg och tamilska människorättsorganisationer, din jävel?!?”

Vems fel är det då? En teori är att det är Vänsterns fel. Jag har svårt att de här pop-kukmätningarna ägde rum före 90-talsvänstern fick segervittring på en evig socialliberal samhällsordning. Cool Britannia-anden. Eftersom man hade coolhets-monopol i 90-talets mitt/slut bestämde man sig för att slå sig på bröstet med att man inte bara behärskad rösterna i valen utan också rösterna i musikindustrin. När musikindustrin och ”Vänster” båda går på knäna i början 2010-talet känns talande. Slut på idéer och distributionen av så väl skivor som skattepengar står inför många utmaningar.

Just nu åker alltså ”Vänstern” på käftsmäll efter käftsmäll i mode/stil-racet. För varje Strage-anarko-socialist eller Lokko-orwellian finns en BlondinBella-Friedman-liberal eller Ebba von Sydow-thatcherit. Någon dag, förhoppningsvis snart, kan det ha vänt tillbaka igen.

Oavsett vilket är det skivorna och kläderna som åker på grov misshandel. På samma sätt som man är tvungen att skrubba sig ren med industrihett vatten och stålull då en konservativ politiker påstår sig gilla The Smiths känns det lika plågsamt när en socialdemokrat tas på bar gärning med ett Louis Vuitton-bagage. På samma sätt som vissa känner behovet av att medelst kniv hindra sossar från att shoppa på NK (ouch!) sträcker sig några efter sin revolver när en moderat går in på en skivbutik nära dig.

Låt oss därför göra det enda vettiga. Musik och mode. Po-tah-to och potato. Låt oss skita i det. Terrorbalans-logik. Båda sidor vet att medlen finns där. De funkar bevisligen (på idioter, visserligen) men låt oss just därför diskutera politiken istället för estetiken.

Over and out.


Sahlin-tävlingen närmar sig sitt slut

2010/09/11

Vi går in i sista veckan innan valet (bevakat här) om det har undgått någon. Sedan dryga året tillbaka har dock en tävling pågått; en tävling där den som skriver den bästa texten med precis lagom medlidande om varför Mona Sahlin kommer att förlora valet.

Indy tar ett steg åt sidan och låter någon annan komma förbi och plocka upp den första stenen. På den här bloggen har det luftats argument om att Mona ska vara förbi sitt bäst-före-datum i ett medialt ADHD-samhälle. Under veckan, fredag, firade DN Allians-segern på sin första-sida, så därför är det fullkomligt logiskt att man under lördagen analyserar Sahlins förlust, givetvis med en mänsklig och lagom medlidande text.


Personvalet 2010

2010/09/09

”Så politiker X, ditt parti planerar att ändra den här procentsatsen med 2,5 % under den kommande mandatperioden…”
”…Om ekonomin tillåter! Jag måste bara påpeka att det här löftet endast gäller OM EKONOMIN tillåter. Vi är mycket varsamma om ekonomin.”
”…om ekonomin tillåter alltså, men är ni medvetna om konsekvenserna av en sådan förändring? Vår reporter Y har mött personen Z. Vi tar en koll på det inslaget!”

(Inslaget visas)

”En förändring med 2,5 % gjorde alltså att Z fick färre kronor i plånboken i månaden. Är det rimligt att Z ska bli av med de kronorna?”

Och så går det på. Hela valrörelsen. Varenda liten förändring, vänster eller höger, ska illustreras med ett porträtt av en människa som blir av med pengar. Är det konstigt att folk blir rädda för det offentliga när det enda som det utmålas som en kombinerad dammsugare/enarmad bandit som suger in pengar och skickar ut dem slumpmässigt som ett enda stort lotteri? Händer ingenting med pengarna däremellan? Är det rent av möjligt att vi lever på en gemensam yta där det finns begränsade resurser och därför en del av befolkningen kommer vara tvungen att avstå från en del resurser för att få det allmänna att fungera?

Får jag ytterligare ett ansikte på ett problem kräks jag.